Montreal - Carolina2 - 1
Milan - Cagliari 1-0
Ännu en förlust på bortaplan. Ännu en uddamålsförlust mot ett storlag. Och ännu en gång är det, med facit i hand, en skitstraff som avgör till hemmalagets fördel.
Införrapporten flaggade för ännu en hedersam uddamålsförlust i en match där åtminstone 9 av 10 personer hade tippat seger för Milan. Nu blev det också en uddamålsseger, men resultatet till trots finns det inte mycket heder att hämta från kvällens match. Sett efter spelet var Milans seger helt rättvis och det var knappt att Cagliari ens hotade trepoängaren.
Cagliaris startelva var precis så som man kunde förvänta sig, med ett undantag; Bizera saknades i startelvan (fortfarande inte klart varför), så Bega och Canini fick fortsätta på mittförsvaret, med Ferri fortfarande på högerplatsen. Palermoförvärvet var mer lyckosam ikväll än matchen mot Lecce förra söndagen.
Stort spelövertag för Milan präglade första halvlek. Publiken på San Siro fick dock anledning att oroa sig när Suazo gjorde ett ryck och satte full fart mot Milans mål innan han stoppades av försvarare.
Milans spelövertag tycktes inte kunna leda till något, men i sådana situationer kan man alltid hoppas på en bussig hemmadomare, och domare Morganti visade sig vara som de flesta andra. Med 22 spelade minuter sprang Inzaghi och Cagliariförsvaret efter en boll, och i denna kamp föll Inzaghi ner. Domaren blåste och plockade ett gult kort ur fickan. Undertecknat trodde att varningen var riktad åt Inzaghi för filmning (med det inte sagt att just det vore det rätta), men det var tydligen straff för Milan och varningen var riktad mot Canini. Gilardino klev fram och satte straffen.
Milan fortsatte dominansen efter målet. Chanserna blev farligare och farligare. I den 34e minuten krävdes en fenomenal enhandsräddning av Chimenti för att hindra Kakás skott utanför straffområdet. Tre minuter svarade Milan för en kanonanfall sedan man stoppat en Cagliarianfall. Bollen hamnade så småningom hos Kaká som frispelade Inzaghi. Det är ett under att Pippo inte ens nuddade målställningen.
I andra halvlek avtog Milans anfallsvilja ju längre tiden led, och Cagliari försökte började komma in i matchen i samma hastighet. Tyvärr innebar detta inte mer än ökad bollinnehav och försök till anfall.
Spelet blev så intetsägande att det faktiskt dröjde ända till den 82a minuten innan en kvalificerad målchans dök upp, där Seedorf stegade fram i straffområdet och avslutade med ett markskott på vilket Chimenti gjorde en enfotsräddning.
De återstående minuterna gav inte mycket. Den inbytte Capone lyckades inte röra om grytan tillräckligt och Cossu förblev totalt osynlig under sina 8 minuter (stopptid inräknat) på plan.
En intetsägande förlust för Cagliari får betraktas som mer önskvärt än kämpainsatser som frustrerande nog inte ger något mer i protokollet. Under en situation i första halvlek kan man också se en stor orsak till oförmågan att skapa något framåt. Att spelarna agerar bevakande när en kanonspelare som Kaká driver fram med boll är förståeligt. Men att man står och glor på när Stam kliver fram på sin högerkant är bara tokigt, rentav pinsamt. Det om något är brist på självförtroende.
Det är högst troligt att Milan hade vunnit matchen även utan straffen som man fick till skänks. Men det är en förklaring och ingen ursäkt. Speldominansen ursäktar inget, eftersom mål är något som man gör och inte förtjänar. Så i slutändan kan man konstatera att rätt lag vann på fel sätt.