Rubrik saknas
...uppenbarligen. Indignerad? Bestört? Desillusionerad? Det är du inte alls, för när löven börjar skifta färg är du där igen framför burken med din lagtröja inköpt för 600 - 800 kr och hojtar till din favoritspelare att han ska slå bättre passningar och att managern ska våga mer. Där är du igen, nästan lipfärdig av lycka när ditt lag får en straff i 92:a minuten och plockar tre lätta poäng igen.
Det är nu jag börjar undra: varför allt detta skådespeleri? Inte har det någon effekt eller syfte oavsett subjekt. Sluta spela, både du som läser detta och jag vet vad det handlar om: ditt undermedvetna försöker skydda dig från att vara något så absurt som ärlig. Faktum är att du inte bryr dig, det är så viktigt för dig att identifiera dig med framgångens färger (må de vara svartvita, rödsvarta, azurblå etc.) att du betalar vilket pris som helst.
Påhitt från min sida? Förklara alla dina egentligen värdelösa tröjor och souvenirer som du sålde din högra arm för då, förklara det där canal+ abbonemanget och alla resor till Italien du tar extrajobb för att kunna betala. Visserligen, i de flesta fallen är det väl dina föräldrar som förser dig med allt det. Faktum är, ditt lags framgång oavsett medel är vitalt för dig av den enkla anledningen att du identifierar dig så starkt med… just framgång, personlig sådan. Rom lever kvar i och med ert uppförande och ovillkorliga stöd: ”bröd och spel, allt annat är oviktigt för folket”. Självklart förvanskas nu detta till någon sorts poetiskt överdriven kärlek saturerad i dramatiska utfall och skådespel.
Vad fina alla är, förresten, nuförtiden med pompösa tal om fotbollens eller den egna klubbens bästa och ”själ” och bombastiska slagord om en bättre framtid. Självklart, på med skygglapparna och titta framåt, framåt, framåt. För skyndar ni inte på så tränger sig plötsligt allt gammalt skit på och fy vad det stinker. Stannar någon upp och tar en hälsosam näve för att kasta på er så är erat enda försvar att hånskratta åt ”förlorarna” för att de inte vann något i år heller. Strunt samma att allt ens klubb arbetat så hårt för i åratal försvinner i sopnedkastet i och med ett litet telefonsamtal.
Det jag säger är att klubbarna som klubbar: det är ni ”supportrar” som tolererar allt mygel. Jisses, ni nästan gillar det som någon sorts modern version av grekisk drama: får er att se lite som bad boys och vi vet ju alla hur häftiga de är. Aj då Interista, nu kommer din känga. Sitt inte här och hånle: alla andra hittar åtminstonde en ursäkt i brist på intelligens och personlig framgång som de försöker ta igen som medgångsfan, vad har du? Ni har alltid tagit det här med grekisk dramatik ett steg längre, ni har blivit sinnesbilden för antisupportern som tar sådan oerhört personlig heder i att alltid vara den ärlige förloraren! Ni är något så absurt genialiskt som motgångsfans, de första och enda genuina i eran klass. Jag svär att den dagen Inter tar en scudetto så lär en hel del sluta följa laget för då kan inte ni stå där som blåslagna och dammiga martyrer med huvudet högt: fy fan för vinnare alltså. Vin som tröst och djuplodande diskussion om en rutten värld istället för champagne och segerjubel, ”chicks dig it”.
Var ärlig nu, om vi fans skulle ha lite ”coglioni” och vända oss mot förbundet och de egna klubbarna med ultimatumet ”spela ärligt eller förlora oss”: tror du verkligen vi hade upplevt denna period med helan och halvan rättvisa? Men vem bryr sig, nu är det ju uppenbarligen ”den bästa tiden”. Bäst för vaddå? Att bortse från skiten som fortfarande hänger efter en och kommer alltid att göra det? För det är just det som era budskap betyder: titta bort från skammen ni har dragit över er själva, funkar finfint som ett laxativ för alla de där skuldkänslorna du bör ha. Problemet är att alla andra tittar bakåt, de måste det för du ser de ligger före nu med en bra ledning, och ser all skam som vi fortfarande släpar på.
Eftersom jag är Milanista egentligen så bör jag uttrycka mig klarare angående den egna klubben jämfört med vad jag har skrivit hittills: jag är SKYLDIG! Jag är skyldig till att acceptera en smutsig fascist som ägare till mitt älskade AC Milan för han har pengar. Jag är skyldig till att acceptera Galliani, Meani med flera för de kan handskas med allt mygel någorlunda. Jag är skyldig till att jubla vid orättmättiga vinster. Vill du, så gör det: ge mig allt du har för jag har inget försvar och ej heller ska jag yttra ett enda ord till mitt eller klubbens försvar förutom ett: SKYLDIG!
Vad glad jag var när TV4 meddelade att de ska visa Serie A, inte längre. För i höst så är jag inte där framför burken i min egentligen värdelösa rödsvarta tröja med mina idiotiska flaggor och souvenirer. Jag är inte på San Siro och skriker till Ancelotti att han ska sätta in Ambrosini eller till Pirlo att han ska sluta slöa. Jag är ute då grabbar och njuter av fotbollen på det enda rätta sättet: som en lek man leker ute en solig söndag med sina vänner eller ännu bättre: främlingar, de är ju som man säger gamla vänner man ännu inte träffat egentligen.
PS.
För er Chievo regulars: det lilla stöd jag kan ge de gula och blå genom att hjälpa er följa laget fortsätter jag med självklart, och med glädje. Väl mötta kommande säsong ärade supportrar.
