Därför är Chievo tillbaka.
Ett straffmål på fem matcher, sedan lysande spel och två snygga mål på självaste Milan. Hur är det möjligt?
Paparesta visar upp klockan för Inzaghi (han har stannat den) och därefter fyra fingrar i luften för att lugna de irriterade Milanspelarna. När han blåser igång spelet efter Marchegianis skada är det fyra långa minuter kvar om man håller på Chievo, fyra blixtsnabba för en milanesti. Klockan hinner ticka upp på 47.30 innan han blåser igång.
Det går långsamt, som i ultrarapid, men Chievo håller undan. Bara 20 sekunder kvar, klockan tickar nedåt, 12 kvar, då kommer bollen. Jag minns inte om det är Pirlo eller Rui Costa som slår den men där kommer den, Shevchenko går upp i luften, Marchegiani är ute på halvdistans och det syns att han inte kommer kunna sträcka ut på grund av skadan, bollen flyger över honom och in i nätmaskorna. Det var bara tio sekunder kvar. Det var inte en halvminut som många påstår, en halv minut är lång tid, det var bara tio sekunder.
Chievo hade gjort en jättematch, de hade legat lågt med laget men ändå lagt ständig press på Milanspelarna. Alla låg perfekt i sina positioner och mittfältarna var hela tiden beredda på att sticka fram och bryta de rödsvartas passningar. Jag tror inget annat lag den här säsongen brutit så många Milanpassningar, så kändes det i alla fall. Det var en perfekt taktisk uppvisning i hur man pressar samtidigt som man avvaktar och ständigt är beredda på (och arbetar för) att gå till snabba motanfall.
Milans stora svaghet mot Chievos stora styrka. Vi har inte sätt så mycket av de snabba omställningarna den här säsongen men i söndags fungerade det.
Mittfältet gjorde ett jättejobb med att pressa Milans passningsspel och bryta det men vi ska givetvis inte glömma försvaret heller. Oftast låg de perfekt i sina positioner och Milan hade förtvivlat svårt att skapa chanser. Men ett par misstag räckte tyvärr. Mittfältet glömde pressen på Pirlo, som så många andra mittfält gjort tidigare, Pirlo tog chansen. Sheva fick gå upp och nicka med tio sekunder kvar. Jag vill inte belasta Marchegiani för målet, han trodde att han skulle kunna gå ut men märkte att det inte gick på grund av skadan och hamnade oturligt i just den positionen man absolut inte ska stå i som målvakt i den situationen, inte på linjen, inte ute i luften, utan däremellan. Det blir mål då, om någon motståndare nu når bollen och det gjorde ukrainaren. Möjligtvis hade Inzaghi missat om han hade fått chansen (mins missen i första halvlek) men årets skyttekung gör det inte.
Trots ett fåtal misstag förtjänar Chievo naturligtvis all beröm i världen. När Chievo bröt, som de gjorde otaliga gånger, ofta tack vare Luciano eller Perrotta, kom de snabba omställningarna och de var lysande. Eriberto är äntligen tillbaka och har hittat hem i Lucianos tröja, han fick hjälp av Lanna på vänsterkanten, Perrotta var med framåt, Sculli var rörlig och viktigast av allt på rätt plats vid rätt tillfälle, Cossato var den lysande targetplayer han kan vara. Jag måste be Cossato om ursäkt, jag har varit kritisk mot honom men när man ser honom slita i en sådan här match inser man hur nyttig han är. Det är okej att du inte gör mål Federico, då duger ändå!
Jag har nämnt några anledningar redan men hur kan målskyttet lossna mot Italiens bästa lag efter en lång måltorka (bara ett straffmål på fem matcher)? 1. Perfekt taktiskt spel i försvaret, 2. Lyckade snabba omställningar, 3. Luciano (hör egentligen till föregående punkt men han var så bra så han får en egen), brassen stod bland annat för två assist men drog ofta igång spelet på ett lysande sätt, 4. Cossatos stenhårda arbete, 5. Sculli, äntligen en anfallare som agerar som en målskytt, 6. Perrotta, vilket självförtroende, framförallt vid målet, 7. Milan, de var inte lika bra som vanligt. Chievo spelade mycket bra men Milan såg lite slitet ut. Dessutom saknades Nesta, Costacurta är bra men det är ingen speedkula att komplettera Maldini med. Sedan passar den här taktiken utmärkt mot storlag, vilket Chievo visat tidigare säsonger.
Är detta vändningen? Det är frågan men jag tror det kan vara så. Nu kommer Parma och Roma de två kommande veckorna och det blir att fortsätta på ungefär samma sätt som mot Milan. Sedan kommer det bli sämre motstånd och Chievo kommer tvingas styra spelet men jag tror faktiskt Chievo kommer klara det också. Luciano är tillbaka, han kommer vara en enorm tillgång, han är en riktig motor i offensiven. Dessutom får vi hoppas att Sculli nu kan visa att han är den renodlade målskytt vi inte har sett i Chievo den här säsongen. Om det ligger någon konflikt med Del Neri är det bara att lösa den, det är vuxna människor det handlar om. Marazzina har runnit oss ur händerna, det får inte hända med Sculli också. Och så självförtroendet, det kommer vara enormt nu.
Forza Chievo! Nu känner vi igen dem från tidigare år. Se upp Parma och Roma, elefantdödarna är tillbaka.
