Krönika: Säsongen som gick
Försvaret höll klassen, men någonstans brast det. Avslutningarna var många gånger bedrövliga men är det den enda förklaringen?
Man kan välja att se tillbaka på den här säsongen på två sätt. Man kan se den som en medelmåttig säsong efter två år av betydligt hårdare kamper om platserna ut i Europa, och man kan se den som att Chievo ytterligare en gång klarar sig kvar i Serie A och för tredje gången på lika många säsonger gör det utan att ens bli nämnvärt inblandade i bottenstriden.
Men oavsett vilket synsätt man väljer så gick det onekligen inte lika lätt i år som det gjort tidigare säsonger. Att målskyttet klickade såg vi intentioner på redan under delar av säsongen 02-03, det blev knappast bättre under den här säsongen. Trots ett ramstarkt försvar slutade det alltför många gånger med att Chievo bara fick med sig en eller ibland ingen poäng, även om man var det bättre laget.
Att skylla på måltorka kan tyckas simpelt men faktum är att det är just kylan och skärpan i avslutningarna som många gånger skiljt seger eller oavgjord från oavgjord eller förlust. Försvaret har under större delen av säsongen varit mycket bra. Luigi Sala, som hämtades in för att ersätta Legrottaglie, var inte den förstärkning som många hoppades på och väntade sig, men vad gjorde det. Istället steg unge Andrea Barzagli in från ingenstans och gjorde stor succé, några avstängningar och skador gav honom ett par chanser under säsongens första månader och som han tog dem. Det dröjde inte länge förrän Sala fick finna sig i en plats på bänken. Barzagli har spelat en viktig roll, han har fungerat bra ihop med allt långsammare men fortfarande intelligente och elake Lorenzo D'Anna och bildat ett utmärkt mittbackspar. Salvatore Lanna har som alltid tillfört en del i offensiven men annars utmärker han och högerkollegan Fabio Moro sig mest för stabilt ytterbacksspel. Några markeringsmissar blev det men i det stora hela stabilt.
Faktum är att utan ett så pass starkt försvar hade vi mycket väl kunnat se fram emot en säsong i Serie B. Så ska det inte behöva vara med den kvaliteten som finns i Chievo, från ledning till tränare och spelare. Men målskyttet har som sagt klickat. Frågan är given, varför?
När säsongen startade bestod anfallet av en till synes rätt kompetent kvintett. Där fanns gamle Federico Cossato som vanligtvis är en stabil målskytt om än inte någon målspottare, där fanns Sergio Pellissier som tidigare gjort sig känd som lite av en joker, Giuseppe Sculli hämtades på lån från Juventus och på honom låg mycket hopp efter fina prestationer i Modena, chilenaren Mauricio Pinilla såg spännande ut och Amauri var en talangfull brasse som varit runt i Italien ett tag och borde ha lärt sig klimatet. Så var sprack det? Var det bristande material eller ligger orsaken djupare?
Pinilla kom direkt från Sydamerika och det är bevisligen svårt att gå in och lyckas direkt i den kanske hårdaste av ligor. Det behövs oftast ett par säsonger för att nykomlingar ska lyckas, speciellt när de är så pass unga. Sydamerika är en sak, Italien en helt annan, de brukar ha lättare att lyckas i Spanien (har för mig att han gjorde hat-trick i sin första match efter flytten till Celta). Att inte han lyckades är ingen sensation även om vi är många som hade förväntningar, eller åtminstone förhoppningar.
Sergio Pellissier har varit en lyckad inhoppare många gånger men det är en sak att göra en kvart då och då mot trötta backar, en helt annan att kliva in från start med krav att leverera. Pellissier har utmärkt sig med sitt hårda jobb och sin friska inställning men målen har inte kommit. Brassen Amauri såg länge lovande ut men jag tror något hände mellan honom och Del Neri. Helt plötsligt försvann han från startelvan efter att ha varit ordinarie under första halvan av säsongen. Han hade faktiskt gjort några viktiga mål och talangen var uppenbar men sedan tog det stopp. Det kan ha varit så att Del Neri tröttnade på brassens tendens att söka sig allt längre bort från straffområdet och bli allt kärare i bollen. Annars hade vi kunnat haft något här.
Giuseppe Sculli har definitivt hamnat snett i Chievo. Han levererade i Modena, han är strålande i U-21 landslaget där han många gånger överglänser en spelare som Alberto Gilardino men i Chievo har det inte fungerat. Kanske är det helt enkelt så att han inte riktigt trivs i Chievos organiserade och taktiska sätt att spela. Han verkar också ha hamnat på kant med Del Neri, det har i alla fall ryktats om det. Federico Cossato spelade mest och gjorde ett stort arbete men inte heller han lyckades hitta nätet regelbundet, jag kan inte släppa tanken på att Cossato från början var Chievos tredjeanfallare när Bernardo Corradi och Massimo Marazzina fanns i klubben, nu är han förstaval. Tolka det hur ni vill.
Men jag tror heller inte att det helt och hållet är så att Chievos måltorka beror på anfallarna, även om de onekligen bränt en massa chanser. Anfallarna ska visserligen göra målen, men de kan inte göra dem själva, problemet kan ligga på det kreativa mittfältet. Under stora delar av den här säsongen fanns ingen riktigt bra passningsspelare eller kreativ kraft på Chievos mittfält. Simone Perrotta har gjort en toppensäsong från början till slut, men han är en slitvarg, Semioli har varit ojämn men vid de tillfällen han har varit bra är han ändå ingen stor passningsspelare, han är en löpare, Mario Santana var glimtvis glimrande men han föredrog dribblingen framför passningen, Roberto Baronio har känsla i fötterna men han tar ett stort defensivt ansvar och var heller inte ordinarie under hela säsongen, Luciano kom sent, vaknade ännu senare. Hade Luciano hittat formen tidigare tror jag Chievo hade kunnat göra en bättre avslutning av säsongen, mot Milan visade han upp sitt register och vilken fart det blev på Chievos anfallsspel. Sedan saknades givetvis Eugenio Corini, kanske var saknaden större än väntat. Corini tillförde oerhört mycket under sin tid i Chievo, framförallt ett strålande passningsspel och precisa bollar fram till anfallarna.
Som jag ser det höll inte den kreativa sidan av mittfältet måttet under den här säsongen. Perrotta-Baronio var strålande men i övrigt var det för ojämnt, Santana har oerhörd potential men han levde bara upp till den under delar av säsongen, Luciano hade alltför svårt med formen. Jag hoppas att Luciano och Baronio hålls kvar till nästa säsong, Luciano lär stanna, Baronio är mer osäkert då man måste komma överens med Lazio. Räkna med att Perrotta och Santana försvinner till storklubb respektive Palermo.
Sammanfattningsvis var det här försvarets säsong, Marchegiani var strålande, liksom backlinjen och innermittfältsduon Perrotta-Baronio. Resten av laget var antingen för ojämna eller höll helt enkelt inte tillräcklig kvalitet. Men Chievo stannade i Serie A, och det är det viktigaste.
