Krönika: Ingen anledning till oro
Återigen har laget åderlåtits, nu också på dess symbol och ledare Luigi Del Neri. Men det behöver inte betyda ett ras.
Tre gånger tidigare har vi stått inför säsongsstart och egentligen inte haft en aning om hur Chievo ska klara sig i Serie A. Eller, rättare sagt två gånger, inför debuten var nog de flesta överens om att det skulle bli respass direkt, Chievo blev femma.
Precis som förra och förförra säsongen har några viktiga spelare försvunnit och truppen har fyllts ut med till stora delar oprövade namn, det har fungerat tidigare, frågan är om det fungerar igen. Det finns en viktig skillnad mot tidigare, spelare som Luciano, Manfredini, Corini, Legrottaglie, Lupatelli och Corradi har försvunnit, spelare som laget tidigare lutat mot, men det har visat sig fungera utan dem. Nya namn har klivit in och tagit deras platser utan några stora svårigheter. Inför den här säsongen har det som vanligt bytts ut en del nyckelspelare, inte minst Simone Perrotta, men framförallt har Luigi Del Neri lämnat klubben för nya utmaningar (även om han nu är arbetslös efter såpan i Porto), och det är där den viktiga skillnaden mot tidigare ligger. Del Neri har på något sätt förknippats med klubben och blivit dess ansikte utåt, dels i brist på spelare som stannat i klubben någon längre tid efter det att de blivit "stjärnor" men också på grund av att det i mångt och mycket är honom laget byggt på, inte enskilda spelare.
Chievo har sedan Del Neri tog över aldrig varit ett lag som förlitat sig på enskilda individers prestationer, istället har man litat till laget, till en lysande genomtänkt taktik och till hård taktisk disciplin. Svensk media nere i Italien pratar om Del Neris träningar där mästertaktikern nöter in varianter för alla på planen uppstående situationer, alla uppspelsvarianter, fasta situationer med mera är noga intränade. För att inte glömma offsidefällan som fällde många motståndare framförallt under debutåret. Kanske är det ingen slump att de spelarna som lämnat Chievo med få undantag har lyckats bygga vidare på den framgång de haft i Verona. Luciano stannade bara ett halvår i Inter, Marazzina har inte gjort mycket väsen av sig, Legrottaglie blev utskälld i Turin förra säsongen, Manfredini ska vi inte tala om, han var landslagsaktuell i Chievo, vad är han idag? Lupatelli fick aldrig chansen i Roma även om han är ett dåligt exempel som säkert kan lyckas i Fiorentina, Corini spelar bra i Palermo och Corradi är fortsatt av landslagsklass men faktum kvarstår, många har tappat kursen i färden mot de stjärnor de var på väg mot med Chievo och ingen har lyckats fullt ut.
Att alla de spelare som fått mycket gott rykte under åren i Chievo inte varit några stora namn innan de kom till klubben är ytterligare ett argument för att det inte är spelarna som blir stjärnor utan klubben som får dem att se ut som sådana. Man skulle kunna dra en parallell till europamästarna Grekland. Traianos Dellas är reserv i Roma, Giorgios Karagounis detsamma i Inter, Theo Zagorakis har som bäst varit nyckelspelare i Leicester, Angelos Charisteas var långt ifrån ordinarie i Werder Bremen, Zissi Vrysas spelade i Serie B. Över en sommar blev de odödliga fotbollsgudar.
Nu är Del Neri borta och den fruktan som finns för att framgångarna vilade på honom är på intet sätt ogrundade. Men även om Del Neri var mannen bakom mycket av Chievos framgångar tror jag inte vi ska behöva frukta ett omedelbart ras. För det första så ligger Del Neris anda fortfarande kvar, Rom brändes inte på en dag och det gör inte Chievos lagbygge och taktiska disciplin heller, stora delar av fjolårselvan är intakt och de har blivit drillade av mästertaktikern under fjolåret, många ännu längre. Sedan är det också så att Chievo är en mycket trygg klubb, det har talats om försäljning, sammanslagning, ekonomiska problem och spelskandaler men Chievo Verona är en trygg klubb med två starka män i president Luca Campedelli och sportdirektör Giovanni Sartori. Sedan får vi inte glömma att Mario Beretta ska få sin chans också, Luigi Del Neri är inte den enda dugliga tränaren som finns på jorden. På tal om trygghet och kontinuitet i klubben, om än inte på spelarsidan, assisterande tränare är Chievo legenden Maurizio D'Angelo.
Stämmer mina teorier så är spelarnamnen alltså av mindre betydelse, eftersom det är klubben som formar spelarna och inte tvärtom. Dessutom finns Giovanni Sartori som ansvar för det sportsliga och han verkar ha ett utmärkt öga för vilka spelare som passar in i laget.
