Oavgjort hemma mot Chievo
Det var ett tomt Carlo Castellani som fick bevittna en match dominerad av hemmalaget
Blott 4500 personer hade tagit sig till Carlo Castellani för att se Empoli ta emot fjolårsfyran Chievo. En publiksiffra som till och med hade fått de flesta allsvenska lag att rodna av pinsamhet.
Det var två lag med vitt skilda premiärer i bagaget. Chievo kom från en överraskande hemmaförlust mot vår toscanska konkurrent Siena medan vårat Empoli än mer överraskande bortaslog nysatsande Sampdoria. Var Empoli månne favoriter inför matchen? Nja, det låter jag vara osagt.
Cagni ställde för ovanlighets skull upp med två renodlade anfallare i Luca Saudati & Davide Matteini, den senare spelade dock mest på mittfältet. Tosto spelade inte på vänsterbacken på grund utav skada, men det var inte löftet Marzoratti som fick äran att ersätta utan det blev mittbacken Andrea Raggi som fick spela från start. Glädjande nog var Almíron tillräckligt hel för att återfinnas på planen vilket inte var fallet borta mot Genoas stolthet Sampdoria.
Det var dock bortalaget Chievo med Don Quijote i spetsen som inledde matchen mest positivt. Med ett mycket rörligt mittfält samt en ständigt spelbar Salvatore Bruno på topp skapade man mycket problem för Azzurierna i hemmalaget. Dessvärre så pass mycket problem att de tog ledningen efter cirka en kvart genom försvararen Davide Mandelli.
Empoli var märkbart skakat och Cagni vrålade ut sin frustration från sin bänkplats. Bättre blev det inte av att kapten Vanigli skadade sig i målsituationen. Han gick av planen och in kom unge Milanprodukten Lino Marzoratti.
Matchen tog sig dock en lycklig vändning för hemmalaget. Detta då Luciano (tidigare känd som Eriberto) drog på sig sitt andra gula kort, detta redan innan 20 minuter var gångna. Utvisningen föranledde givetvis en anstormning från hemmalaget som nu hade hämtat sig från de gulkläddas offensiv.
Man lyfte upp spelarna i banan för en offensivare press än vad som ter sig normalt brukligt för ett lag såsom Empoli. Man skapade flertalet chanser men Squizzi i gästernas bur skötte sig utmärkt, med sådana fortsatta insatser blir det svårt för tänkte förstemålvakten Vincenzo Sicignano att leva upp till förväntningarna.
Trots den offensiva pressen förblev hemmalaget mållöst halvleken ut, men dessförinnan skedde ännu ett byte. Försvararen Andrea Raggi byttes ut och in kom unge anfallaren Nicola Pozzi. Om det beror på skada eller att man ville skapa ett ännu större offensivt tryck låter jag vara osagt.
Man kom således till spel i den andra halvleken med tre renodlade anfallare på planen. Pozzis inhopp var endast av positiv karaktär då den lille anfallaren har ett, för försvararna, jobbigt rörelsemönster.
Den logiska kvitteringen skulle komma. 1-1 efter dryga en timmes spel och det var Ighli Vannucchi som stod för målet. Det var en inte helt otagbar frispark signerad just Vannucchi som betydde 1-1. Den ojämne offensiva mittfältaren som i sina bästa stunder torde platsa i landslaget har mer eller mindre blivit kultförklarad för sina insatser i den Azurblå tröjan de senaste säsongerna.
Endast fyra minuter efter kvitteringen kom ännu ett offensivt byte, duktige mittfältshärföraren Sérgio Almíron fick ge plats åt anfallaren Mirco Gasparetto. Därmed spelade Empoli matchens sista halvtimme med hela fyra anfallare på planen. Månne ett historiskt ögonblick! Dock skall man väl nämna att trots att de i grunden är anfallare var det endast Pozzi och Saudati som var högst upp i banan. Matteini lirade som offensiv mittfältare medan Gasparetto återfanns på kanten. Man gick otvivelaktigt för seger, men dessvärre lyckades gästerna hålla undan och klara oavgjort.
Detta är inte på något vis ett dåligt resultat för Empoli då detta betyder att vi efter två spelade omgångar ligger på femte plats med 4 inspelade poäng (lika många som Inter).
Empoli
Balli, Lucchini - Pratali - Vanigli (Marzoratti 16') - Raggi (Pozzi 37'), Moro - Almíron (Gasparetto 65'), Buscé - Vannucchi - Matteini, Saudati.
Laget stod för en bra insats och det var endast oturligt att man inte avgick från matchen med 3 poäng. Det ska sägas att Empoli är ett krigande lag med bristande kvalité, inte tvärtom. Man har i och för sig några spelare som står för något extra, men det är framförallt hjärta och lagkänsla i spelarna. Motivation slår klass ofta. Det visade Empoli inte minst i premiären på Luigi Ferraris, och även i denna match var det mycket nära. En spelare har i Gazzetta dello Sport fått mycket beröm för sin insats i matchen. Inhoppande Gasparetto blev mer eller mindre utsedd till matchens lirare trots knappa halvtimmen på planen. Det bådar onekligen gott.
På onsdag är det match igen!
FORZA RAGAZZI AZZURRI PER SEMPRE! EMPOLI NEL MIO CUORE!!!
