Den döende fotbollen
Lite tankar om hemskheterna på Sicilien
Denna text skulle egentligen behandla Zlatan Ibrahimovics bojkott av svenska landslaget. Efter de tragiska händelserna på Sicilien är det inte längre viktigt. Zlatan är inte relevant. Händelserna jag talar om är givetvis upploppen på Sicilien i. I derbyt mellan Catania och Palermo gick det för långt. En bit in i Derby di Sicilia uppstod ett tumult lagens supportrar emellan. Sådant händer dessvärre, men detta bråk fick oanade konsekvenser. Polismannen Filippo Raciti fick sätta livet till och för vad? Lite fotboll?
Detta är oacceptabelt. Att låta fotbollen gå ut över ett människoliv är förödande, det krävs åtgärder. Det man dock bör veta innan man leker italiensk problemlösare är att detta har legat och pyrt under ytan länge. Södra Italien (allt söder om Rom) genomsyras av fattigdom och i hela Italien är förtroendet för polisen minimal. Korruptionen är utbredd och gemene man känner ingen tillit för lagens väktare. Att agera är ett måste. Hittills har åtgärderna varit att skjuta upp alla italienska matcher i en vecka. Det krävs mer.
Många experter i både italienska och svenska medier säger att detta är ett samhällsproblem som manifesterat sig i fotbollen. Djupt rotat i samhället eller ej har Italiens premiärminister Romano Prodi problem. Faktum är att frågan har gått rakt upp till den politiska eliten i Italien. Flertalet uttalanden från de styrande organen inom både den italienska fotbollen och politiken har gått ut på att se över arenornas säkerhet och därmed det italienska rättsväsendets åtgärder. Polismakten målas upp som det svarta fåret medan det är i Tifosi som får ta smällen. På annat håll är det tvärtom, supportrarna är felet i maskineriet och det är lagens upprätthållare som är de drabbade.
De drabbade är givetvis de som tar skada och den vanlige fotbollsälskaren. Ingen går på fotboll längre i södra Italien, några gör det i norra. Det har blivit för farligt. Fotboll i Italien är inte bara en passion på fritiden. Det är Moder Maria, det är heligt. Det är religion. Det är kanske däri problemet ligger? Religion är känt för att sprida missämja över de troendes gränser. Det som inte förbrödrar håller oss isär. Fotbollen i Italien kanske fungerar på samma sätt. Om så är fallet är il Calcio verkligen död.
Det enda som återstår är att instämma i Filippo Racitis dotters tal på begravningen. ”Jag hoppas att du inte dog förgäves. Jag hoppas att din död förändrar samhället.”
Och till detta måste vi alla bidra.
