Enormt försenad matchrapport
Segern är lika skön i alla fall
Under fjolårssäsongen var jag på Castellani för att se just Empoli mot Roma. Till skillnad från helgens tomma läktare var det mer eller mindre fullsat. Det var en händelserik match. Lucchini blev utvisad och Tavano gjorde mål för rätt lag. Empoli vann då, som nu, med 1-0. Och Romanisti blev galna. Vi fick smaka. Jag med vänner blev attackerad av så kallade fotbollssupportrar och fick ta en käftsmäll eller två, de snodde min halsduk. Jag var arg. jag gillar inte små människor. Så små att de slåss för fotboll...
Innan den händelsen hade jag inget emot Roma. De spelar en rolig, positiv fotboll med fart och flärd. Nu ogillar jag dem. Starkt. Hat är ett starkt ord jag vet, men det är såpass att jag önskar dem olycka och dåliga resultat då de spelar. (Sålänge de inte möter Lazio, Juventus eller Milan förstås). Och jag vet att det finns rötägg överallt. Men det var droppen. Jag tål inte våldet.
Därför smakade det extra bra att unge Nicola Pozzi satte Roma på plats i helgen. Segerns sötma. Samt att det är ett fenomenalt bra resultat av lilla Empoli att nolla stora, starka Roma. Det känns bra. Riktigt bra. Vi förtjänar det.
Nu ligger vi fyra. Det är fantastiskt trots den svaga ligan. Håller det hela vägen ut? Svaret är fortfarande dessvärre nej. Lag som Fiorentina, Milan och Lazio jagar. Catania är bara löjliga. Vad gör de där? Baiocco och Spinesi i all ära.
Hur mycket matchrapport detta blev kan man diskutera, men jag inser att nu har jag delat ut på tok för många kängor. Vi skall istället glädjas åt Empolis framgångar. För det är egentligen vad fotbollen handlar om. Glädje. Det förmedlar Empoli.
Forza Empoli per Sempre!!!
