En personlig krönika från Curva Fiesole
Om en halsduk som blev gammal när solen gick ner och vad den betydde.
När solen dör bakom terrassen i hörnet av Viale Manfredo Fanti och Viale Pasquale Paoli gör Luca Toni sitt femtonde mål denna säsong och sätter spiken i kistan där Fiorentina lagt djävulen från Milano till ro.
Jag kan inte minnas nu om det var då gråten kom för några av oss som hade den enorma lyckan att ha solen i ögonen denna novembereftermiddag på Stadio Artemio Franchi, jag kan inte heller minnas ett ögonblick större än detta som Fiorentina-supporter. Det skulle vara omöjligt, rent fånigt, att försöka beskriva känslan i ord. Jag kan bara säga att allting tillsammans, omfånget av denna nionde seger på tolv matcher, skapade en kollektiv lycka som kändes som ett sjätte sinne under de sista 8-9 minuter då vi oavbrutet sjöng att vi älskade Fiorentina, Jörgensen, Toni, Batistuta, Rui Costa. Och Liverpool.
Jag vill minnas att det var efter slutsignalen, i samband med att spelarna kallades ner under kurvan (Dainelli som alltid i kalsingarna) för att hyllas av kurvan, som tårarna föll på riktigt. Allt var ett enda stort kaos av flaggor, banderoller, sånger, dialekter, unga som gamla, nyktra och mindre nyktra. Även om jag inte tillhörde den sistnämnda kategorin, kändes luften berusande och himlen över Curva Ferrovia lyste hallucinatoriskt upp en euforisk stadion.
Bakom min axel hulkade Sara, Fiorentina-supporter från Marche, att det här var den bästa födelsedagspresenten hon kunnat önska sig:
”Igår fick jag se snö på vägen till Florens, idag det här.”, och medan tårarna föll upprepade hon ”Grazie ragazzi”. Den svartmuskige sicilianaren Dano höll henne hårt i sin famn och var ett enda stort leende, han hade tagit på sig sin viola t-shirt igen (som han precis som i Rom, då jag lärde känna både honom och Sara, kategoriskt kastat av sig, om än denna gång inte i vrede utan i lycka).
I stunder som denna, och detta var verkligen en av dessa stunder då du känner att du varit med om något riktigt stort, förändras man kanske lite och ser samband man annars kanske inte skulle se. Även om jag tänkt tanken innan, när jag fått veta att det fanns ett säsongskort till Curva Fiesole till låns, att detta var den andra gången för mig på denna sida av planen, att cirkeln på något sätt skulle slutas med att se Fiorentina besegra en av ”jättarna” igen efter allt det som hänt de senaste tre åren.
Här stod jag en septembereftermiddag 2002 och såg Di Livio slå ett inlägg som nickades i mål av Riganò, i en stenhård match mot Castelnuovo Garfagnana. Jag hade innan den matchen köpt en halsduk som jag sedan dess burit under varje slag Fiorentina utkämpat, med en bild på koreografin med Florens monument och texten ”Kom med oss till denna magiska kurva, Viola är magiskt”. Jag har återkommit ett flertal gånger till Florens och sett upplagor av Fiorentina som naturligtvis inte kunnat mäta sig med denna, och en vackrare halsduk än den jag bar i Curva Fiesole har jag aldrig sett skymten av.
Jag frågade Sara om hon menade att det var idag som var hennes födelsedag och hon nickade medan glädjetårarna fortsatte att komma och för mig symboliserades den glädjen av allt det vi upplevde denna eftermiddag tillsammans, inte bara jag och mina vänner med vilka jag delade denna fantastiska stund, utan hela den kokande arenan och hela denna vackra stad som kanske förändrar dig lite. Allt vi upplevde då och allt vi upplevt under dessa tre år. Och jag tittade på min halsduk som är sådär skitig som en riktig supporterhalsduk bör vara och jag tänkte att nu har din tid kommit för att symbolisera något nytt.
Så jag knöt den runt halsen på den omtumlande stackars flickan som hade hela hjärtat lila och för mig kändes den glädjen större än något annat, för mig kommer den stunden alltid att symbolisera glädjen av att Fiorentina nu definitivt är tillbaka.
Efter alla dessa konstiga år med den vackraste halsduken jag kunnat tänka mig, kom denna eftermiddagen den tidpunkt då det var dags att hitta en ännu vackrare. Den gamla jag gav ifrån mig vet jag att jag får återse på någon arena i framtiden och den nya ska finnas med mig redan på söndag kväll i Rom för att symbolisera det vi alla hoppas på men bara vågar säga när djävulen lagts till ro.
