Krönika: Demonen i oss

På söndag kväll möter vi det gamla och onda. Har hatet en färg och kan denna förändras? Som vanligt i dessa sammanhang, hittar ni till höger en länk till Carl Lipsceys odödliga artikel från 2001 angående rivaliteten mellan Fiorentina och Juventus.

Det första som händer är att du känner nervositeten sjunka ner i kroppen. En orolighet som sprider sig genom blodet ut i fingrarna. Dina händer blir svettiga, små spasmer i din kropp gör att du får svårt att sitta still. Otålighet, något som känns som en ändlös väntan, värme av den sorten du känner när du börjar få de första febersymtomen.
På natten kanske du inte sover. Eller sover dåligt. Det är nervositeten som varnar din kropp, att vara vaken är detsamma som att vara på sin vakt. Att sova betyder att du ger fan i att dö.
På dagen möter du människor du kanske ser större delen av årets 365 dagar, leendena du brukar ge dessa är inte desamma som annars. De är falska, intetsägande, stulna på allt innehåll. Du har till och med blivit bestulen på den mänskliga rättigheten att le, och i dina ögon brinner en som får folk att stirra konstigt på dig när de passerar dig på gatan.

Äktenskapsproblem? Knark?

På morgonen när det är dags spelas filmen upp i ditt huvud, som om det var din sista stund på jorden. Sekvens efter sekvens. Straff efter straff. Färgerna blandas och sedan blir allt svart och vitt. Då vet du att det är dags att ta en dusch och ta en promenad, som du kanske vet är fotboll inte på liv och död.

Det är viktigare än så.

Den här gången känns inte som andra gånger. Inför matcher mot ärkerivalerna mot Turin brukar situationer som den ovan nämnda kunna uppstå, men idag känner jag mig stark. Helt enkelt starkare än förut, eller är det bara posttraumatisk chock efter matchen mot Roma?
Borde rett ut begreppen hos terapeuten i veckan, men att se Arsenal slå ut de svartvita på ”Delle Lapi” tyckte jag var nog. Så jag avbokade torsdagens möte, det jag haft inskrivet sedan spelprogrammet för serie A bestämdes.

En fråga filosofer ställt sig genom alla tider är den om hatet har en färg. Även om jag som skriver är gravt färgblind, tror jag att det är så. Och att hatet är som kameleonten; det kan ändra färg men snabbare än ögat hinner reagera kan det ändra tillbaka.
Frågan jag har ställt mig under veckan är om kärleken till det Fiorentina som lyckats ta sig upp från det allra mörkaste av mörker inte längre känner igen ordet ”Juventus”. Är det en gammal rest från ett tidigare liv? En ond mardröm vi hoppas inte behöva drömma igen?
Jag har letat svaren i ett kroppsligt och själsligt lugn, kanske aningen vemodigt, i snustorra händer, i perfekt 37-gradig kroppstemperatur, jag har inte drömt och istället vaknat utvilad varje morgon. Jag har lett och det enda mina ögon känt är möjligen de första sporerna från årets pollensäsong. Är kärleken verkligen större än hatet när den får chans att blomma på nytt? Eller är det så enkelt att hatet är större mot blomman som stod bredvid och fick vatten, medan vi vissnade och dog?

På frågan om varför det blev Fiorentina och inte Roma/Lazio som tvingades prejudicera sommaren 2002, kommer svaret för alltid att ligga begravt. I samma grop där våra ärkerivaler från Turin för alltid kommer att sträcka upp en hand. Inte en svettig eller torr hand, bara en kall och livlös hand. Som en film som spelas upp i ditt huvud när du vaknar.
Hatet mot Juventus är historiskt. Det handlar om stolthet, orättvisor och kärlek. Jag vill i denna krönika påpeka att kärleken till vardera lag finns på båda sidor, något annat vore rent idiotiskt att påstå. Men kärlek står emot hat och Fiorentina är den svartvita klubbens motsats i oerhört mycket. Att vara supporter till ett lag som Fiorentina betyder att man älskar staden Firenze, vill vinna hederligt eller inte alls (minns uttrycket någon myntade efter den stulna Scudetton 1982; ”Meglio secondi che ladri”, bättra att komma tvåa än att stjäla), att älska spelare som Roberto Baggio. Gör vad ni vill med dessa tre punkter, för mig representerar de vad som är viktigast att komma ihåg om vi nu ska prata rivalitet inför en match som den på söndag kväll.

Fiorentina håller på att göra sin bästa säsong i mannaminne. För andra gången någonsin är vi på väg till Champions League, för tre år sedan spelade vi i serie C2 och ifjol var vi sekunder från att åka tillbaka till serie B. Det är inte konstigt att matchen mot Roma, med vilka vi kämpar om den åtråvärda fjärdeplatsen, blåste upp oss som bollar och det har tagit en vecka att pysa ut luften ur oss. På kort tid tvingas vi blåsa upp oss igen, till den gräns att vi nästan spricker, inför matchen som annars betyder en hel säsong. Serie A är i stort sett avgjord vad gäller ligasegern, tyvärr är enda sättet att ta det för vad det är; ett porträtt av en korrumperad fotbollsliga i ett korrumperat land. Vår eventuella fjärdeplats kommer aldrig att bli ett prejudikat, vår framtida kamp kommer troligen aldrig att slutföras.

Det har varit en väldigt lugn vecka hittills på forumet Millevoci, där de tusen lila rösterna naturligtvis blandas upp med många utomståendes. Fram till fredag hade knappt ett ord skrivits om matchen som ska spelas på söndag, allt handlade om söndagen som gick och diskussionen har gått het. Nu börjar dock folk vakna och med taggarna utåt gör man sin röst hörd bland de tusen; Juventus-Fiorentina har börjat sent men detta möte saknar aldrig ingredienser för att bli Italiens hotfullaste. Svartvitt står mot lila; kollisionen är frontal och kommer inte att bespara någon ögonens eld när vi närmar oss avspark.

”O demon, du är smärtsammare än vad någonting tidigare varit
du är havret till mina tankar;
nu ska jag mala mina till dig
min käke är trött
av orden och av namnet”
(Alda Merini)

Jag är inte gift och jag knarkar inte. Men det går att bli hög på nervositet spetsat med en gnutta hat, och jag var en gång nära att förlora den flickvän jag älskar över en fotbollsmatch. När Fiorentina var tillbaka i serie A och efter en tung inledning reste till Turin en sen höstkväll satt jag där med henne, trogen juventina (trots att jag på diskoteket där vi träffades förklarade att jag redan hade en flickvän som hette Fiorentina, ”hette”), och två vänner som för övrigt sitter i rummet bredvid och väntar på att jag ska skriva klart den här krönikan så att jag kan spela Trivial Pursuit med dem.

Efter övertalning gick jag med på att se matchen på restaurangen O’Learys, mat och dryck intogs under matchen och allt gick ganska lugnt till. Naturligtvis ändrades allt när hemmalaget gjorde det första målet. Mitt leende var inte ens falskt längre, kärleken fick en blackout och efter att Enrico Fantini blivit fälld (av Lilian Thuram, vill jag minnas) på gränsen till straffområdet började någon kemisk process sätta igång i min kropp (säkerligen påskyndad av den Zlatan-mani som då rådde, en situation jag borde tänkt mig för bättre att utsätta mig för) och efter att domaren viftat avvärjande med armarna väntades slutsignalen in med hatet brinnande i mitt hjärta och i mina ögon. Jag kastade stolen i golvet, struntade i både jacka och nota, lämnade mitt sällskap utan ett ord och slog igen dörren till restaurangen så att skyltarna ramlade. Demonen hade fått fullkomlig kontroll över mig och de närmaste timmarna, fram till natten gick jag planlöst vid vattnet och tänkte på vad som hänt. Så jag resonerade bort demonen, känslorna lugnade sig men jag tror att demonen sover än.

Imorgon vill jag inte väcka honom. Jag kommer att se matchen hemma i tv-soffan med respekt för mina medmänniskor. Sedan i onsdags kväll är min flickvän numera helt främmande för allt vad fotboll heter och jag har vissa förhoppningar. Kanske inte så mycket om att se Fiorentina ta första bortasegern i serie A mot de svartvita sedan den 15 maj 1988, då Baggio och Di Chiara gjorde målen i en match där Glenn Hysén fanns på planen och Eriksson på bänken. Jag vill inte veta vad demonen gör med mig då.

Kanske en stjärna faller inatt, får man önska sig något trots att man drömmer?