Om symbolik och sammanträffanden i vidskeplighetens land
Länge har det i Italien talats om hur saker och ting hör samman men kanske viktigast varför saker och ting hör samman. Det kan spekuleras långt och länge i varför saker och ting företersig som de gör. Analys, förståelse och väldigt mycket tolkningar. Sammantaget La scaramazia. Vidskepelsen. Navet och egentligen hela grunden för hur fotboll i Italien fungerar. Vikten av att kunna svara på frågor eller kanske inte svara på frågor kan visa sig vara helt avgörande i hur och varför visa ting ter sig och yttrar sig på förmodat vis i den här delen av fotbollsvärlden. Hur man än väljer att se på det och hur än verkligheten väljer att förhålla sig till den vackraste sporten i världen. Fotbollen i Italien är känd över hela världen för att vara den tänkande fotbollen. Det har alltid var given sin plats i spelet. Ett signum för hur det spelas fotboll i Italien och jag är tvärsäker att den inte hade varit något värd om det inte var för just det, vidskepelsen. La scaramanzia.
Krossade speglar, saltade ryggar och svarta katter vet alla som varit i Italien är av allra största vikt i vidskeplighetens land Italien. 7 goda år, 7 svåra år. Otur och förbannelser. Något som varit och förmodligen alltid kommer att vara en bestående del i det som kan anses vara det typiskt italienska i en italienare jämte det fysiska och så talande kroppsspråket. Man skyller på högre makter, eller lägre makter beroende på hur man gynnas eller missgynnas om man vill det. Matcher är riggade. Uppgjorda på förhand. Domare köpta. Ett palats för höga herrar i höga hattar. Och hattar är viktiga. Allt är och kommer alltid att vara emot oss. Hela tiden. La scaramanzia.
Att detta fenomen existerar på andra håll än i il bel paese är nog en tveklös sanning. Att allt och alla hela tiden är emot just oss. Att det hela tiden finns med i beräkningarna och därmed någonstans i tankarna i bakhuvudet är nog även det en tveklös sanning. I Italien. La scaramanzia. Inget lämnas åt slumpen.
Detta med vidskeplighet kan givetvis tänkas höra ihop med de starka religiösa band som präglat området som idag kallas Italien, sedan urminnes tider. Med självaste Guds ställföreträdare på jorden runt hörnet är det svårt att säga emot. Italien. Italia. Il bel paese. Givetvis. Klart det är så.
Inom kyrkan har det alltid rymts en stor mystik och hemlighet. Det har alltid spridits skräckhistorier om hur det går för de som vägrar foga sig för regler och författningen inom religionen. Detta har nog, på sitt sätt, bidragit till den vidskepligheten som idag präglar det italienska samhället. Religiös eller ej.
På samma sätt är det också med stoltheten i Italien.
Som nation är Italien inte mer än dryga 150 år gammalt, vilket gör landet till bland de yngre i Europa och världen. Istället är det den lokala patriotismen och stoltheten över den egna staden främst som mer än något annat präglar italienarna. På så sätt skiljer sig italienarna från normen i resten av Europa. Landet har snarare präglats av lokala interprovinsiella inbördeskrig och lokala makthavare snarare än enande nationella ledare. Hur många Fiorentinasupportrar i exil har inte hört om de bittra fejderna mellan de påvetrogna guelferna och de kejsartrogna ghibellinerna. En av många anledningar till varför Italien ser ut som det gör idag.
Hur detta då sedan hänger ihop med lokalpatriotismen och knyts samman med fotbollen i ett land som Italien blir därför ganska logiskt. Fotbollslagen har inte sällan en djupt rotad mening och lokal förankring i sin existens, inte helt olik den ovannämnda. Resultatet blir inte helt oväntat då, supportrar och anhängare till laget som lever laget. Som är laget. Oavsett vem som rattar klubben. De stavas tifosi. Sådant skämtar man inte om.
I en stad som Florens där stoltheten inte vet några gränser är det därför viktigt för klubbledningen att skapa starka och tydliga band till staden för att på så vis hela tiden försäkra sig om deras stöd. Det är av yttersta vikt för var supporter att Fiorentina är och förblir ett lag att respektera i den här delen av fotbollsvärlden.
När i fratelli var i färd med att avsluta köpet av klubben ställde sig många frågande till hur man kunde låta en affärsman från Marche sätta vantarna på klubben. Speciellt när det fanns potentiella köpare från Florens. En viktig del för florentinarna själva som ständigt hittar nya saker att påpeka. En sådan sak var fram tills årets upplaga av Fiorentina att det saknats riktiga fiorentini i klubben. Michele Camporese till trots.
Klubbledningen har slutligen förstått vikten av detta för att kunna bygga konstruktiva band med staden. Man har därför till årets upplaga av Fiorentina värvat in Emiliano Viviano, född och uppvuxen på slätterna längst Arnos dalar.
Stoltheten i Florens vet som sagt inga gränser så för att få projektet att dra åt rätt håll och för att utveckla det ytterligare värvades en viss Luca Toni till klubben. 35 år gammal.
Man förstod inte riktigt tanken bakom att värva Luca Toni. Igen. Varför? Jo, för att visa att man bryr sig om Florens hjältar. Man värvar inte en spelare när man värvar Luca Toni. Man värvar det närmaste man kommer en nutidslegend och hjälte för nutida Fiorentinasupportrar och därmed en fiorentino i en viss andemening.
När då Luca Toni under veckans presskonferens annonserade sitt eventuella ritiro från fotbollen, är det helt i linje med vad som finns planerat för denna man i Fiorentina. Han tillkännagav sitt beslut med bl.a. dessa ord:
”Jag vet inte riktigt hur min framtid ser ut, på söndag kan jag därför kanske spela min sista match här på Franchi. Jag vill därför passa på att tacka hela Florens, ledningen, och supportrar /.../ Jag är kvar och spelar om man vill att jag ska vara kvar och spela. Om man vill att jag ska vara kvar av andra skäl så kan jag vara det också”.
Detta säger alltså Luca som hemvändare, efter knappt en spelad säsong, inför vad som kan komma att bli hans sista hemmamatch som fotbollsspelare på Artemio Franchi, märk väl. Han gör det i ett läge då ACF Fiorentina kanske upplevt sitt enskilt mest framgångsrika år, spelmässigt, Champions league-åren till trots. Inget lämnas åt slumpen.
Länge spekulerades i vad tanken med värvningen av Toni egentligen var. Varför värvades en halvt avdankad 35-åring från Al-Nasr? Vad hade han möjligtvis kvar att ge ett projekt som enligt utsago precis var i färd med att satsa nytt och fräsch? Värvade man verkligen bara en fotbollsspelare eller fanns det andra bakomliggande motiv som styrde den här värvningen?
Inom idrottsvärlden i allmänhet pratar man gärna ålder. Spelarnas ålder. Tränarens ålder. Hur många år laget fått spela ihop. Snittålder på truppen. Man pratar ofta och gärna ålder och år och i det avseendet kan någon knappast bestrida att Luca är något annat än gammal. Som fotbollsspelare. Men så var det då det där med ”andra skäl”.
Om man då istället skulle tala om Luca i andra termer än fotbolsspelaren Luca och om man då istället börjar tala om Luca i termer som ledare, manager, en rent av dirigente så börjar saker och ting, sakta men säkert att få en helt annan innebörd. Dirigente Luca.
Helt plötsligt har då den gamle avdankade Luca Toni blivit ung. Väldigt ung. 36 år ung för att vara mer eller mindre exakt. Ett oprövat och inte alls lika rutinerat kort utanför fotbollsplanen som på fotbollsplanen. Att tänka på projektets framtid i termer av ikoner och ledare. Ikoner och ledare av Della Valle-erans Fiorentina, märk väl. För även om i fratelli, börderna Della Valle, i och med Lucas presskonferens öppnar dörren till en helt ny del av deras projekt i Fiorentina, så har de under sin tid i Florens inte varit särskilt mottagliga för gamla Fiorentinaikoner. De kan snarare beskrivas som väldigt kalla i det avseendet. Jag tänker då givetvis på Giancarlo Antognoni villighet att arbeta med i fratelli. Utan att lyckas.
Ett nyförvärv med helt andra mål avsedda än dem ståendes på Stadio Artemio Franchis gräsmatta således. Kanske var det just det som var tanken när Luca Toni presenterades som ett nyförvärv för Fiorentina för andra gången i karriären de där sista timmarna den 31 augusti 2012 från allra första början. Eller så var det inte det. Något vi med säkerhet kan konstatera är att detta är ett bevis i raden av många på senare tid för att i frattelis projekt i allra högsta grad lever vidare i Florens.
Fiorentina behöver Luca mer än Luca behöver Fiorentina. I brist på hjältar av anmärkningsvärd dignitet och storlek under Della Valles tid i Fiorentina hämtades en halvt avdankad 35-åring för att kunna föra projektet vidare. Hur kan man fråga sig?
Man behövde någon stor nog att kunna axla florentinarnas ständiga tjat och gnäll samtidigt som man behövde någon som spelat en betydande roll för Della Valle brödernas framgångar i Florens. Någon som staden Florens mindes som deras hjälte. Tre personer har spelat den avgörande rollen för de sportsliga framgångarna i brödernas Fiorentina. Cesare Prandelli, Pantaleo Corvino och Luca Toni. Möjligtvis även Sebastien Frey. Kanske även en viss Adrian Mutu. Så fyra. Kanske fem. I den bästa av världar. Men med en Prandelli med fullt fokus på landslaget, med schismen mellan Corvino och bröderna och med Frey och Mutu fortfarande forbollsaktiva återstår bara Toni.
Med sina 49 mål betydde han enskilt mer än någon annan i den tidens upplaga av brödernas Fiorentina. Vem kan tycka något annat än gott om Luca i Florens? Hans mellanspel i Juventus till trots. En av ytterst få nutidslegendarer i brödernas Fiorentina. Om några alls.
Med en ny era vankandes och med nyvunnen energi och optimism i projektet och med Luca vid sidan av plan som nyutnämnd dirigente behöver dock laget någon att lämna över stafettpinnen till. Någon som kan föra vidare detta projekt och lyfta det ytterligare till nästa nivå.
- Welcome cugino americano.
”Jag ser framemot att spela för Fiorentina, som alla vet spelar den bästa fotbollen för tillfället i Italien. Jag vill börja spela så fort som möjligt men utan att stressa och enbart när jag är helt återställd och hundraprocentlig kommer jag att springa in på planen”.
Giuseppes har trots sin ringa ålder (född 1 februari 1987, 26 år) och sina skador redan hunnit bygga på sig en viktig och minst sagt imponerande erfarenhet av europeisk toppfotboll. Sedan ligadebuten den 15 oktober 2005 i Manchester Uniteds match mot Sunderland har 26-åringen hunnit avverka 171 matcher i högsta ligorna runtom i Europa. Han är den ende som än så länge lyckats ta sig in i målprotokollet i samtliga ligadebuter runt om i Europa. Italien, England och Spanien. Det bådar gott.
Sportchef Daniele Pradè fyllde nyligen i Giuseppe Rossis ord med att konstatera att
”Giuseppe é il nostro futuro!” rakt översatt ”Giuseppe är vår framtid!”. Det är ett mer självbejakande Fiorentina med ett mycket större självförtroende. Utåt märk väl.
När det således, under morgondagens match, är dags för bytet alla redan väntar på, ställer vi oss upp och applåderar av den ena hjälten. Vart i världen vi än befinner oss. Märkt av svunna tiders bataljer. Ärad och upphöjd i skyn av en hel stad för vad han skänkt dem, för att med samma applåder välkomna en annan. Den unge som så länge väntat. I hela 16 månader för att vara mer exakt.
I 16 månader har Pepito väntat på att få äntra fotbollsplanen. Igen. Säkerligen har det förbannats och talats om onda tungor och otur i samband med Giuseppes skador. La scaramanzia är ständigt närvarande i italienarens liv och finns alltid nära till hands.
Rossis plats i det här laget kan inte nog understrykas. Han kommer in i ett läge där man från ledningens håll visar att man tror på honom och att man tror på projektet. Man visar ett stort självförtroende i och med detta nyförvärv från ledningens sida. Man sänder signaler till staden och supportrarna. Fiorentina anno 2011/2012 hade kanske inte riktigt funderat över att sätta en värvning av denna dignitet. Som ju det trots allt är.
Giuseppe kommer in i Fiorentina i en tid då förtroende för klubbledning från stad och supportrar inte varit högt. Man har genomgått mer eller mindre omfattande kriser i klubben och projektets ambitioner har ständigt ifrågasatts. Även om klubben, efter sommarens mercatomånader, inte kan jämföras på något sätt med föregående år så bidrar säkerligen denna värvning ytterligare till förtroendehöjningar från stadens sida för projektets ambitioner.
Han kommer in i Fiorentina med energi och en nyvunnen optimism. Han gör det med samma energi och nyvunna optimism som det nya Fiorentina visar efter ett par stukade säsonger. Stafettpinnen kommer att räckas över.
Gammal och grå ska nu bli ung och ljust skinande likt sin framtid. Gamla legender ska hedras samtidigt som plats skall ges till nya. Symboliken i detta kan inte tas på något annat sätt.
Symbolikens sammanträffande i vidskeplighetens land
