Gästkrönika: Att ha ett kärleksband till Milan
Associazione Calcio Milan är min klubb. Klubben som aldrig ger upp. En vinnarmentalitet som genomsyrar hela organisationen ända nerifrån knattelagen upp till president Berlusconi och vidare till varenda sittplats på San Siro. Det är precis så jag känner Milan. En stor familj.
Mitt förhållande till klubben, som varit en av Europas mest framgångsrika de senaste 25 åren, utvecklades från en liten, olustig beundran till fullskalig besatthet. 11 år gammal kom jag hem från en fotbollsträning och slog mig ner i TV-soffan. Det var final i Champions League och för en fotbollskille som mig var det givet att titta. Liverpool mötte Milan men det sa inte mig speciellt mycket då. Jag visste några spelare såsom Maldini, Dida, Kakà och Inzaghi samt Liverpools stjärna Steven Gerrard. På den tiden hade jag inget favoritlag att följa utan jag gillade bara bra fotboll. Men efter de 90 minuterna var jag helt såld på Milan, de rödsvarta djävlarna från Milano. Inte för att de vann finalen, för det gjorde de inte. Det var 2005 års final, den som även går under namnet Miraklet i Istanbul. 3-0 till Milan i halvlek vändes av engelsmännen till 3-3 som senare vann på straffar. Som liten grabb hade det naturliga varit att börja heja på Liverpool efter matchen eftersom de vann men nej, jag tyckte så synd om Milan-spelarna. Deras lagkapten, 37-årige Paolo Maldini, grät efter matchen. Det var kanske hans sista år och att förlora på det sättet måste känts fruktansvärt. Jag blev nästan lite ledsen efter finalen, trots att jag inte hejade på dem just då. Det var något speciellt med laget som fick mig att fastna. Kanske lirarna i laget? Klubbemblemet? De snygga tröjorna? Eller att de kom från mitt favoritland Italien? Jag vet ärligt talat inte. Förmodligen en blandning av alltihop. Den 25 maj 2005 föddes i alla fall min kärlek till AC Milan.
Ibland får jag frågan hur man kan känna ett så starkt band till en fotbollsklubb, och framför allt till en klubb där man inte har någon anknytning till staden. Vissa tycker att det är konstigt, men Milan har gett mig så mycket och jag har lagt ner så mycket tid på Milan att det känns som om klubben är en del av mig. Varje helg ägnar jag timmar åt Milan. Läser på om startelvan, spekulerar på forum om matcherna och tittar på matchen och efterföljande analyser. Ibland kommer saker i vägen för matchen men då följer jag den via livescore och Twitter på mobilen. Man kan inte bara överge dem.
Varje match är en plåga på sitt sätt. Det spelar ingen roll om det är vanlig serielunk såsom Bologna borta på ett regnigt och folktomt Stadio Dall’Ara eller ett toppmöte mot Real Madrid i Champions League. ”Om jag njuter av att se mitt lag spela?” sa Arsenal-bossen Dan Howe en gång. ”Ja, om det är två minuter kvar och vi leder med 5-0. Annars aldrig”. Detta oerhört träffsäkra citat sätter verkligen ord på hur jag själv känner då Milan spelar. Jag tror alla inbitna fotbollsfans känner igen sig i det. Men även om jag är nervös för att vi ska skämma ut oss inför miljoner TV-tittare så blir jag ändå varm av att se Milan spela. När man klickar igång TV:n och matchen väl blåses igång är det som en fristad, alla problem man har försvinner. Då är det 100 % fokus på klubben och man kan fly från annat huvudbry. Det är också väldigt skönt att veta att man inte är ensam. Gemenskapen fotboll skapar är fantastisk. Jag glömmer aldrig när jag såg Milan möta Real Madrid live hösten 2010, det häftigaste jag någonsin upplevt. Det var jag tillsammans med 80 000 andra fans mot de elva vitklädda spelarna nere på planen. Otroligt häftig känsla av samhörighet. Det är den enda gången jag sett Milan spela live, men ändå så når samma sorts gemenskap genom rutan när jag ser dem spela på dumburken.
Kanske är det ingen slump att Milan brukar kallas för en stor familj i media. Una Grande Famiglia. Träningscentret Milanello, 8 mil norr om Milano, är känt för sin gästfrihet och unika atmosfär. Alla människor som jobbar inom organisationen, från planskötare till sportchefer, har lika värde (tyvärr inte en självklarhet här i världen av någon anledning) och spelarna är på samma nivå. Journalister och reportrar brukar tala varmt om Milan just eftersom klubben behandlar media så bra. Alla känner sig välkomna. Något som också vittnar om den härliga andan i Milan är att i princip alla f.d. Milan-spelare längtar tillbaka. Fotbollslegendaren Gennaro Gattuso har t.ex. avslöjat att han sedan flytten till Schweiz i somras inte tittat på en enda Milan-match eftersom han skulle längta tillbaka för mycket och bli ledsen. Och när Marco van Basten år 1994 blev tvungen att lägga karriären åt sidan på grund av skada grät även Fabio Capello när van Basten vandrade av planen och vinkade fansen adjö. Det säger inte lite. Jag tror Milan är en av få klubbar i världen där sådana starka band kan skapas att till och med en benhård boss som Capello börjar lipa…
Just nu är Milan nere i en djup dal. Glansdagarna då vi pulveriserade Sir Alex Fergusons manskap med 3-0 känns långt borta. Generationsväxlingen från det gamla gardet med Gattuso, Seedorf och Pirlo har inte varit skrupelfri. Långt ifrån. Men jag vet att Milan alltid kommer tillbaka, för vinnarmentaliteten sitter insprängd i San Siros väggar. Forza Milan!
Skriven av: Nicklas Jansson, Lars Kaggskolan NV10D, 2013-01-28
