21^ Elektriska lila moln
Jag hade höga förväntningar på helgens sista match. Ovanligt höga. Så höga att besvikelse snarare var att räkna med än att frukta. Förväntningarna motsvarades. Fiorentina-Milan var en ligamatch motsvarande VM-semifinalen mellan Italien och Tyskland.
Matchen i Florens bjöd inte på någon Prada-fotboll, men den bevisade att en riktigt stor fotbollsmatch inte behöver sluta med bowlingsiffror och innehålla röda kort och straffar. Det var nerv, från första till sista sekund.
Jag har full förståelse för den neutrala tittare som aldrig hittat sin tillhörighet i den italienska fotbollen och som från och med i går kväll ställer sig bland de lila. Det var en märklig och mäktig blandning av Old Trafford, college-fotboll och genuin italiensk passion.
Fiorentina planerar inte att vinna ligan förrän om tre år. Ambitionen går inte att ta miste på. Publiken gör stämningen elektrisk. Spelarna springer för sin stad som om det är det sista de gör. De vill verkligen nå ända upp. För att göra det måste de börja vinna mot toppkonkurrenterna. De har tre år på sig.
Milan tog en tung trepoängare i en match där ett mål (gärna slumpmål) skulle spräcka glaset. Pato har gjort kometkarriär i curvan i grenen popularitet. Han representerar allt det Europamästarna inte har och kommer behövas mot Arsenal. Tyvärr var det ingen lätt skada han åkte på. Aj, oj, nej.
Fiorentina ville vinna. Milan tog det som bjöds. Milan är fortfarande större än Fiorentina. Och nu är de definitivt med i kampen om Champions League-platserna.
Snart är det dags för Kalac att täppa till truten på alla som tagit alla chanser att kasta skit på honom. Fixar han Arsenal får det vara slut på raljerandet.
:::: :::: ::::
Helgens tv-tittande inleddes med 2,5 minuters frånvaro av kommentator. Det kändes faktiskt skönt att kunna koncentrera sig fullt ut på matchen och slippa bli distraherad av att någon snackar oförtrutet om oväsentligheter. Det kändes mer som att vara på plats än som att halvligga i soffan.
Nackdelar skulle dock visa sig. Ett hyfsat skott i famnen på Amelia kändes oerhört tafatt och meningslöst, med en kommentator hade det åtminstone lyfts upp till en hyfsad målchans.
Amauri var inte sitt gamla vanliga jag. Han har höjts till skyarna (med all rätt) och tycktes ha tagit det till sig så pass mycket att han kunde kosta på sig att uppträda som en uppblåst stjärna. Lite mer uppmuntrande gester hade inte skadat någon annan än Livorno.
Jag hoppas verkligen att Amauri blir kvar i Italien. Italien har fött upp honom som fotbollspelare, det vore hemskt om något annat land skulle få privilegiet att njuta av hans prakt nu när han blommat ut.
Jag gillar Palermo. Från början var det att de hade sköna färger, var från en cool stad och att man satsade hårt och intelligent. Nu gillar jag att se dem för att de är kroniskt lynniga och därför alltid spännande. Livorno däremot har jag inte mycket till övers för. Typsitk gnetargäng utan profiler. Tur att de har Tavano, han håller hög klass. Gillar även underskattade Pulzetti.
I första halvlek hade Palermo allt, utom skarpa målchanser. Det hade däremot Livorno, som tog det Palermo lämnade. Livorno kom till vassa avslut, bara för att sen missa en straff.
Straffen var rätt dömd. Zaccardos tillhörande protester övertygade inte. Han visste att han hade fel, men han var ju tvungen att tjafsa emot ändå. Det ingår.
Lite av Palermos problem kan ha legat i att det var just Zaccardo som fick de två bästa chanserna. Dessutom hade han tre halvchanser och en minusstraff i sin fil. Med Miccoli, Amauri och Cavani på banan samtidigt är det nästan absurt att Zaccardo ska få de bästa chanserna. Miccoli var ändå den som avgjorde och allt ställdes i sin ordning igen.
Cavani ligger näst sist i serie A:s självförtroendeliga. Bara Tiago ligger efter.
Till sist måste jag bara ställa en fråga: Varför spelar bortalaget oftare i vitt än i mörka tröjor när de är på Renzo Barbera? Palermos rosa är ju klart närmare ljusa än mörka.
:::: :::: ::::
Lazio har värvat på bra i januari. Jag hade hoppats att få se fler än Radu och någon minut av Rozehnal, men med Bianchi avstängd fick jag nöja mig med Dabo. Hellre pengarna tillbaka.
Veckans spelare: Äntligen Cassano igen. Utan honom är Sampdoria en flock medelmåttor utan finess i för snygga tröjor. Det var varken oväntat eller en besvikelse att han skulle bli matchens profil. Vad sägs annars om:
- Miss mot öppet mål. Det ska sägas att passningen kom lite för långt bak, lite för sent och lite för nära en ojämn gräsplätt. En generande miss, hur som helst.
- En våldsam krock med Ballotta där Cassano själv var boven då Ballotta hann först. Cassano fick också den värsta smällen.
- Att han i sin iver att få känna på bollen klackar till Delio Rossi när de båda försöker ta hand om bollen utanför sidlinjen! Som om inte Rossi hade förnedrats nog då han tvingades ta på sig en neongul väst utanpå finkläderna.
- Ett läckert avslut ribba in i nytt friläge.
- Flera magiska framspelningar som tyvärr inte räckte någonstans.
Cassano är den minst kantiga fotbollspelare som finns. Hela hans rörelseschema går i mjuka cirklar.
Det mest spännande i en annars sval match var resultatredovisningen på reklamskyltarna. Olimpico hann i början av andra halvlek redovisa fem mål innan fyran fått upp det första. Så här i internetåldern trodde jag Italien och Sverige fick information samtidigt, när man ville ha den. Inte skickas den väl via satelliter fortfarande? Till exempel Gazzetta.it nås även från svenska ip-adresser.
TV4 har säkert en bra förklaring. De brukar faktiskt ha det.
:::: :::: ::::
Att slå straffar är en subkultur inom fotbollen. De som kan göra det riktigt bra är artister, till och med konstnärer. Rosina och Del Piero dominerar. Rosinas dubbla mot Torino bör kollas in. Kolla också veckans mål: Stellones vänster i krysset. [Klipp]
:::: :::: ::::
Borriello i landslaget. Helt rätt. Han låg bakom Genoas första mot Catania och satte det andra själv .
Veckans självmål: Bovos självmål. [Klipp]
:::: :::: ::::
Två felaktiga straffar på San Siro varav en stank av både kompensation och Materazzi-fördomar. Vannucchis nick med kinden var bara otur. Det är lättast att se det så.
:::: :::: ::::
Det var länge sedan Roma var så pinsamt tafatta som mot Siena. Jag behöver inte ge några exempel. Siena kunde haft 3-0 redan i paus. Vice-mästarna hade knappt ett skott på mål. Skulle gissa att de hade tre, om jag räknar in Cassettis rensning i det egna.
:::: :::: ::::
Den stora sensationen i Turin var inte att Cagliari tog poäng, det var att Trezeguet missade ett friläge. Sardinierna kunde tagit alla poäng om inte Storari haft vaselin på tröjan och om Belardi varit sig själv.
:::: :::: ::::
Napoli har 8-1 mot Udinese den här säsongen. Lavezzi var het i går. Igen.
:::: :::: ::::
Flera oförutsedda resultat i omgång 21. Eller så är det bara jag som tippar uselt och inte kan förutse dem. Att Catania skulle sopa undan Genoa var förvisso en chansning, men att Siena och Torino skulle vinna samtidigt som Juve inte gjorde det hade jag aldrig kunnat gissa. Långenlapparna hamnade snabbt i pappersåtervinningen.
Någon mer än jag som saknar italienska stryktipset? Mycket?
:::: :::: ::::
Helgens vinnare:
1. Inter. Straffmål av Ibra, straffräddning av Julio Cesar. Roma och Fiorentina torskade, Juve torskade två pinnar. Udinese torskade, även om det kanske inte berör de blåsvarta.
2. Siena. 3-0 mot Roma är extremt imponerande, oavsett vilket lag man själv är.
3. Milan. Topp fyra är inte längre en utopi.
4. Torino. En halv elva borta, ändå tog man tre poäng i en erkänt lurig bortamatch.
Helgens "kaffet i fel strupe": Pasquals rensning parallellt med mållinjen i egen stolpe.
Helgens näst underligaste straff: Lucarelli drog sin bevakare i armen och fick straff själv. Han missade.
:::: :::: ::::
Ännu en omgång med straffpolemik. Ingen är ett dugg förvånad. I de matcher jag valde att se tyckte jag domarna skötte sig riktigt bra. Eftersom varje beslut de tar, eller inte tar, syns med all tydlighet syns även deras misstag. Om en spelare skulle utsättas för samma bevakning skulle felprocenten förmodligen överskugga domarnas.
Jag hoppas att domarna ska börja blåsa för vad de ser och inte vad de tror att de borde ha sett. Pinsamma frisparkar för försvarare och underliga straffar för anfallare är något vi får leva med. Vi hänger ju fortfarande med.
