Grazie Grande Italia!
Det är ju egentligen helt vansinnigt. Förra EM tog Italien 5 poäng och gick inte vidare. Nu har man 1 poäng efter 2 matcher och möter Frankrike. Där och då hörs ljudet av när den azurblå drömmen startar igen. Jag är så lycklig att jag fick vara med om det här.
Det finns dagar i livet man kommer minnas för evigt.
När Italien vann VM guld 11 juli 1982 hade jag just fyllt tio år.
Dagen efter, den 12, skulle vi åka bil till Italien.
Ingen i det mögelskadade radhuset i Lövgärdet sov den natten och tidigt på morgonen smög jag och brorsan ner till centrum och hämtade en tidning ur den stora högen (vi betalade till och med) och jag minns fortfarande de nytryckta rubrikerna: "Mammia Mia! Vi är världsmästare!"
Den 9 juli 2006 levde jag fortfarande i ett töcken efter att ha under tio dagar kämpat för min sons liv på ett sjukhus i Finland. Den 26 maj föddes han i vecka 23, alldeles för tidigt. Han dog när han föddes.
Jag trodde fotboll skulle vara det sista jag skulle bry mig om. Men livet vill hitta vägar ut ur mörkret.
Livet är en hal jävel.
Livet ser till att hitta en anledning för oss i sorg att gå upp på morgonen, att borsta tänderna, att en dusch och se våra medmänniskor i ögonen.
Istället för att vara likgiltig för VM 2006 kom jag att projicera all min kärlek till det där azurblå landslaget.
Deras seger blev min tröst.
Så fungerar fotbollen för oss. Vi ställer våra hjärtan på glänt, vi sätter våra arslen på spel, vi sticker ut hakan. Vi förlorar stort men vinner Grande...
Tidigare i dag fick jag reda på att vi väntar barn på nytt. Det gör mig överlycklig och det gör mig skräckslagen. Jag är omtumlad. Jag är inte riktigt närvarande. Anspänningen att ha varit hemifrån har varit hög.
Jag ska vara helt ärlig. Jag trodde fan inte att Italien skulle greja detta. Jag trodde att de här gubbarna löpt en meter för mycket. Jag trodde innerst inne(ni vet när man är ensam och just har släckt lampan) att Italien skulle åka ut i kväll.
Istället spelar man i den första halvleken fullständigt briljant fotboll. Pirlo är ny. Pirlo är bara bländande. Pirlo är Pirlo. Han är bättre än 06. Grosso är Grande igen.
Cassano och De Rossi är framtiden som kommer i ett rymskepp och landar här och nu.
Jag älskar det här jävla laget så mycket. Fattar ni? Klart ni gör. Ni är ju som jag. Ni vet att den där kärleken inte känner några gränser, ingen logik. Min kärlek är enkel att översätta till ert lag, ert land eller er flagga...
Under matchen är pulsen så hög att jag får svårt att andas. Det känns om om man är under vatten. Det känns som om hjärtat knyter sig, blir mindre, som pungen när man badar iskallt. Testiklarna drar upp sig i maggropen. Det är hemskt.
Jag älskar de här spelarna, deras blick under nationalsången.
Jag älskar när Cassano sjunger med i den som vore den en Ebba Grön låt.
Jag älskar Zambrottas obrottsliga elegans. Jag älskar Gattuso, hans krigarmin, hans obönhörliga fokusering. Jag älskar Grande Grosso. Jag älskar Pirlos fantastiska och svalt geniala framspelningar och jag älskar Tonis nedtagningar med stortån. Jag älskar Gli Azzurri och en kväll som denna är det värt att riskera prestige, arsle, hjärta, och faktiskt också hälsan, för deras skull.
Därför att egentligen gör jag det för min...
Det här är en seger för alla oss som förtjänar drömmars kraft. Vi som vill något med våra liv. Vi som drömmer i färg. Vi som vill översätta alla gråa jävlar omkring oss till färgglada, leende superhjätar. Det här är vår seger. Det här är vår upprättelse.
Det är mäktigt när man vågar gå in i ett mörkt rum och man kommer ut på en andra sidan med ett azurblått hopp i hjärtat och en kvartsfinal på fickan.
Jag erkänner det igen; jag trodde inte detta. Det gör det hela bara så mycket större.
En ny dag att skriva in i historien har blivit en annan dag. Utanför fönstret kör bilarna runt i karavan och tutar.
Kanske ska jag äntligen få chansen att bli farsa till ett levande barn.
Under tiden drömmer jag den azurblå drömmen stark och verklig.
Grazie Grande Gli Azzurri!
