Recension av Disamore
"Mats Lerneby och Malena Johansson ger ingen förskönad bild av dagens Italien och dess calcio, snarare en mörk, pessimistisk syn där man tar upp flera hårresande incidenter som utspelat sig både innan och efter 'Calciopoli'."
Recension Disamore av Malena Johansson och Mats Lerneby
De två journalisterna, Malena Johansson, som skrivit i Offside samt de två kvällstidningarna, och Mats Lerneby, f d bloggare på Svenska Fans, har skrivit en 219-sidig reportagebok som tar oss med bakom kulisserna i Italien.
Ämnena som avhandlas är maffian, politiken och fotbollen i det avlånga landet. Upplägget i boken är enkelt och behagligt att följa. Reportagen kommer inte i kronologisk ordning utan sammanvävs precis som tre ämnena som tas upp. Boken riktar sig till läsare som är ute efter en djupare förståelse samt det svåra i att förstå hur makten är fördelad i Italien, både inom fotbollen och i det privata livet. Mats Lerneby och Malena Johansson
ger ingen förskönad bild av dagens Italien och dess calcio, snarare en mörk, pessimistisk syn där man tar upp flera hårresande incidenter som utspelat sig både innan och efter “Calciopoli”.
De båda författarna har en kärlek till staden Rom och de båda lagen därifrån, Lazio och Roma. På ett tydligt och konkret sätt tar man upp problematiken med både den svaga ekonomin, beroendet av tv-pengarna, men kanske mest intressant och där det verkligen bränner till i boken, maktspelet mellan ultras, supportrarna, och klubbpresidenten i Lazio. Här visar båda författarna att de, precis som vi, brinner för fotbollen och dess supportrar, men där det finns en problematik där det inte finns någon självklar lösning.
Skickligt tar man också upp det fula spelet om lagens arenor i Italien, där den oinvigde kan få djupare kunskap i ämnet innan man börjar dra paralleller till England eller Tyskland. Även för den mer invigde läsaren inom calcio så finns det flera godbitar och små spår som lockar till ytterligare läsning på kvällskanten. Den för många okände svensken, Jens 
Bernhardsson, som var vicepresident i Serie C-laget Padova i början på 2000-talet, ger en dyster och tragisk bild av fult spel bakom kulisserna som för många känns helt främmande, men det är detta som är lite typiskt av den cyniska bilden av Italien som tyvärr besannas i många fall. Kan det gå att leda ett fotbollslag på ett laglydigt sätt?
Både Calciopoli och Silvio Berlusconi tas upp och avhandlas i korthet med olika anekdoter och exempel, men där läsaren oftast får en ensidig bild från två kritiska författare, dock med all rätt, men det hade varit intressant med en röst från den försvarande sidan. En person som svarar på en del frågor som ställs är författaren till Gomorra, Roberto Saviano, Träffsäkert lyckas Saviano och författarna förmedla hur spindelnätet fungerar där fotbollen sitter i samma nät som banker, myndigheter, storföretag och politiker. Faller en, faller alla. Argumentet känns igen som något Luciano Moggi använde sig av under Calciopoli, men där man inte vill/orkar lyssna.
Dock så är det en sak som är större än någonstans i övriga världen och det är passionen för fotboll för det italienska folket. Flertalet gånger påminns man
om det som påverkar människor så pass stort och där det inledande kapitlet om Neapel och fotbollens betydelse är en hyllning till denna idrott. Även om landet och dess älskade calcio står på smala ben som när som helst verkar kunna falla ihop som ett korthus så finns passionen där. Precis som en annan skribent påstod: Vad är det som kan förena äldre tanter, hårda killen i pilotglasögon och skinnjacka samt småkillarna som spelar boll på gatan? Jo, passionen för den underbara calcion.
Trots den dystra inramningen i boken så verkar det finnas hopp och en framtidstro, kanske är det det som bokens framsida vill visa där Parmas Valerij Bojinov pekar upp i luften? Eller är det i själva verket det sista halmstrået från en liggande, sprattlande nationalidrott som går mot sin undergång sakta men säkert?
