Ett liv fyllt av tragedier, men ett leende på läpparna
Efter 31 spelade minuter så faller Piermario Morosini ihop på planen under matchen mellan Pescara och Livorno. Kort därefter kunde man konstatera att en 25 årig spelare hade gått bort på fotbollsplanen.
En spelare som ytterst få kände till innan han gick bort, men en spelare som hade en historia som många av oss kan lära av. För Piermario Marosini bar med sig en historia fylld av sorger, men trots det saknades aldrig leendet på hans läppar.Piermario Morosini föddes i Bergamo 5 juli 1986 och skolades som fotbollsspelaren i den lokala klubben Atalanta. Hans talang syntes direkt och han tog sig 2005 till final i Primaveraserien(U-19) med sitt Atalanta, en final de förlorade mot Roma. Tidigare hade Morosini när han var 15 år förlorat sin mor Camilla och två år senare gick hans far Aldo bort. En kort tid efter det så gick hans yngre bror som var fysiskt handikappad bort och den unga spelaren hade enbart sin äldre syster kvar, även hon är fysiskt handikappad.
Udinese köpte upp halva rättigheterna för honom ifrån Atalanta och han debuterade i Serie A mot Inter 23 oktober 2005(samma match som skulle spelas ikväll). Han gjorde fem matcher för Udinese i Serie A i den säsongen och ett framträdande i Europa. Han lånades säsongen 2006/2007 till Bologna och köptes samtidigt helt upp av Udinese ifrån Atalanta. 2007 lånades han ut till Venezia där han stannade till 2009. En av hans f.d. lagkamrater Roberto Baronio säger: ”Ett otroligt öde. Nu kan han återigen krama om hela sin familj.”
Hans tid i Vicenza tog honom till U-21 landslaget som han gjorde 18 matcher för. Han spelade så bra i Vicenza att han fick följa med landslaget till Sverige för att spela EM. Efter det mästerskapet lånades han ut till Reggina, Padova och Vicenza igen på lån. Den här säsongen påbörjade han med Udinese, innan han i januari lånades ut till Livorno.
När Morosini frågades om sitt svåra liv utan mor och far sade han:
”Det är saker som slår dig och som ändrar ditt liv, men som samtidigt ger dig så mycket ilska i kroppen att det hjälper dig att ge allt för att göra en dröm som även mina föräldrar hade till verklighet”
Vi var många som aldrig hade hört talas om den här spelaren innan han tragiskt gick bort idag. Men jag tror att vi alla har mycket att lära av hans ord och hans sätt att se livet på. Hans före detta lagkamrat i Venezia Raffaele Schiavi kommer ihåg sin vän:
”Trots alla familjeproblem han hade så hade han alltid ett leende på sina läppar och det är så jag vill komma ihåg honom.”
Samma person twittrar sedan ut: ”Jag kommer alltid komma ihåg dig såhär. Farväl Moro”
Många är det som också som med all rätt pekar ut att folk går bort varje dag. Men det här är ingen moralpredikan. Alla världens orättvisor bör uppmärksammas, så låt kommentarerna fokusera på Morosini som nu förhoppningsvis är på en bättre plats tillsammans med de familjemedlemmar han har förlorat och mina tankar går ut till de lagkamrater och personer som kände Morosini bättre än oss. Tankarna går ut till den fysiskt handikappade syster som han nu lämnar bakom sig, en person som också går igenom ett för tufft ödet. Vila i frid
Tankarna går även ut till den unga Laziotalangen Mirko som gick bort endast 17 år gammal och begravdes igår (lördag).
