Gästkrönika: Skandaler som begravs i det tysta
Mats Lerneby är frilansjournalist som tidigare bloggat för SvenskaFans. Här skriver han en gästkrönika om skandalen som fått namnet Calciopoli.
Det är hösten 2006.
Jag sitter på en uteservering på Piazza Alessandria och dricker en kall öl tillsammans med Mr P och Mr C.
Den italienska fotbollsvärlden är skakad. Skandalen som fått namnet Calciopoli skapar tryckvågor ingen kunde förutse.
Om 24 timmar ska jag rapportera domstolens beslut gällande de lag som förutom Juventus ska straffas. Denna hearing ska ske nere vid Conis lokaler vid Tibern.
Jag nämner det för herrarna vid bordet.
Till min förvåning börjar de skratta.
- Varför ska du göra det? Alla vet ju redan utgången.
Jag rynkar på pannan.
- Hur kan man veta någonting ingen har sagt ännu?
Mr P ser på mig som man ser på ett barn. Han tar fram sin telefon.
- Okej, vad vill du veta?
Svensk som jag är säger jag som det är, min uppdragsgivare vill ha en artikel om straffen för de övriga lagen. That’s it.
Mr P ringer ett samtal. Jag får prata med en journalistkollega.
Förvånat hör jag ur denne rabblar upp siffrorna.
- Lazio får X poäng i avdrag, Milan x poäng, etc, etc.
Förfärat frågar jag honom hur han kan veta det? Detta är hur sekretessbelagda uppgifter.
Ett torrt skratt i luren.
- Det där vet ju alla.
Via olika kanaler bekräftar jag sedan uppgifterna. Och skriver alltså en artikel om någonting ingen egentligen ska veta förrän om 24 timmar. Men som alla redan vet.
Min redaktör i Sverige ställer sig först frågande till alltsammans, men tidningen publicerar artikeln och de siffrorna jag och alla andra tidningar redovisar, visar sig stämma på pricken.
Då tänker jag: Det är som om hela Calciopoli-rättegången redan är uppgjord.
Några dagar senare, träffar jag mina två vänner igen. Denna gång under de djupa källarvalven på en ölhall i Trastevere.
Jag säger att jag tycker det hela är konstigt. Att den här skandalen som kallas Calciopoli som innehåller synnerligen graverande uppgifter i form av telefonavlyssningar och annat, inte verkar genomlysas ordentligt.
De skrattar igen. Mr C tar en klunk öl och stryker bort skummet från överläppen.
- Du måste förstå att detta är någonting man måste bli av med. Ingen vill hålla på att rota i det här, alltför många intressen står på spel.
Intrycken utgör sedan basen när jag tillsammans med Malena Johansson skriver boken Disamore fyra år senare. Känslan är att Calciopoli görs bäst i att glömmas bort och begravas.
Idag, nästan tio år efter det att skandalen bröt ut kommer de sista domarna.
Eller snarare icke-domarna.
- Detta har varit en otrevlig tid. Och resultatet blev ingenting, säger Luciano Moggi mycket nöjd till det väntade pressuppbådet.
- Under den här tiden har det visat sig att ingenting var fel, fortsätter han.
Vad han inte nämner är att många av anklagelserna mot Moggi, helt enkelt har preskriberats. Av den anledningen kan man inte sätta honom i fängelse.
Under de här nio åren har klubbarna som då dömdes mer eller mindre vänt den allmänna opinionen.
”Vi kanske gjorde så här. Men det gjorde faktiskt alla andra också, det var inte bara vi” summerar upp ståndpunkten som nu mer eller mindre blivit accepterad. ”Ja, okej, alla gjorde så och okej då glömmer vi det och går vidare” är svaret opinionen gett.
Saker som att skandalen hade sitt ursprung i Camorra-utredningar, att den mer eller mindre knoppades av i den senare skandalen Calcioscomesse, att den sträckte sig långt in i italienskt näringsliv och dess politiska centrum är något man helt enkelt blundar för.
Vare sig jag eller någon jag känner är förvånad. Den italienska fotbollen och det italienska samhället är nedlusat med sådant här. Skandaler som i det tysta begravs. Så att allting kan fortsätta som vanligt. Det enda jag känner är en viss sorg och melankoli. Eller som en gammal och numera pensionerad mittfältsstrateg sa till mig:
- Man hade chansen att städa upp den italienska fotbollen. Att göra en rejäl genomlysning och återfå trovärdigheten för fotbollen. Men man tog den inte.
Det problemet återstår tyvärr. Trovärdigheten.
