Länge leve Cesare
En titt på mannen med det stora hjärtat som just nu utför stordåd under sommarens EM med Italien.
Staden Orzinuovi i Brescia kommer jag mest ihåg som födelseplatsen för en av mina favoritspelare, Sergio Volpi. Sampdorias gamle lagkapten var en mycket respekterad herre som rönte stor uppskattning bland kollegor såväl på som utanför plan. En spelare som förknippades med respekt, integritet och lojalitet. När jag ser att Cesare Prandelli kommer ifrån samma lilla stad med drygt 13 000 invånare kan jag inte undgå att tänka på likheterna med Volpi. Karaktärsdragen är desamma och elegansen som de både utstrålar gör nog befolkningen i lilla Orzinuovi stolta.
Cesare Prandelli blev kanske aldrig riktigt ihågkommen som en av de stora stjärnorna under sin aktiva karriär men vid sidan av plan är han på väg att på allvar slå sig in i historieböckerna. Samtidigt ska man inte glömma att Cesare var medlem i det mycket framgångsrika Juventus som dominerade italiensk och europeisk fotboll under mitten av 80-talet. Tre Scudetti, en Europacuptitel samt Cupvinnarcuptitel talar sitt tydliga språk. En elegant mittfältare med fin blick för spelet sägs det. Själv har jag aldrig sett honom spela men kan köpa beskrivningen.
Fostrad under en stor tränare som Trapattoni (som han ju stötte på mot Irland) och med lagkamrater som Platini, Rossi, Tacconi, Gentile, Scirea och Tardelli är det svårt att inte lära sig något på vägen. Det blev totalt sex år i Juve och drygt 90 matcher senare lämnade han för Atalanta som efter spelarkarriären skulle slussa in honom på tränarbänken.
Allt började 1990 då han coachade ungdomslag i Atalanta, en klubb som är känd för sin fina ungdomsakademi. Prandellis framfart gick inte obemärkt förbi och efter hela sju år i Atalanta väntade hans första riktiga uppdrag som huvudtränare för Lecce. Ett uppdrag som gick käpprätt åt skogen och slutade med kicken redan halvvägs in på säsongen. Han gav dock inte upp utan fick en ny chans kort därefter med Hellas Verona som slutade med uppflyttning till Serie A. En kort mellanlandning i Venezia 00/01 gjorde han innan han på allvar slog igenom stort i Italien och hos klassiska Parma.
Två imponerande säsonger med den lilla klubben där han fick ut det mesta med små medel och lanserade Gilardino som Italiens framtid. Han krämade ur 50 mål ur Gila på två säsonger – snacka om succé. Efter hans framgångar med Parma gick ryktena heta vart han skulle hamna inför säsongen 04/05. Det blev Roma som drog vinstlotten men bara några dagar därpå möttes man av beskedet som gjort Prandelli så hyllad och omtyckt. Hans fru sedan 1982 diagnostiserades 2001 med bröstcancer och Cesare valde att stanna vid familjens sida under hennes allra svåraste tid.
Det blev ett sabbatsår från fotbollen innan han under sommaren 2005 skrev på för Fiorentina. Enligt honom var det hans fru som uppmuntrande honom till att återvända till fotbollen. Det vittnar lite om den atmosfär som existerar i familjen Prandelli, en familj där man står upp för varandra. Ömsesidig respekt och kärlek är två ledord som jag tror beskriver Prandellis.
Den 26:e november 2007 besegrade cancern Manuela Caffi och scenerna dagarna efter är värdiga familjen Prandelli. De vackra scenerna på Artemio Franchi inför mötet mot Inter glömmer inte jag i första stund. En hyllning värdig hela familjen Prandelli. Trots detta valde Cesare att fortsätta säsongen med Fiorentina och gjorde det med bravur.
För den som följt Serie A är tiden i Viola en enda lång saga där Cesare utförde små mirakel med den klassiska klubben. 07/08 blev han utsedd till säsongens tränare i Serie A och knyckte 2009 rekordet som klubbens meste tränare genom tiderna. En säsong där man dessutom tog sig till en historisk sextondelsfinal i Champions League och åkte ut med minsta möjliga marginal (bortamålsregeln) mot Bayern.
Den sista säsongen i Viola var kanske inte hans bästa men desto bättre var nyheterna att han utsetts till landslagets nya tränare efter Lippis fiasko under VM 2010. En nyhet som möttes med viss skeptism men också nyfikenhet. Äntligen en modern tränare som allt som oftast lyckats dit han gått. Nu var frågan om det också gick på den stora scenen. Ett lyckat EM-kval senare och en stundande EM-final tror jag det är få som tvivlar på 54-åringens kapacitet.
Av någon anledning tror jag ändå han är en den som är minst nervös inför söndagens final. Det finns viktigare saker än fotboll och det har Cesare fått uppleva på både gott och ont. Familjen går i första hand och det kanske inte kommer som någon större överraskning om jag säger att hans son Niccolo är delaktig i den landslagsstab som Cesare basar över? Det var det här med familjen som sagt.
För mig är människor som Cesare Prandelli exempel att följa. Eleganta, stilfulla men framförallt fulla av karaktär. Kanske det är något speciellt med staden Orzinuovi ändå? Det var ju där allt tog fart när han som 18-åring mötte sin stora kärlek i 15-åriga Manuela. En kärlekshistoria som format människan Cesare Prandelli. Blir det guld kan ni räkna med att Cesare kommer tillägna guldet sin familj med sonen Niccolo vid sidan om sig.
Är det några jag unnar framgångar så är det människor som Cesare Prandelli.
° ° °
För några månader sedan spelade jag match mot Prespa Birlik med mitt Limhamns FF. I startelvan fanns en lirare vid namn Valentino Lai med. Namnet kändes bekant och några googlingar senare förstod jag varför. Under säsongen 01/02 hade han Prandelli som tränare under en period i Venezia. Och lite drygt tio år senare spelar vi på samma fotbollsplan. Världen är verkligen liten. Samtidigt är Cesare på väg att coacha i en EM-final. Bollen är verkligen rund.
