Gästkrönika: Den stolte smålagsfetischisten
Bakåtsträvare, fotbollspuritaner eller ett gäng skummisar skulle man kanske kunna kalla mitt släkte. Mitt släkte är smålagsfetischisterna.
Att fotboll idag är business är ju allmänt känt. Det är inget speciellt konstigt eller överraskande med det i vår kommersialiserade värld. Som ett exempel kan man ta megaklubbarnas Asien-turnéer som de inte gör för att vara med om något annorlunda eller träna ka-ra-té (à la Cosmo Kramer) utan av den anledningen att man vill erövra oförstörda asiatiska hjärtan. Allt detta besvär av den anledningen att det där finns mycket kosing att pumpa in i den väloljade maskinen.
Att man vill dra in så mycket pengar som möjligt och skapa en så stor affärsverksamhet av det hela är tyvärr en självklar utveckling, men syftet är i slutänden för de flesta (möjligen inte för vitklädda stjärnbyggen) fortfarande att öka lagets möjligheter att spela fin fotboll och att underhålla. Man vill nå detta mål genom spektakulära och spännande värvningar som inhandlas för de stora pengarna man tjänat på att inte göra som grundaren av Kramerica Ind. hade gjort.
Det finns också de klubbar vars anhängare kanske håller till i samma stadsdel som ens storebror till grannes supportrar men vad gäller lillebrorsklubben har den kanske inte råd att ens skaffa en enkel biljett i var till Japan, för ens halva spelartruppen. Den kan sällan göra en mer spektakulär värvning än en talang som kanske redan ratats av någon av ”de stora” i trakten eller landet. Vad jag talar om är en småklubb av klassiskt snitt och jag och andra med mig har en speciell böjelse för sådana.
”Hehe… varför?” blir ofta följden av att man berättat att ens hjärta slår för exempelvis Brighton i engelska Championship och mitt svar blir då att en skön, karaktäristisk och fin känsla vilar över klubben, som för mig innebar kärlek vid första ögonkastet. Det som dock är frågan är hur en sådan känsla uppstår. Jag har snackat med ett par andra med samma svaghet och vi hade förvånansvärt lika tankar.
Om man ska fortsätta på den inslagna linjen med fotbollen som ”big business” är dess motpol den gamla rena och äkta fotbollstanken. Den där man i ”goda vänners lag” (bokstavligt talat i det här fallet) kickar läder på gården. Den mentaliteten går till viss del att se i truppen hos storklubbar men den är mycket mer påtaglig och genomgående i den mindre klubben. Detta ter sig fullt naturligt eftersom de mindre klubbarna är just… mindre, mindre på alla tänkbara sätt.
De klubbar som trots allt ligger relativt högt upp i seriesystemen, men fortfarande har en sorts familjär känsla över sig är inte sällan just de klubbar som aldrig haft den riktiga chansen att satsa och därför är smålag med små resurser och så vidare. Om möjligheten dock funnits har man gjort det på ”sitt” sätt, vilket kanske inte alltid är det mest framgångsbringande men det är ju så de känner för att göra och tror på… alla da’r i veckan. En del vill se denna inställning till det gamla tänket som jag skulle kalla det ”rena och äkta” som en naiv, konservativ och/eller bakåtsträvande inställning men det hela beror ju hur man väljer att se på saken.
Matcher spelas för att någon ska gå hem med segern och det är kanske inte den som håller på en liten klubb beredd på att laget ska göra i så många matcher. Man sätter istället upp delmål och hoppas såklart också på att överraska i någon match, kortare period, en säsong eller flera säsonger i följd. Det ses då nästintill alltid som en stor överraskning eftersom klubben så länge varit med i bottenskiktet av tabellen och den rentav fått en stämpel på sig och den sätter sig bara djupare och djupare. Det kan dock vara så enkelt att man som så kallad smålagsfetischist enbart har ett behov av att vara en ”underdog” och därigenom få överraska och mentalt knäcka ett stort antal människor efter att ha slagit till exempel ”storebrorsklubben”.
Möjligheten finns också att man vill visa upp en fin undermedveten ”spelförståelse” då man faller för en liten klubb. Ett sorts inre behov av att vara en i en liten skara som var med innan den stora eventuella ökningen av fans kom. Detta efter den eventuella stora ”skjutsen” som laget var med om efter det att man själv fastnat för det utan, i alla fall till synes, någon som helst egentlig orsak.
Det kan också vara på så vis att vi är så skönt fräscha människor att vi skaffar oss något att oroa oss för, lacka på, en svag punkt.
Så här i Livorno-sammanhang bör det sägas att klara drag av smålagsfetischism går att urskilja hos lagets galjonsfigur Cristiano Lucarelli men även hos många andra av klubbens anhängare. Lucarelli är en man som alltid verkar ha trivts bra med att vara den som skiljer sig från mängden, den udda, gillat saker och ting som varit extremt karaktäristiska. Detta gäller alltså till stor del även för många av lagets supportrar som ju är kända för att just vara udda, rakryggade och en finne i Bruno Björn för många och det ska de ha all heder för.
”Uppmärksamhetskåta apa” kan det vara många som tänker nu och visst, hela grejen med smålagsdyrkan kan grunda sig i ett behov av att sticka ut, ett behov att alltid vara ”värst” och märkvärdig och att göra detta är det ju dödsstraff på i jantelagens Sverige. ”Dödsstraffa mig hit och dödsstraffa mig dit…” skulle gamle Allan sagt och jag ska väl fortsätta att vara ärlig mot er så jag kan väl medge att jag skiter i det. Jag kan mycket väl vara bakåtsrävare, fotbollspuritan och skum så in i vassen men jag är vad jag är, kalla det vad ni känner för, jag kallar mig numer smålagsfetischist och jävlar vad stolt jag är över det.
Tack.
