Krönika: Armando Picchis nya publikfavorit
När Lucarelli valde att pröva lyckan i Shaktar och Ukraina, lämnade han ett stort hål efter sig. Vem skulle kunna fylla tomrummet efter en av Livornos största genom tiderna? Svaret kan något överraskande ha kommit i höstas.
Att påstå att Livornos föregående säsong var bra, vore att ljuga. Efter flera års kaos i föreningen, med Spinelli som huvudaktör, fick man till slut betala ett pris och Serie B kom som ett välkomnande brev på posten. Antingen var det nyförvärv som inte levde upp till förväntningarna, eller tränare som inte klarade av att styra upp laget eller helt enkelt bara en president som för sjuttielfte gången deklarerade att han aldrig hade gillat Livorno egentligen. Hur man än vrider och vänder på det var förra säsongen något tumultartad. Men inget ont som inte för något gott med sig. Säsongen 07/08 var då en ny hjälte beträdde Armando Picchis gräsmatta, en spelare med en sådan kraftig potential att många tror att han en dag kan axla Lucarellis mantel, både som ambassadör för klubben och som livornese. Mannen i fråga är den relativt okände Alessandro Diamanti.
Få visste vid säsongsstarten vem denna oslipade diamant var. Efter att ha spelat sex säsonger i Serie C2-laget Prato och däremellan hunnit med några korta sejourer i Fucecchio och Florentina Viola hyste de flesta nog inte några större förhoppningar om att det var en kommande storstjärna man hade att göra med. Istället satte majoriteten sina förhoppningar till Tavano som skulle uppleva någon form av renässans i Livorno efter två misslyckade säsonger i Valencia och Roma.
Säsongen 07/08 började trevande för Diamanti, liksom för Livorno som helhet. Bristen av en stor ledare gjorde sig illa påmind när man inledde med tio raka matcher utan vinst – den sämsta inledningen i klubbens historia. I anfallet varvades Tavano ofta tillsammans med antingen Tristán, Bogdani eller Rossini – spelare som onekligen hade sett bättre dagar framför sig. Hela laget, tillsammans med föreningen andades en luft som kändes omodern. Det saknades idéer, det saknades professionalism från ledningen, det saknades en idealist. Efter att ha byggt hela sitt spel kring en spelare i fyra år, stod man nu där med sex nya anfallare, varav ingen kunde ersätta vår store ledare.
Någonstans i mitten av säsongen började Diamantis utvecklingskurva att peka drastiskt uppåt hur som helst. Nog för att ingen tidigare hade tvivlat på att det var en duktig fotbollsspelare man hade att göra med, men baserat på de få inhopp han hade fått göra var det nog en och annan som överraskades av den plötsliga förändring man tycktes se varje gång han äntrade planen.
Diamantis karraktär kännetecknades av ett spel som drypte av offervilja; en vilja som bäst kunde karaktäriseras av att alltid utmana, att alltid prova skott, att alltid jaga boll. Alessandro var utan tvekan den spelare som försökte mest, trots att de flesta matcher redan var avgjorda till Livornos förtret. Detta gick naturligtvis inte förbi obemärkt och publiken på Armando Picchi förstod att man hade fått en spelare som alltid gav allt för klubben han spelade för – oavsett vad det stod på resultattavlan.
Alessandros första mål i den amarantfärgade tröjan kom mot Napoli i februari efter en magisk frispark där Gianello i Napolimålet inte ens hann reagera förrän bollen träffade nätmaskorna. När målskyttet väl hade släppt bjöd den unge fantatistan på flera praktmål, som säkert alla skulle kunna nomineras till ”årets mål i Serie A”. Vi minns speciellt Diamantis mål mot antagonisterna i Rom, då han med en fantastisk frispark spelade hem ett oavgjort resultat till Livorno, samtidigt som Romas gulddrömmar för säsongen 07/08 smulades sönder ytterst effektivt.
Diamanti har snabbt blivit populär i Livorno och efter att nästan varenda anfallare i truppen (förutom Tavano som av någon anledning alltid är självskriven) spelade bort sig ur startelvan, var det ingen som kunde ifrågasätta Diamantis plats bredvid den senare i anfallet.
25-åringen gjorde kanske inget underverk rent målmässigt förra säsongen (26 matcher, 4 mål), men spelet såg onekligen mycket lovande ut och i den sista tredjedelen av säsongen var det inget snack om vem som var Livornos bäste spelare. Att gå så långt som att säga att Diamanti tog på sig rollen som en ”inofficiell” ledare, då varken Balleris eller Galantes fobollsmässiga kvaliteter räckte till, är nog ingen underdrift.
Att det har uppstått ett stort intresse kring denna, än så länge, rätt så okända fantatista är naturligt. Om man skall tro Livornos ledning har det kommit bud på Diamanti, som hamnar i ungefär samma klass som det bud som accepterades i och med Lucarelliaffären. Spinellis hållning har dock alltid varit att behålla Diamanti till Livornobornas stora glädje. Det är just Alessandro man förväntar sig skall ta tillbaka klubben till Serie A, med viss hjälp från Tavano och den duktige Nico Pulzetti.
Även om vi inte vet hur länge vi kan behålla denna diamant är det uppenbart att vi har fått en ny kelgris, som kanske en dag kan axla Lucarellis mantel som ambassadör för klubben. Och skall man tro en bekant, så kommer Diamanti att finnas med i Italiens trupp till VM 2010 om han fortsätter att utvecklas i samma takt. Se upp för en kommande storstjärna alltså!
