En höst av överraskningar
Livorno har under de senaste säsongerna haft en tendens att göra precis tvärtemot vad du förväntar dig; den här säsongen är inte annorlunda. Livornoredaktionen summerar lagets insatser så här långt.
Om någon innan säsongen började hade bett mig delge mina förväntningar på hur Livorno skulle stå sig i Serie B, hade de varit precis tvärtemot hur saker och ting verkligen har utvecklats. Precis som vi har vant oss vid tidigare, har Livorno oftast en tendens att få dina kvalificerade gissningar att framstå som totalt galna och felaktiga när säsongen väl kommer igång. Det tydligaste exemplet på detta rör lagdelarna i Livorno där tvivel har övergått i hopp, och förväntningar övergått i besvikelse.
Som ett uttryck för denna tendens, står Livornos målvakt Alfonso de Lucia högst upp på listan över hur snabbt den allmänna opinionen kan svänga i fråga om en spelares vara eller icke vara i klubben.
De Lucia, en gång ansedd som en av Serie A:s mest spännande talanger och spådd en framtid som en kommande stormålvakt, har knappats haft någon spikrak karriär. Oftast har den tjugofemårige talangen fått se sig bakom någon av de bättre inom sporten (Frey i Parma och Amelia i Livorno) och har sällan fått chansen från start.
Innan säsongen började vågade jag knappast sätta någon större tilltro det nervvrak Alfonso oftast visat sig vara mellan stolparna. ”In med en ny målvakt” tycktes det allmänna paradigmet i Livornokretsar vara. Men ack så fel man kunde ha. Alfonso har i Amelias frånvaro växt ut till en av Serie B:s stabilaste målvakter och gjort stormatcher ingen trodde var möjliga. Tolv insläppta mål på arton matcher är en rättvisande statistik som tyder på att de Lucia kommit igång på allvar.
Försvaret var knappast en lagdel man hade något större förtroende för heller i början av säsongen. Efter att Spinelli gått igång på varenda spelare under tjugo i Serie B och C, kunde det gå precis hur som helst. Trots att man hade gjort sig av med ett halvt dussin backar, vars bäst före datum hade passerat för alldeles för länge sedan, kunde det knappast ses som en självklarhet att dessa nya skulle gå in och dominera.
Även här har synikern fått anledning att revidera sin uppfattning. Perticone och Terranova har på kort växt ut till riktiga storbackar och har petat både Galante och kapten Grandoni från mittlåset (Grandoni sägs nu vara så missnöjd med sin speltid att han ryktas vara på väg till Grosetto). Rosi och Bonetto får oss att glömma Pasquale och Balleri lika snabbt som de lämnade och Miglionico med flera kan definitivt spela en roll i ett framtida Livorno. Försvaret har otvivelaktigt en lika stor del i de Lucias framgångar i mål som han själv.
Mittfältet har inte gjort någon besviken heller. Bergvold, Loviso och Pulzetti är troligtvis Serie B:s bästa spelare inom denna lagdel och just nu finns det åtminstone fyra lag i Serie A som skulle döda för att ha dessa herrar på mitten.
Problemet med vår livornesiska befrielsearmé är det som de allra flesta skulle ha ansett vara vår största styrka innan säsongen började; anfallet. Med spelare som Tavano, Diamanti, Candreva, Danilevicius, Rossini, Paulinho, Volpe och Laurito skulle det knappast kunna råda någon brist på mål. Faktum är att målen skulle spruta in i en sådan enkel liga som Serie B; men precis enligt logikens lagar, blev det tvärtom.
Problemet ligger i att Prima puntan i Acoris julgransformation inte levererar som förväntat. Säsongen började med Tomas Danilevicius på topp; dock dröjde det inte särskilt länge innan Tomas visade sig vara fullständigt inkapabel att uträtta någonting av värde i anfallet. In med Rossini istället; en lösning som höll i ungefär två matcher innan man insåg att det inte finns någon som kan uträtta de uppgifter som förväntas av en spelare på den positionen.
Ale Diamanti är bortsett från det negativa den spelare som har övertygat mest i de offensiva aspekterna. Alessandro är en spelare som skapar, springer och skjuter; allt som oftast sker av värde i anfallet går genom Diamanti. Tavano är dock ett stort antiklimax som blixtrar till ibland, men är fruktansvärt ineffektiv och har fortfarande ett skadat självförtroende efter Roma-sejouren. Danilevicius får träbenet Rossini att framstå som Amauri och ”talanger” som Paulinho, Volpe och Laurito är spelare som kan avskrivas direkt.
Livornos tränare, Leo Acori gick i veckan ut i media och sade:
”Vi måste sluta dominera matcherna och ändå bara få med oss en poäng. Förr eller senare måste vi komma till en punkt, där vi ändå vinner utan att övertyga”.
Livorno har kryssat i elva av arton matcher, har en förlust och sex vinster. Det råder inget tvivel att någonting kommer att göras åt anfallsproblemet under uppehållet. Att åtta stycken anfallare i truppen endast har varit kapabla till att snitta 1,3 mål per match kan tyckas överraskande, men från och med nu kan, och bör det ses som naturligt. Livorno har trotsallt en tendens att göra precis tvärtemot vad du förväntar dig.
