Domarskandal fällde Livorno
Livorno döms bort för andra matchen i rad; när skall domarstandarden i Italien nå en acceptabel nivå?
Det är lätt att se uppgivenheten i Livornoled för tillfället. Då man inte har ställt till det själv, som exemplet mot Ancona föreslår, har domaren sett till att de tre poängen har uteblivit i de senaste matcherna genom två skandalösa straffar. ”Skandalöst”, ”Felaktigt” är adjektiv de flesta dagstidningar har tagit till efter debaclen och konsensusen som verkar gälla är att Livorno faktiskt har dömts bort.
Det vore naivt att påstå att Livorno har spelat bra under den senaste tiden, men matchen mot Vicenza visade åtminstone initialt på motsatsen. Det var ett dynamiskt spelande Livorno, med en efterlängtad kreativitet i uppspelen och med en hel del fina kombinationer som framställde Vicenza-spelarna som immobila koner emellanåt. Det var tydligt att Diamantis och Galantes utspel i veckan hade givit övriga spelare något att tänka över; alla elva spelare på planen slet som djur och alla effekter av ett dåligt självförtroende verkade så gott som bortblåsta. Speciellt Tavano och Diamanti höll Fortin i Vicenza-målet sysselsatt hela tiden och Livorno hade bud på både ett och två noll. Att Vicenza är ett erkänt defensivt skickligt lag var dock tydligt då varken Diamanti eller Tavano var kapabla att sätta bollen bakom nätmaskorna. Halvtid och en osynlig Cellerino byttes ut.
Den andra halvleken bjöd på en liknande karaktär, där Livorno hela tiden var närmast ledningsmålet. Nyligen inbytte Rossini blev en vitamininjektion som var nära att spräcka nollan ett flertal gånger. Dock var det samma gamla Livorno, som trots ett massivt bollinnehav och en mängd chanser på mål var alldeles för ineffektiva för att få något gjort i Vicenzas straffområde. Om detta berodde på otur eller vanlig ineffektivitet skall låtas vara osagt, men nog saknades marginalerna på Livornos sida. Då det såg som mörkast ut, klev han äntligen fram, Livornos nya bandiera Alessandro Diamanti och såg med en magisk frispark från trettio meter till att Livorno tog ledningen. Att det var just Diamanti som gjorde det, kom inte som någon vidare överraskning heller, då han mer och mer växer fram som en naturlig ledare istället för Tavano.
Glädjen blev dock av den mer kortvariga sorten, då Aleandro Rosi försiktigt lade sin hand på Margiotta i ett av Vicenzas sällsynta anfallsförsök i Livornos straffområde. Straff för Vicenza och Livorno trodde inte sina ögon; skulle man bli bortdömda för andra matchen i rad? En neutral åskådare skulle med all säkerhet hävda att det gula kortet för Margiotta vore ett naturligt sätt att handskas med situationen. Domaren var av en annan uppfattning och straffen var ett faktum. 1-1 blev slutresultatet som lämnade en besk eftersmak i munnen.
Man kan dra två slutsatser från denna match; Livorno var värda att vinna och ”straffen” som Rosi orsakade var ingen straff. Det blir nästan parodi på fotboll när vuxna män som den nämnde Margiotta lägger sig ner i ett enda syfte; ett syfte som går ut på att få en billig straff. Domarstandarden är oerhört ojämn i Serie B, liksom i hela Italien, där alltför många domare rycks med i spelet och klarar inte av att förhålla sig objektiva till vissa situationer. Livornos självförtroende är förmodligen bottenlågt just nu, för oavsett hur bra man har spelat eller hur mycket man har kämpat finns alltid vetskapen att mannen i gult i en handvändning kan avgöra matchen när han vill.
Betyg Livorno:
*** Alessandro Diamanti
** Alfonso de Lucia
* Fabio Galante
