PLS i Livorno: Reseskildring
Den femte maj skrev PLS historia. Det var datumet då tio medlemmar ur vår grupp åkte till Livorno för första gången någonsin under organiserade former.
Det tog inte lång tid att inse att det var mer än en tågresa som skiljde Livorno från övriga städer i Toscana med omnejd. Vi tog tåget från Florens till Livorno. Vid ankomsten var skillnaden total. Längs de nedslitna husväggarna vid kanalsystemet trängdes anarkistsymboler tillsammans med hammaren och skäran. Det var oglamoröst och proletärt. Glöm de dyra modebutikerna i Florens, de pampiga byggnaderna i Pisa, den fina konsten i Siena. Livorno är Livorno. Den som har gjort resan vet.
Sin unga ålder till trots andas Livorno identitet. Det var här det italienska kommunist partiet bildades 1921 och det har format staden till vad den är idag. Rent visuellt är det lätt att måla upp en lätt glamorös bild av Italien som ett av världens vackraste länder, där folket lever väl och äter gott. Livorno är historien om den bortglömda delen av Italien, den progressiva delen av Italien där ingen har fått något gratis, vilket var ständigt tydligt under PLS’ vistelse.
Det betyder ändå inte att folket var otrevligt eller bittert som i många andra städer. Tvärtom. Värmen och solidariteten vi upplevde från folket var hänförande och fascinerade på flera sätt. Aldrig någonsin har de som haft så lite givit så mycket. Trots att många i Livorno har det kärvt ekonomiskt, är man nöjd med det man har. Det är fascinerande, speciellt om vi drar paralleller till Sverige.
Under vår resa i staden fick vi en unik inblick i många människors liv och sociala rörelsers aktiviteter, där man har utvecklat en form av enighet och gemenskap. Man hjälps åt och visar solidaritet med folk som har det svårt. Efter jordbävningen i april erbjöds flera överlevande mat och husrum. Världens mest självklara sak för de sociala rörelserna i Livorno i all sin enkelhet.
PLS hade möjlighet att följa hur de sociala rörelserna arbetar och kanske viktigare, hur de tänker, där speciellt de autonomas arbete var oerhört intressant. Vi fick se hur de autonomas byggnader, två ockuperade sådana, kunde fungera som lokaler för opinionsbildning, konserter eller bara som en plats för vanliga människor att umgås.
Många och otaliga var diskussionerna som mynnade ut i ett starkt vänskapsband mellan de autonoma och PLS. PLS’ banderoll högst upp i Curva nord under matchen mot Triestina får ses som ett kvitto på de vänskapsband som knöts.
Just förståelsen för läktarkulturen och de restriktioner för ultras som tillkommit på senare år, var även något som visade sig utvecklande och stimulerande under vår resa. Enligt de regler det italienska fotbollsförbundet har anammat, är det numera förbjudet att föra in politiska symboler på läktarna. Så också i Livorno, även om polisen där inte är lika restriktiv enligt flera personers utsagor. Något man dock håller betydligt hårdare på är vilka som får se matchen på plats.
Man beräknar nämligen att omkring 400 personer var avstängda från curvan för några år sedan; att de är fler nu känns som ett onödigt påpekande. En biljett, samt fotolegitimation är ett krav för att få vistas på arenan. Vissa, som det visade sig, fick se matchen på plats, men hade alltid minst en civilklädd polis följande efter sig. Detta för att kunna stänga av dem vid minsta överträdelse, även om det skulle vara något så enkelt som uppvisande av en banderoll som inte är godkänd av polisen.
Men, läktarkulturen i Livorno är inte död för det. Matchen mot Triestina var en upplevelse i sig sett från Curva nord. Kanske tack vare de mindre hårda restriktionerna i Livorno eller tack vare de fantastiska supportrarna gjordes flera Tito-anspelningar på läktaren som troligtvis retade gallfeber på den magert tillresta skaran av Triestina-anhängare. PLS hade möjlighet att få ha med två banderoller, varav den tyngsta kröntes med platsen högst upp i curvan.
Matchen då? Rent fotbollsmässigt var den ett antiklimax som inte ens är värd att diskutera. Av desto större betydelse var den känsla av gemenskap som uppnåddes på plats.
De sista dagarna i Livorno avnjöts av ett lokalkändisskap, där folket i Livorno uppenbarligen visste vilka vi var. Att sammanfatta resan känns som en övermäktig uppgift, men parollen ”tusen erfarenheter och ett hem rikare”, känns inte som allt för långt från verkligheten.
