Livornos halvårsrapport
Efter en skaplig avslutning, med Cosmi och Danilevicius i huvudrollerna, har Livorno räddat upp en fullständigt katastrofal säsongsinledning. Här följer en sammanfattning i konfrontationsform av säsongens höstetapp.
Efter att ha slutat trea i serie b ifjol och kvalat upp till serie a genom att slå ut Grosseto och Brescia i playoff var det länge positiva tongångar runt klubben. Tavano hade hittat tillbaka till målformen, Diamanti hade blommat ut, De Lucia visade att han funkade i målet och som en effekt av Pasqualeaffären fanns u21-landslagsmannen Candreva kvar i klubben. Mercaton började om än inte fantastiskt, så helt OK. Raimondi kom gratis, Knezevic tillbaka från lån, Perticone helägd och trots envetet ryckande i Diamanti, Tavano och Pulzetti verkade trion bli kvar i klubben. Och sen: den förlorade sonen Cristiano Lucarellis återkomst. Guld och gröna skogar. Med en anfallstridente bestående av Lucarelli-Tavano-Diamanti började fansen hoppas på stordåd och mer än andra Spinelli, som tänkte sig att trion skulle bidra med 50 mål, och därmed garantera salvezza.
Men de storslagna förhoppningarna grusades snabbt. Tridenten fick aldrig spela ihop under försäsongen, och när de väl spelade ihop mot Cagliari, var det egentligen bara Diamanti som levererade. Sen kom den stora smällen: Diamanti såld till West Ham. Att engelsmännens ekonomi varit obefintlig sedan bankproblemen på Island spelade ingen roll. Spinelli kunde inte tacka nej till erbjudandet och ersatte fansen favorit med en halvskadad brasse och en helskadad colombian.
Efter imponerande spel (på mittfältet, inte en enda boll nådde anfallsduon, inte ett enda skott sköts från inuti boxen) och bedrövligt resultat sparkade Spinelli till slut Ruotolo för att plocka in engagemang och karisma i form av Serse Cosmi. Med Cosmi har laget vunnit fem av nio matcher och i Danilevicius fått en oväntad segerskytt. Ett bedrövlig kantspel och ett anfallspar på fel sida bäst-före-datum har Livorno ändå bara mäktat med tio mål. På sjutton matcher. Vägen till salvezza är fortfarande lång och besvärlig.
Spinelli vs långsiktigheten
När Livorno för ett och ett halvt år sedan åkte ur serie a verkade något så ovanligt som långsiktighet ha smugit sig in i föreningen. Klubben satsade på unga spelare, behöll sina stöttepelare och släppte äldre, dyrare spelare. På lån eller delägarskap kom spelare som Rosi, Perticone, Candreva, Terranova och Diniz och dessutom en tränare, Acori, som under sex år spelat en positiv offensiv fotboll och tagit Rimini till imponerande resultat.
Sedan slängdes i vanlig ordning allt över bord: Acori fick gå precis innan playoffen och under sommaren lyckades man bara permanentera Perticones vistelse i klubben. Istället för en intressant tränare, som bevisligen var duktig (Rimini åkte ur serie b så fort han lämnade och har nu problem i Lega Pro) och ett ungt utvecklingsbart lag, satsades det istället på spelare på fel sida om sin karriärs höjdpunkt. Av de spelare som anlänt som helägda har Mozart, Raimondi och Pieri gått in som startspelare, men dessvärre också de två senare de svagaste korten i elvan. Ingen av de tre är dock några namn att bygga laget på under längre tid. Enda unga spelaren att anlända, Dionisi, är vid 23:års ålder långt ifrån serie a-klass. I övrigt har de flesta nyförvärven varit lån, vilket naturligtvis kan vara ekonomiskt tilltalande, men knappast borgar för en långsiktig satsning. Det är talande att klubbens bästa, yngsta och mest intressanta spelare är inlånad och garanterat försvinner i sommar om inte förr.
Ruotolo vs Cosmi
En bedrövligt skött situation. Inget ont om Ruotolo, men förra säsongens resultat kan knappast tillskrivas honom. Varför en erfaren tränare inte plockades in redan i somras är en gåta. Visserligen fick Ruotolo gamle Russo vid sin sida, men dennes underordnade roll blev tydlig när Ruotolo väl fick gå. Ingenting förbättrades heller över de ändrade förutsättningar Ruotolo fick i och med försäljningen av Diamanti, som var navet i det offensiva spelet. Tre poäng på åtta matcher blev duons facit innan Cosmi tog över rodret.
Cosmi verkar ha varit just vad Livorno behövde och hans intåg har inneburit bättre inställning på planen och ett nytt spelsystem, 3-5-2 istället för 4-3-1-2. Ändringen av spelsystem var logiskt och troligtvis en av anledningarna till att man valde just Cosmi. Med sex mittbackar i truppen och ytterbackar som varit mer vana vid femmannamittfält verkar värvningspolicyn redan från början varit inriktad på trebackslinje. Så varför behöll man en helt orutinerad tränare med fyrbackslinje som idé? Obegripligt.
Cosmi har presterat ungefär vad man kan hoppas på, eller till och med lite bättre, med en trupp som Livornos. Inte minst de sista matcherna har sett bra ut, trots avsaknaden av nyckelspelare som Lucarelli, Tavano och Moro.
Diamanti vs Candreva
Antonio Candreva har fått sitt stora genombrott i år och en välförtjänt chans att visa upp sig i landslaget. Det var just försäljningen av Diamanti som öppnade upp möjligheterna för Candreva, som under försäsongen användes längre ned i planen som regista.
Ändå tror jag inte det finns någon Livornosupporter som inte hellre sett Diamanti kvar i klubben, även på bekostnad av Candreva. Candreva är en bättre spelare än Diamanti på många sätt, starkare i kroppen, bättre dribbler och betydligt mer allround. Men Diamanti hade någonting annat. Han var speciell, hans utstrålning magnetisk och hans spel lika oberäkneligt som genialiskt. Diamanti kan skjuta från var som helst på planen och hans passningar på fyrtio meter, med ryggen vänd mot spelet, satt på foten på framrusande medspelare.
Diamanti såldes under devisen att ett lag som kämpar för salvezza inte har råd att ha tre anfallare på planen. Frågan är om ett lag har råd att sälja sin största chans att hänga kvar för 6,5 miljoner euro. Om Inter nu dessutom gör allvar av sitt ”hot” att köpa Candreva från Udinese redan i januari, står Livorno plötsligt utan båda två...
