En stad i uppror
Livorno är en stad i uppror. I uppror mot sig själv. Måttet är rågat för de allra flesta livornesi efter en säsong som utvecklats från en besvikelse till en ren pinsamhet.
Att fotboll har en tendens att sätta känslor i svall är inget nytt. I Livorno har de nu svallat över sina bräddar. Livorno är en stad i uppror, ett uppror riktat mot vad som borde vara stadens stolthet, AS Livorno Calcio 1915, men som istället är dess största besvikelse.
På Armando Picchi sjöngs sång efter sång under matchen mot Bari, men det var inte Bella Ciao eller hyllningar till spelarna. (Enda person att hyllas var boxaren och curva nord-stammisen Lenny Bottai.) Tvärtom var det krav på Spinellis avgång och besvikelsen över lagets prestationer som sjöngs ut. Blivande målskytten Tavano utsattes hårdast och uppmanade att ta av sig tröjan (Prottis #10), men även Pulzetti och Raimondi fick slängar av sleven. Spinelli däremot hade tagit det säkra före det osäkra och stannat hemma i Genua. När spelarna senare på kvällen lämnade arenan fanns det gått om tifosi kvar. Rubinho, Filippini och senare Lucarelli applåderades, medan samtliga övriga visslades och buades ut. Under matchen hade även tre spelares bilar fått däcken sönderskurna.
Kanske kan man tycka att det är ett svek från fansen, men sveket mot fansen har pågått länge. Situationen är uppenbar för alla som kastat ett öga åt Livornos håll under säsongen, den sportsliga delen av företaget är genomrutten. Spelarmaterialet duger inte, tränarmaterialet duger inte och den ytterst ansvarige för företaget befinner sig i en schizovärld av bisarra uttalanden, kappvändningar och verklighetsförnekelse. Satsningen är obefintlig, taktiken är obefintlig, inställningen är obefintlig.
Kanske kan man tycka att fansen är bortskämda. Det är ju trots allt en ganska liten förening i en ganska liten stad. Men det finns ingen på Armando Picchi som begär Europaspel, stjärnspelare eller sambafotboll. Det enda man begär är engagemang. Engagemang i styrelserummet såväl som på planen. Men återigen; undermålig satsning, undermålig taktik, undermålig inställning.
Livorno är inte längre bara serie a’s sämsta lag. Livorno är ett skämt. Spinelli och Cosmi har båda talat om vikten av inställning på planen. Hjärta och kämpaglöd skall rädda klubben kvar i högsta serien. Hur kommer det sig då att mot Bari var Mozart åter i startelvan, Galante hoppade in och De Lucia satt på bänken. Tre spelare som så sent som för en vecka sedan satt hemma och tjurade, medan resten av laget skämde ut sig i Milano med omnejd. Tre spelare som satt hemma därför att de ville bryta sina kontrakt i förtid och inte längre vara en del av AS Livorno Calcio 1915. Är det verkligen spelarna som kommer ge de extra procenten och se till att laget mot alla odds klarar kontraktet?
Det är klart att fansen har tröttnat.
Livorno kommer åka hur serie a och det är ingenting konstigt med det. Det är sättet man gör det på som är problemet och det är det som fansen med rätta reagerat på. När man ser ett lag där bara veteranerna Lucarelli och Filippini presterar sitt yttersta varje vecka, när man har en president som ständigt bryter löften, skyller ifrån sig och tillsammans med en tveksam sportchef inte inser lagets behov och när man dras med en tränare som inte längre har förmågan att motivera sitt lag eller taktiskt överraska motståndaren, är det inte så konstigt om man fått nog. Det är snarare konstigt att man dröjt så länge med att reagera.
