Addio Antonio
En av Livornos trotjänare har spelat klart för Amaranto. 37-årige Antonio Filippinis kontrakt kommer inte att förlängas, men den enerverande slitvargen kommer alltid ha en plats i hjärtat för Livorno och Livorno för honom.
Livorno satsar ungt och en 37-årig veteran med förhållandevis bra lön, som dessutom hade fräckheten att vara på Cosmi och Lucarellis sida i det splittrade omklädningsrummet, står inte högt på prioriteringslistan. Antonio Filippinis kontrakt går ut i månadsskiftet och Livorno har inte visat något intresse av att förnya det.
I en intervju med il Tirreno bekräftar Filippini att hans dagar i klubben med all sannolikhet är över, men att hans aktiva karriär går vidare. Han bedyrar dock sin kärlek till staden och klubben och säger att han gärna skulle spela med laget även i Serie B.
När Antonio Filippini anlände till Livorno 2006 var han redan veteran med över 400 seriematcher, varav det stora flertalet i Serie A och B. Livorno stod inför sitt största äventyr någonsin, UEFA Cupen, och den ettrige, användbare mittfältaren var en viktig värvning. Filippini stannade totalt fyra säsongen i klubben och sprang oräkneliga kilometer under de 110 ligamatcher han spelade för klubben (bara Lucarelli och Galante i årets trupp har spelat fler) . Han var med om att åka ur för två år sedan och spelade sedan en nyckelroll när laget tog steget tillbaka. De gångna säsongen startade Filippini som bänkspelare, men visade sig ju längre säsongen led vara en av få som verkligen var beredda att kämpa för Serie A-platsen. När säsongen var över var över utsågs Filippini av supporterklubbar till lagets bäste spelare och han hörde också till de spelare fansen helst skulle se i laget nästa år.
Filippini tillförde inget skönspel, ingen glamour och han var själv väl medveten om sin roll på planen: "Grinta, löpning, närkamper och kanske även argumentation." Hans försök till kreativt passningsspel var många gånger rentav pinsamt och hans svaga vänsterfot gjorde honom ofta endimensionell i sitt rörelsemänster. Men hans uppoffrande spelstil, hans förmåga att få frisparkar med sig och hans närmast Zanettiartade räder med bollen gjorde honom till en uppskattad spelare på Armando Picchi. Antonio befann sig i ständig konversation med motspelare och domare, han förstod och utnyttjade fotbollens oskrivna regler och var en spelare man kunde lita på alltid presterade sitt yttersta, fysisk och psykiskt, för sitt lag.
Många tänker nog på Filippini som ett irritationsmoment, en provokatör och filmare, en liten jobbig jävel framför fötterna på viktigare stjärnor. I Livorno är det starkaste minnet av Filippini troligen hans insats i playoffmatcherna mot sin moderklubb, hemstad, laget med den särskilda platsen i Antonios hjärta: Brescia. Vad Filippini bjöd på var mer än professionalismen krävde. Det var förstås inte spektakulärt på samma sätt som Diamanti eller Tavano, men det var 180 minuter av total dedikation, uppoffring och vilja att föra sitt lag till seger. Efter matchen hyllades Filippini som en av de stora hjältarna tillsammans med ovan nämnda Diamanti och Tavano.
Filippini själv tackar folket i Livorno, i curvan så väl som på gatan, för de fyra åren och för kärleken han känt från det att han anlände. Som supporter återstår att tacka Filippini för hans fyra år i klubben, för hans lojalitet oavsett vilken roll han tilldelats och för hans uppoffrande arbete för laget.
Citat från iltirreno.gelocal.it
