Lucarellis adjö
För alltid visade sig vara för länge. Cristiano Lucarellis tid i Livorno har kommit till ett slut.
Cristiano Lucarelli. Spelaren som förkroppsligar Livorno. Spelaren som ger fotbollen en innebörd, långt bortom pengarnas makt. Personen som identifierar sig med klubbmärket, snarare än pengarna på bankchecken.
Äktenskapet Lucarelli-Livorno är ett förhållande bortom den moderna fotbollen förståelse. I ett tidevarv av kapitalismens intrång på fotbollsplanen, där fotbollsspelare knappt är tillåtna att ha en identitet, är Lucarelli antitesen. Cristianos kärlek till Livorno kan inte förklaras i rationella termer. Den gränslösa passion Lucarelli känner till sin hemstad är äkta. Så äkta att den inte sällan ställt till problem.
Cristiano Lucarellis hemkomst i samband med övergången från Parma, förenade inte endast en stads identitet med en av dess galjonsfigurer. Den gav så även Lucarelli den sinnesro en vandrande själ ständigt söker.
- Idag är den lyckligaste dagen i mitt liv, deklarerade Lucarelli.
- Jag är tillbaka i staden och laget jag älskar. Nu kan jag bara tänka på att svettas, svettas och svettas. Jag vill bara göra mål igen.
Cristiano identifierar sig med Livorno. Och Livorno har i en allt större utsträckning kommit att identifieras med Lucarelli. I ett närmast symbiotiskt förhållande har Cristiano givit, men också alltid mottagit. I överflöd. Få förhållanden som det mellan Lucarelli och Livorno, har varit så intensivt starka.
LUCARELLIS FARVÄL
När Lucarelli för några veckor sedan vandrade av Armando Picchis gräsmatta, för att ta farväl av de egna kom så en epok till sitt slut. Med ett motstridigt dragande av fötterna och en djupt nedsänkt blick, ville inte själen lyda kroppens rörelse. Det var så här det var tvunget att bli. Likt en stor bromskloss, har President Aldo Spinelli ständigt blockerat Cristianos fortsättning i Livornotröjan.
För en övergång som skulle skrivas in i historieböckerna som Cristianos sista, tog händelserna en omkullkastande väg. En väg som innebar att det perfekta slutet blev långt ifrån den optimistiska bild som målades upp. Det förrädiska lugn som rådde skulle snart ersättas av ett inferno. Ett helvete som endast kan döljas så länge resultaten går klubbens väg.
Livorno levde helt sonika inte upp till förväntningarna denna säsong. Att felet låg hos Cristiano är mindre uppenbart. Med snart trettiofem år fyllda, uppfattas ändå tio mål i Serie A:s sämsta klubb som fullt godkänt. Inte ens en fotbollsspelare av den högsta kaliber och med de mest ädla motiv, skulle ensam klara av att rädda en klubb som slåss mot titaner.
Förväntningarna har ofta varit högt ställda på Cristiano. Och ofta är det Lucarelli själv som hemfaller för sin egen legend, hur han uppfattar sig själv och hur han vill uppfattas av andra. Ibland kommer trycket utifrån. Som från Aldo Spinelli. Ett av Presidentens mest patetiska citat inför säsongen gjorde gällande att Lucarelli och Tavano skulle stå för femtio mål tillsammans. Det blev bara tretton.
Verklighetens obarmhärtiga slag har fått drömmar att eroderas och slutligen raseras i en stad som vågade hoppas.
”ETT HÅN MOT ARBETARKLASSEN”
Cristiano Lucarelli har kanske under sin tid i Livorno framför allt varit sin egen hjälte. Med en kontrollerad styrka och en ledares karisma har Lucarelli sprungit och tacklat mer än någon annan. För märket på tröjan. För de idéer som är värda att försvara.
”Jag låter aldrig en tränare byta ut mig om jag är trött. Det är ett hån mot arbetarklassen” berättade Lucarelli för några år sedan. Det är ett citat som bekräftar Cristianos inre bild av sig själv. I sin egen värld är Lucarelli den som försvarar Livorno mot den stora fotbollens inflytande. Den som med glöd, styrka och kärlek har fört sitt eget lag genom seriesystemets obskuritet till en plats där man syns och hörs. Ofta följt av maktmänniskornas orolighet. Den som egentligen tillhör supportrarna i Curva nord.
Cristianos största gåva till Livorno är kanske just denna. Att ha rivit ned de barrikader som skiljer i tifosi från honom själv på planen. I Cristianos fall är det ingen skillnad. Livorno som symbol för motstånd har i stor utsträckning fått en frontfigur i Cristiano. När Lucarelli gör mål mot Lazio, är det inte ett lag som gjort mål på ett annat. Det är en politisk kamp där Cristiano och Livorno gjort mostånd mot de idéer Lazio representerar.
Lucarellis motstånd består inte enbart i politiska dimensioner. Även kulturella och geografiska spelar in. Cristiano har bedrivit en medveten kamp om att få upp Livorno på dagordningen. Att få FIGC att sluta misshandla de mindre klubbarna. Att se till att Livorno syns så att man måste tala om de problem som finns inom den italienska fotbollen och samhället. Lucarellis frispråkighet har ofta varit till problem för människor med makt. För de vet, att när Lucarelli talar lyssnar alla.
Ingen kan i dagarna säga vad Cristianos framtid håller. Intresse från flera klubbar saknas så åtminstone inte. För folket i Livorno, kommer Cristiano alltid vara stadens son och den spelare som mer än någon annan försvarat den skamfläck Livorno anses utgöra. Lucarelli är spelaren som har tagit Livorno ur Italiens glömska och placerat staden på kartan. Högt och tydligt, där alla kan se den.
Cristiano har givit Livorno sitt allt. Kanske till och med lite till. För det är han värd mer än vi någonsin kan ge tillbaka.
HASTA CRISTIANO SIEMPRE!
