Att ha en Håkan i Livorno
Lite relevans, mycket kärlek. Håkan Mild måste hyllas såhär dryga veckan innan den allsvenska premiären och spelartypen eftersträvas inte bara i Livorno utan i hela världsfotbollen. Vi har en motsvarighet i Livorno, som vi tidigare har nämnt. En till finns i Göteborg och han är kanske vår drömvärvning?
På lördag bär det av till Malmö för min del för att beskåda laget som äger den andra delen av mitt hjärta, nämligen IFK Göteborg. En spelare kommer att äntra planen med ett hjärta som brinner sådär lite extra. En spelare jag med säkerhet vet kommer att ge allt för att inte göra mig och mina medkamrater besvikna. En spelare kommer att spela, som om det vore det sista han gjorde. Hade matchen varit i Livorno hade namnet Cristiano Lucarelli dykt upp, men denna gång är det Håkan Mild. Skulle jag inte älska Blåvitt så som jag gjorde hade jag velat ha en spelare som Håkan i mitt Livorno.
Jag vill ha en spelare som bär sin tröja med stolthet. Han ska springa och göra det vi på läktaren hade gjort. Jag hade inte dragit en extra fint, lobbat in en straff eller jonglerat på mittplan. Istället hade jag sprungit och kämpat för den tröja som betyder så mycket för mig och mina bröder och systrar på läktarna. Det gör Lucarelli. Det gör Håkan Mild. Jag hade velat vara den där spelaren som kan få en läktare att avreagera sig. En sån där grinig jävel som ingen jävlas med pga. risken för diverse brutaliteter eller hämndaktioner.
Mild anno 2005 är visserligen gammal och sliten, men mer passningsskicklig än tidigare. De ibland huvudlösa tacklingarna är inte lika frekventa som tidigare och målen började trilla in redan 2001 där hans betydelse blottades på ett genant sätt, då vi förlorade guldet pga. av en nackskada på Mild. Trollhättans stolthet jobbar lika hårt som Vidigal, passar lika bra som Vigiani och skjuter åtminstone lika bra som Passoni. Vinnarinstinkten och förmågan att höja sina medspelare finns dock ingen som kan konkurrera med honom om och det ger ytterligare belägg för en investering i en Mild som har mognat i 34 år.
En spelare som kan Mild kan man inte träna upp som vilken talang som helst. Det är en sådan spelare som växer in i ett lag och till slut blir en institution. Där är Håkan Mild bland de bättre i världen. Jag har inte sett en match han inte har jobbat järnet, trots spräckt skalle eller skadade ljumskar. Vi har tidigare skrivit om Cristiano Lucarelli och hans snart två säsonger i Livorno har varit fantastiska, men en lojal spelare till skulle göra mig glad ändå. En spelare som Mild. Vad driver Mild? 34 bast, SM-guld i mängder, VM-brons, otaliga matcher i europeiskt cupspel och över 70 landskamper. De ideliga skadorna gör det hela än mer ofattbart. Han jobbar hårdare än alla andra hela tiden och det kommer han att göra en tid framöver, men facklan släcks är jag rädd att en fullgod ersättare inte finns.
