Livorno - Lecce 1-0
Varför hålla på och göra flera mål när man göra känslan skönare genom att sätta en boll i sista minuten? Vår legend har slagit till igen och denna gång gjorde han det skönare än vanligt och Livorno är på väg mot en sensationell säsong! ПОБЕДА!
Innan matcher var jag orolig över Zemans goda framgångar i det offensiva spelet, med riktigt skarpa anfallare som Vucinic och Pinardi, men dessa problem löstes av en stark backlinje och bra målvaktsspel. För Livornos del trodde jag på minst två mål, då mittbackarna i Lecce var borta, samt pga Lecces allmänna oförmåga att hålla tätt, men matchen utvecklade sig inte i de banor som någon hade räknat med. Det blev en 1-0 seger som satt väldigt långt inne och den som retades med våra nerver till en början och gav oss livornesi en explosionsartad segerglädje blev som vanligt Cristiano Lucarelli.
Livorno började matchen i full fart och fick ett par fina lägen under första delen av halvleken, bland annat med ett mycket bra läge i tionde minuten efter en försvarsmiss där Vigiani och Protti var tämligen fria, men situationen förvaltades inte väl. Matchen var mycket tuff och under första halvlek drog domare Tambolini upp kortet hela fyra gånger. Vucinic, Eremenko Jr och Rullo från Lecce och Vidigal från Livorno blev varnade och för en tuff spelare som Vidigal kunde det ha blivit ett störande moment att från 15:e minuten spela med ett gult kort och med ett spel som ständigt ligger på gränsen till ytterligare varningar, men portugisen skötte det hela föredömligt och spelade ut matchen utan vidare förseelser. Lecce fick ett par fina möjligheter med hörnor som Amelia fick visa klass vid och även farliga inlägg från Cassetti som avslutades av Vucinic och Konan, men första halvlek slutade mållöst, med visst övertag för Lecce.
Andra halvlek var lika grinig som den första och ytterligare tre gula kort skulle komma att vädras innan Tambolini tyckte att det fick räcka. Man får lov att hoppas att Tambolinis träningsverk i armarna inte blir alltför häftig. I början tog Livorno tag i matchen och från 25 meter fick Cristiano Lucarelli ett hyfsat frisparksläge som dock resulterade i en kvidande leccese. I andra halvlekens åttonde minut blev det förhållandevis kaosartat och ett av Pfertzels skickliga inlägg höll på att resultera i ett ödesdigert självmål för Lecce. Nu skulle hörnor, inlägg och skickliga kombinationer avlösa varandra till Livornos fördel och det enda Lecce hade att sätta emot var egentligen ett par långskott. Matchen flöt på och Lecce såg ut att spela för att behålla poängen och man utsatte sig inte för några större risker.
I de allra sista minuterna fick talangfulle Paulinho åter visa upp sig och nu var vi inne på de sista skälvande minuterna. När stora delar av läktaren var beredda på ett oavgjort och helt otänkbart 0-0-resultat mot Lecce steg frälsaren in. I tredje övertidsminuten förvaltas en kort Balleri-hörna på bästa sätt av Cristiano och ett nickmål och tre sköna poäng är ett faktum. Ett sista Lecce-anfall stoppades av Marco Amelia och saken var klar!
Den underbara segern ger oss nu ordentligt med andrum och efter varje poäng vi tar har jag för vana att propagera för segerfest, men jag blir oftast tystad av mindre sorglösa personer. Den här gången räknar jag inte med några invändningar och faktum är att vi istället kämpar om en plats för europaspel nästa säsong. Livorno ligger nu på sjundeplats med samma poäng som Messina, som har sämre målskillnad. Vi kan nu även kika upp på Palermo som ligger fem poäng före i tabellen, men med tanke på det svåra spelprogrammet som återstår (matcher mot Inter och Juve bland annat) är det bättre att sikta in sig på att behålla sjundeplatsen, även om jag knappast tror att den tillhör oss när säsongen är slutspelad.
Nästa match är mot Parma och den senaste matchen slutade med 2-0 efter två mål av den spelare som för tillfället är den mest formstarke i hela Serie A.
Ett epitet som gud känns plötsligt så nära till hands. Grazie Cristiano! ПОБЕДА!
