En slags revansch?
För ett par veckor sedan satt han längst ned i Novellinos isbox. Kontraktet var på väg att gå ut och agenten vädrade sin klients besvikelse över behandlingen i pressen. Igår bar han kaptensbindeln och avgjorde matchen mot Atalanta. Firandet antydde...
Tomas Danilevicius ställning i Livorno är komplex. Å ena sidan en uppskattad person, en superproffesionell spelare, en trotjänare med över 130 matcher och klubbens första mål i Europaspel att falla tillbaka på. Å andra sidan en spelare som reducerats till att vara något av ett skämt, en anfallare som inte kan göra mål, ett namn som inte går att uttala. En kultfigur på gott och ont. På de dryga 130 matcherna har det inte blivit mer än strax över 20 mål.
Karriären snirklar sig fram och tillbaka över Europas karta: Litauen, Belgien, Ryssland, Schweiz, England, Skottland, Belgien igen och till slut Italien och Livorno. Sällan mer än en säsong per klubb eller ens liga. 2002 anlände han till Toscana och Livorno, men den då 24-årige anfallaren fick nöja sig med att spela andrafiol bakom spelare som Protti, Lucarelli och Corrado. 2005-06 lånades han ut till Avellino och där exploderade målskyttet. Säsongen efter var han tillbaka i Livorno och 14:e september gjorde sköt han klubbens första mål någonsin i Europa, hemma mot österrikiska Pasching. Efter sejourer i Bologna och Grosseto var Danilevicius tillbaka i Livorno Serie B-säsongen 2008-09, men lyckades bara snubbla in fyra bollar. Två av målen kom dock i playoffmatchen mot just Grosseto. Säsongen efter kom också att pendla mellan eufori och frustration. Livorno var tillbaka i Serie A, men rustat som ett Serie B-lag. Tack vara Danilevicius' oväntade målskytte mot bl.a. Sampdoria och Catania såg det vid juluppehållet trots allt bra ut. Sen gick det som det gick.
Vilket tar oss fram till årets säsong, där endast ett straffmål mot Ascoli noterats för vår hjälte. För bara ett par veckor sedan var Danilevicius med all önskvärd tydlighet persona non grata. I president Spinellis treårsplan skulle de unga spelarna och de med långa kontrakt premieras. Danilevicius hör till truppens äldsta och det förhållandevis dyra kontraktet löper ut i sommar. När Danilevicius placerades på läktaren borta mot Siena verkade måttet rågat. Spelarens agent vädrade missnöjet i pressen och hävdade en så professionell spelare som Tomas inte förtjänade att behandlas så. Tränarbytet innebar ingen förändring och under de kommande veckorna spekulerades det allt oftare i spelarens framtid, som tycktes ligga allt längre från Livorno.
Så hände någonting. Dionisi var avstängd och mot Crotone tinades Tomas upp och fick åter chansen. Några mål blev det förstås inte och laget förlorade, men litauern visade vilja och svarade för fler avslut än vad laget gjort totalt på flera veckor. Mot Empoli spelade Danilevicius ensam på topp och nu i helgen alltså från start igen med ett mål och en framspelning som facit. Danilevicius visade ledaregenskaper, eldade på laget och såg till så alla var med och tackade publiken. En slags revansch från en stundtals utskrattad spelare? Huvudpersonen själv använder förstås inte den terminologin, även om firandet kan få oss att tänka i de riktiningarna. Istället riktar han särskilda tack till president Spinelli och kallar honom för sitt största fan. Vi kan nog anta att de kontraktsförhandlingar som varit på gång sedan Crotonematchen ytterligare underlättas av insatsen mot Atalanta.
På det stora hela är Danilevicius en fullständigt obegriplig spelare, en enigma. Spinelli ser honom som en slags amulett och vägrade på närmast vidskepliga grunder släppa honom i vintras: han har ju levererat i alla andra klubbar. Hans mål tycks komma när man minst väntar det och kanske är det just nu vi minst väntar det.
