Höstsäsongsblues
Femma från slutet, sämsta tabellplaceringen på nio år. Livornos höstsäsong indikerar slutet på en era.
Cykel och cirkel
Det går snabbt och långsamt samtidigt. Upp som en sol... Det är snart tretton år sedan Aldo Spinelli tog över presidentskapet för Livorno Calcio. Under dessa tretton år har Spinelli likt någon slags gulklädd Vergilius lotsat klubben från Infernot till Paradiset för att för närvarande återfinnas på botten av Skärselden. Hösten 2006 utgör pyramidens topp, sju år för att ta sig till Uefacupens slutspel, fem år för att åter knacka på dörren till Lega Pro.
Det är nu ett och ett halv år sedan ett anemiskt Livorno åkte ur Serie A och den berömda treårsplanen första gången nämndes. Spinellis treårsplan. Ett och ett halvt år. Det betyder att vi är halvvägs igenom den nu, halvvägs där dit den skall föra oss. Det har alltid förutsatts att treårsplanen syftade att ta klubben tillbaka till Serie A. Exakt hur var aldrig preciserat. Skulle vi vara etablerade om tre år? Eller ta steget upp om tre år? För närvarande verkar treårsplanen ha en annan destination och utvecklingen accelererar på ett obehagligt sätt. Under hösten har Livorno tumlat och rasat genom Serie B's tabell. En cykel närmar sig sitt slut, cirkeln verkar alltmer sluta sig.
Förutsättningarna för Livornos usla höst har skapats under lång tid, men de accentuerades under sommaren. Man kan leta genom de senaste fem åren och hitta gott om kandidater för när nedmonteringen började, för det är en nedmontering vi beskådar. Det detektivjobbet överlåter jag dock åt läsaren, fokus ligger fortsättningsvis på det senaste halvåret.
Mercato
Treårsplanen indikerar framförhållning, en viss långsiktighet, men dess uttryck har varit sparsamhet: inga förnyade kontrakt, acceptera alla bud, värva billigt. De första som fick flytta på sig var spelarna med utgående kontrakt, Tavano och Danilevicius, samt de inlånade Iori, Surraco och Barusso. Tre startspelare, två spelare som varit första alternativ på sina respektive positioner, dessutom bar tre av dem kaptensbindeln förra säsongen. Undantaget Tavano uttryckte samtliga återkommande en önskan om att få representera Livorno även säsongen 2011/12.
Ungdomlighet, grön linje, har använts som täckmantel. Den unga, billiga satsningen såg istället Livorno chansa: Genevier, som varit skadad hela förra året; Barone, som varit klubblös hela förra året; gåtan Russotto, som gått från att vara Italiens mest lovande ungdomsspelare till exilerat frågetecken i Schweiz. Chansningen höll inte. Barone har inte varit ordinarie, Genevier är en skugga av vad han var för ett par år sedan i Pisa och Russotto har fortsatt att vara ett frågetecken, ett frågetecken som samlat ihop ungefär 90 spelade minuter. Samtidigt leder Tavano skytteligan, ”Danilios” Juve Stabia hör till de mest positiva överraskningarna och Iori har varit absolut instrumentell i Torinos imponerande höst. En återvändande, men fortfarande oförlöst Paulinho och en handfull lovande men orutinerade ungdomar ändrar inte på betyget. Livornos mercato var svag, laget är sämre än för ett år sedan.
Ett nytt hopp
När säsongen började närma sig pratades det på alla håll om en nyfunnen entusiasm. Klubbens representanter malde det om och om igen, lokalpressen likaså och någonstans verkade även tifosi köpa konceptet även om antalet sålda säsongsbiljetter endast ökade med något hundra. Men känslan var ändå att fansen åter verkade vilja ta laget till sig. Med flera spelare från närområdet (Bardi, Mazzoni, Dell'Agnello [Livorno], Luci [Piombino], Bigazzi [Cecina]) stärktes känslan och även Paulinho, som tidigare nästan jagats ut i kära och fjäder, fick ett oväntat starkt stöd. Till och med Spinelli gjorde ett avbrott från sitt ständiga ”sono stanco” för att låta sig dras med i entusiasmen. ”Fansen är vår bästa värvning” proklamerade dåvarande tränaren Novellino, med facit i hand kan man ana att det lika mycket var kritik mot klubbledningen, som fjäsk med curvan. Till slut blev det ändå som vi vant oss vid. Spinelli är allt annat än entusiastisk, arenan lika halvtom som vanligt och spelet lika anemiskt som tidigare.
Legendariske tränaren Osvaldo Jaconi sa en gång om Livorno att det är ”en speciell plats, folket vill inte ha campioni utan riktiga män”. Även om jag har svårt för det där snacket om ”riktiga män” har Jaconi en viktig poäng: det som begärs från Armando Picchis slitna läktare är inte skönspel, det är dedikation, det är hjärta. Om publiken inte får se rätt inställning vill den helst inte se någonting alls och det är vad som har hänt. Den sköra kärleken mellan publik och lag har krossats ännu en gång.
Karaktären
När jag tittar på Livorno idag är det jag saknar mest karaktärerna. Kanske ligger det i linje med Jaconis iakttagelse, för en klubb som Livorno är de ett måste. Idag lyser de dock med sin frånvaro. Det här är trots allt Protti och Lucarellis lag, Vitulanos, Vaniglis, Ruotolos, Balleris, Filippinis, Galantes, Diamantis lag. Det är till och med Danilevicius och Ioris lag. Men vem bär den fanan nu? vem sätter exemplet för de unga spelarna? vem vägrar att förlora? vem skall vi hålla i när det blåser? Tre kaptener försvann alltså under sommaren. Det märks i vilket lag som helst. För det är inte det att det inte finns duktiga spelare. Spelare för spelare är Livorno alldeles för bra för att ligga där de ligger, det finns spelare som skulle sköta sig bra en hel serie upp. Men pianot spelar inte av sig självt, någon måste dra upp spelverket.
Vi blev kanske bortskämda tidigare. Spinellis känsla för att värva den där speciella typen av spelare var uppenbar, nu är det tvärtom. De senaste säsongerna har de försvunnit en efter en, utan att ersättas. Det är inte så mycket spelkvalitet man saknar, det går lika bra med en Vitulano som en Protti, det är attityden, karisman, inställningen.
Så på sätt och vis blir jag glad när jag hör att Luci och Lambrughi slagits i omklädningsrummet efter förlusten mot Sassuolo. Det låter inget bra, men eftersmaken innehåller också... ett visst hopp? Är Luci och Lambrughi två av de karaktärer som skall lyfta sig och laget? Jag vet inte och det spelar ingen roll om det är just de två. Men Livorno behöver nya hjältar och de behöver dem nu.
Cykel och cirkel II
Aldo Spinelli har, under sina tretton år i klubben, varit en fantastisk president. Men visst känns det som att tiden gått ifrån honom? Presidenten som med fast hand, ensam styr sin klubb. Och nu när handen darrar? Ålder, trötthet, för det är väl inte en nervsjukdom? Presidentens anda genomsyrar klubben, den kan inte fungera utan att styrelsen fungerar och styrelsen fungerar inte. Det senaste halvåret visar det med all önskvärd tydlighet. Det vi ser på planen och läktaren är en spegling av styrelserummet, även om man förstås till viss del kan vända på det där också.
Allting har ett slut. Cykeln Spinelli närmar sig det slutet. Presidenten själv upprepar det gång på gång. En era går i graven, på ett sätt eller annat. Det är i sig ingenting negativt, det är nödvändigt, men det gör väldigt ont under tiden det pågår. En cykel är över, en annan tar vid. Och cirkeln? På väg att slutas? Låt oss hoppas att att den förblir öppen.
