Klassiskt lag, klassisk mark
Efter två inledande vinster väntar nu bortamatch mot klassiska nykomlingen Pro Vercelli på klassiska Garilli i Piacenza.
Serie B är två veckor gammal och Livorno har inlett över förväntan. Maximala sex poäng har bärgats och lagets inställning och offensiv har imponerat. De två segrarna tycks redan ha skapat någon slags hype kring laget, med beröm och höga förhoppningar från olika förståsigpåare. Pressident Spinellis förhoppningar har förflyttats från ”lugn salvezza” till ”bofasta på vänstra sidan, realistiskt på plats 6-7”. Mannen som mer än någon hålls ansvarig för den positiva inledningen, nye tränaren Davide Nicola, håller dock fötterna på jorden. Nicola, som inräknat Coppa Italia, lotsat laget till fyra raka segrar på lika många matcher, betonar att säsongen faktiskt bara börjat:
”Vi har fortfarande mycket att jobba med”, säger mister. ”Vi får aldrig sänka garden utan måste alltid ge 110 procent.”
Nu väntar Pro Vercelli, som under den tidiga sommaren tog steget upp i Serie B för första gången på 64 år. Laget av idag kanske inte ser så mycket ut för ögat: nye Simone Tiribocchi får ses som största stjärnan, men han har ännu inte fått spela; försvaret är förstärkt med rutinerade Scaglia och Cosenza och dessutom tidigare Livornospelarna Bencivenga och Sini. Låter OK, men inte i nivå med klubbens grandiosa historia. För en gång i tiden var det här Italiens bästa fotbollsklubb, en dominant med ligatitlar in på 1920-talet. De största åren var tio år tidigare när klubben tog tre raka titlar från 1911-1913. En liten klubb med ett stort förflutet. Totalt har sju nationella titlar bärgats, lika många som Torino eller Bologna och lika många som Roma, Lazio och Napoli kan lägga ihop till.
Det är alltså ett klassiskt lag Livorno skall spela mot. Även marken matchens spelar på är förstås klassisk. Åtminstone med Livornoögon sett. För matchen spelas nämligen inte på Silvio Piolas konstgräs i Vercelli utan istället på Leonardo Garilli i Piacenza. Förutom att både Piccolo och Perotti har ett förflutet med Garilli som hemmaplan är det förstås platsen för Ruotolos, Melaras (”non c'è più tempo per morire”) och Lucarellis mål 29 maj 2004 . Med andra ord platsen för uppflyttningen till Serie A efter över femtio års frånvaro. Enda spelaren som återstår är hemmasonen Mazzoni. Då ung tredjemålvakt, i år har han för första gången fått förtroendet som nummer ett i klubben. (Förutom Mazzoni finns numera både Balleri och Doga i klubben, båda som ungdomstränare. Ingen av de tre spelade dock matchen i fråga.)
Mellan matcherna mot Juve Stabia och Padova gjorde Nicola en halv ändring, Emerson som fått förtroende i andra halvlek av första matchen fick fortsätta. Nu tvingas Nicola med all sannolikhet göra ytterligare minst en. Federico Dionisi, målskytt i första matchen och ständig huvudrollsinnehavare i de flesta situationer, har fått en lättare muskelbristning och får stå över. Antonio Piccolo, som fått göra två inhopp, och Simone Dell'Agnello, livornse doc, gör upp om platsen. För Nicola är det i första hand ett val mellan fart och tyngd och om veckans träningsmatch mot Primaveralaget är något att gå efter väljer han fart och Piccolo. Förutom Dionisi saknas fortfarande Meola och Belingheri, medan Molinelli är tillbaka i truppen.
Truppen i helhet: Mazzoni, Fiorillo, Gemiti, Bernardini, Salviato, Lambrughi, Ceccherini, Emerson, Remedi, Luci, Molinelli, Gentsoglou, Bigazzi, Schiattarella, Paulinho, Dell'Agnello, Piccolo, Siligardi.
Trolig startelva (4-3-3): Mazzoni; Salviato, Bernardini, Lambrughi, Gemiti; Luci, Emerson, Schiattarella; Siligardi, Paulinho, Piccolo.
