Eufori, för stunden
Läget innan den avgörande playoffsemifinalen mellan Livorno och Brescia på vårt Armando Picchi var glasklart. Vinst eller oavgjort räckte för avancemang till det sista playoff dubbelmötet efter 1-1 i ryggen på Mario Rigamonti.
Med profiler som Protti, Chiellini och bröderna Lucarelli sittandes på läktaren för kvällen var stämningen på topp. Nästan så att man drömde sig bort till den gamla goda tiden. Men det var ändå Brescia som fick den första riktigt vassa målchansen. Corvia fick till en ruggig stolpträff i 19 minuten på nick. I övrigt blev det en relativt chansfattig första halvlek där Mazzoni förvisso fick visa prov på sina ypperliga reflexer vid ett tillfälle.
Livorno ägde mycket boll men mycket fanns att önska vad gällde kreativiteten längst fram. Schiattarella kunde dock skrapa ihop till ett offsidemål i 37 minuten, som hade blivit godkänt ifall Pasquale hade haft lite is i magen och väntat in bollen. Men laget krigade vidare. Dionisi kunde sedan precis innan halvtidsvilan få till ett gyllene läge i straffområdets högerkant men sköt olyckligt nog högt över.
Innan matchen var det frågetecken kring flera tunga Bresciaspelares medverkan, så som Budel och Caracciolo, och dessa visade sig vara oerhört giftiga i både offensiven och defensiven. Tuffheten och intensiteten på plan var det inte heller något snack om. Vilket delvis reflekterades i de 6 gula kort som delades ut. Det märktes att matchen i princip gällde liv och död i fotbollstermer, även om det inte gick överstyr som i serieavslutningen mot Sassuolo.
Våra Livornohjärtan satt sedan i halsen när Brescia tog ledningen i början av andra genom Corvia, i en situation där Lambrughi vägde för lätt i en närkamp. Då hade vi i sekvenserna innan sett en ribbträff från Paulinho. Hans landsman Emerson ville inte vara sämre och följde upp med en frisparkskanon från distans som skakade om målramen rejält. Vilade det en förbannelse över Armando Picchi? Men Paulinho steg precis som i matchen innan fram för Livorno och gjorde det där livsviktiga målet. På frispark precis utanför straffområdet. Bollen touchade muren och Arcari var chanslös i Bresciamålet. Euforin var mäktig.
Med allt att förlora trummade laget ändå på för ett ledningsmål. Dionisi hade ett par vassa lägen, exempelvis ett där han kunde avslutat själv istället för att försökt hitta Duncan. Brescia kämpade även de in i det sista och hade både farliga långskott och nickar, som dock inte gick på mål. Brescia spelade allt på ett kort och bytte in anfallsförstärkning i Malmöfödde Marko Mitrovic. När sedan Brescia vann en hörna, i vad som kanske var matchens sista sekvens sprang även Arcari upp som förstärkning. Men som tidigare under matchen redde Mazzoni ut stormen.
Slutsignalen ljöd och vårt kära Amaranto tog sig vidare till scenerna av en fylld curva nord och levande Livornolegender. Vackrare än så blir det inte för tillfället i Livorno.
Avanti Livorno!
