Milan - Napoli
0 - 0

Milan 0-0 Napoli: En säsong som rinner ut i sanden

Napoli fick bara med sig en poäng från San Siro och kampen om scudetton är nu med största sannolikhet över.

Båda lagen tvingades mecka lite med startuppställningen på grund av avbräck i backlinjen. I Milan saknades framförallt mittbacksduon Bonucci-Romagnoli, medans Sarri tvingades stoppa in Maggio i elvan för att ersätta avstängde Mario Rui.
Det blev Milan som inledde starkast. De rödsvarta är inte kända för att vara ligans mest bolltrygga lag, men i början hade man i alla fall inga problem med att spela sig ur Napolis tafatta höga press. Enstaka chanser vaskade man också fram, främst genom inlägg mot Kalinic som turligtvis inte lyckades förvalta dem.

Napoli var själva inte ofarliga framåt, och en kvart in i matchen hade man två riktigt bra möjligheter till ett ledningsmål. Först ut var Callejón vars skott på första tillslaget seglade långt utanför Donnarummas vänstra stolpe. Bara två minuter senare spelade Insigne fram till Mertens med en utsökt klack, men den formsvage belgarens avslut var alldeles för dåligt.

Napolis presspel intensifierades ju längre halvleken led, men man hade förtvivlat svårt med att hitta in bakom Milans kompakta mittfält. Några sådana problem hade inte Milan, som ständigt hotade på Napolis svaga vänsterkant där Kessie hade lekstuga med Hysaj. Inlägg efter inlägg matades in i boxen mot en väntande Kalinic, men riktigt nära mål kom kroaten aldrig. Till slut fick Milan bollen i mål efter en retur på hörna men det dömdes korrekt bort för offside.

I andra halvlek såg vi ett mer beslutsamt Napoli, som slarvade betydligt mindre i uppspelsfasen. Tyvärr dög inte ett mållöst resultat, men problemet med att hitta ytor på offensiv planhalva kvarstod. Hela andra halvlek spelas i stort sett av med ett bollhållande Napoli som inte kommer någonvart i anfallsväg, samtidigt som man enkelt neutraliserar Milans försök till kontringsspel. Känns det bekant? Så här har det nämligen sett ut i alla Napolis fem mållösa matcher i år. Av åtta matcher med poängtapp har alltså fem slutat 0-0.

Det skulle förstås vara onaturligt för Napoli att tappa greppet om ligatiteln utan att slösa bort en gratischans i slutminuterna. Klockan står på 91.20 och man förbereder en sista forcering, när bollen till slut dimper ner framför fötterna på inbytte Milik. Helt ren med Donnarumma, två meter framför mål. Rubrikerna susar förbi i skallen: “Polacken hjälte ännu en gång”, “Arek frälser Napoli med två minuter kvar”, bla bla bla. Milik får en bra första touch, måttar ett lågt skott mot bortre stolpen och...Donnarumma räddar med ett totalt chansdyk ner till vänster.

Ungefär två timmar senare gör Juventus 3-0 mot Sampdoria.

Sex poängs marginal nu, med sex matcher kvar. Magkänslan var redan innan helgen att det skulle bli otroligt svårt, nu fick man det även svart på vitt. Även om man slår Juventus på bortaplan, vilket i sig vore en superbragd, krävs det att man går rent medans Turinlaget förlorar åtminstone en match till. Troligtvis en övermäktig uppgift med så lite kvar av säsongen.

Hur känns det nu då? Den beryktade “slag-i-magen”-känslan infann sig aldrig riktigt. Istället är jag stolt. Stolt över att vi höll kvar spänningen i Serie A, långt efter att de andra stora ligorna avgjorts. Stolt över att vi gjorde det med en bråkdel av huvudkonkurrentens resurser. Stolt över spelarna och Sarri som gjort det omöjliga i och med att man ens kom nära.

Det har varit en otroligt ångestladdad säsong, min jobbigaste men samtidigt vackraste som Napolisupporter. Sex matcher kvar nu, som man kan se tillbakalutad och med ett leende på läpparna. Sommaren är snart här och ryktena säger att det blir en omtumlande sådan. Kanske är det här det sista vi ser av Sarris Napoli och då gäller det att ta vara på tiden. För hittills har jag älskat varenda minut.

Avanti Napoli!