Matchrapport: Milan-Barcelona 2-0, katalaner skördades på potatisåkern
Alla (förutom Allegri?) förväntade sig att Barcelona skulle krossa Milan på San Siro. Istället blev det precis tvärtom, i en match där kortpassningskatalanerna inte fick en enda riktig målchans.
För tredje säsongen i rad möts alltså lagen i Champions League och med förra årets skandalösa utfall – där Milan slaktades av domare Kuipers – i minnet, brann revanschlystenheten även om det inte på förhand kändes som en överkomlig uppgift.
Det var inte många som varken trodde eller förväntade sig att Milan skulle ha tillstymmelse till chans mot sekten från Katalonien där den nya tidens catenaccio har sin hemvist – ett kortpassningarnas Mekka med en underhållningsnivå fullt jämförbar med att se målarfärg torka. Man vet vad som kommer att hända, hur det händer men kan inte stoppa det ens om man lyckas hålla sig vaken mitt i all tristess. Varenda match ser likadan ut, ett ständigt passande mellan tekniskt duktiga spelare som så fort motståndarna visar tecken på tristess och tappar koncentrationen för ett ögonblick, gör ett instick bakom backlinjen med mål som följd. Men all tristess är strikt subjektiv, en del gillar den destruktiva spanska catenaccion och har naturligtvis all rätt att göra det. Vad man än tycker om den handbollsformaterade fotboll som Barcelona står för så går det inte att säga annat än att den är vägvinnande och att Barca förmodligen är världens bästa lag (med frågetecken för Bayern München).
I realiteten fanns det två frågor innan match; den första var med hur många mål Barca skulle vinna matchen och den andra var hur många tusen kortpassningar Barca skulle hinna med före varje målchans. Jag var förberedd på årets tråkigaste match både resultatmässigt och spelmässigt men jag gjorde som så många andra – underskattade Milan totalt. Och inte växte förväntningarna av att läsa att både Flamini och Nocerino föll bort ur truppen, fransmannen har varit en av de tongivande spelarna i Milan på sistone och hans spelstil hade varit ett bra motvapen mot Barca.
Men Allegri fick ta det som fanns till hands och valde följande startelva:
Abbiati,
Abate, Mexes, Zapata, Constant;
Ambrosini, Montolivo, Muntari;
Boateng, Pazzini, El Shaarawy
Matchen inleddes såsom förväntats, Barca var uppe i några hundra kortpassningar efter ett par minuter men gick inte till attack. Första målchansen blev istället Milans då KPB med dryga kvarten spelad nickskarvade en hörna strax utanför Barcelonas mål. KPB som redan från start visade en glöd jag inte sett på länge, livsfarlig som få när glöden väl finns där.
Barca fortsatte på inslaget spår, Milan bevakade mest sina positioner och såg till att inte göra några misstag som kunde öppna upp för framför allt Messi. Anfallarna med El Shaarawy i spetsen gjorde ett mycket bra försvarsspel och oroade ständigt det centrala mittfältet hos katalanerna som ständigt fick kasta blickar bakom sig där Milans anfallare befann sig. Detta var den största positiva skillnaden mellan Milan anno 2013 jämfört med 2012, då Barcelona ganska obesvärat kunde trilla bollen mellan sig på mittplan eftersom Milans anfall då inte alls deltog i försvarsspelet med samma frenesi som nu.
Men Milans backförsvar gjorde det också mycket bra, igenom hela matchen. Constant var en jätte på sin kant och var den enskilt största anledningen till att Messi inte kunde göra sig själv rättvisa. Mexes fick gult kort redan efter 28 minuter i en kamp med Messi och det var besvärande för fransmannen att få ett gult kort så tidigt i matchen. Mexes skulle vara tvungen att ligga precis på gränsen i 90 minuter för att freda försvaret och med gult kort så tidigt fanns risken att uppgiften skulle omöjliggöras. Men icke, Mexes lyckades trots det gula kortet spela på rätt sida gränsen under resterande delen av matchen och gjorde det med bravur.
Med knappt tio minuter kvar av första halvlek var El Shaarawy hyfsat nära att göra mål men kapitel ett förblev mållöst men med en bra känsla inför andra.
12 minuter in i andra halvlek kom inte helt oväntat Milans första mål. KPB reagerade blixtsnabbt på ett skott som studsade upp i ansiktet på Zapata och ändrade riktning ner mot KPB som avslutade distinkt bakom Valdes. Barcelonaspelarna klagade sina vanor trogna hos domaren och försökte påverka honom till att ta ett felaktigt beslut, för alldeles oavsett om det varit hands eller ej skulle han inte ha blåst enligt gängse regler. Efter ett otal repriser från olika vinklar kunde man dock konstatera att det ställningstagandet aldrig var aktuellt då bollen inte tog något annat än ansiktet på Zapata.
Fabregas och en och annan enögd Barcasupporter stod på sig trots detta, men de måste i så fall trott att Zapata har stelopererat armen. En arm som blir träffad av en boll följer med bollen en bit i rörelseriktningen efter en träff av den hårdheten men så var inte fallet här vilket också tydligt syntes i repriserna. Efter repriserna kunde man även se att Zapata inte hade stelopererat armen. Men det handlade nog mest om att psykologiskt försöka kvittera matchavgörande felaktiga domslut efter Kuipers insats i fjol. Ett sätt att legitimera det som då skedde och visa att alla drabbas lika. Hmmm…
Det fanns farhågor om att Milan skulle backa tillbaka helt efter ledningsmålet men faktum är att Milan fortsatte med samma spel som tidigare, disciplinerat och vaksamt. Några minuter efter ledningsmålet skapade KPB och El Shaarawy nästa chans för Milan och först strax därefter fick Barca sin första egentliga möjlighet till målchans med en frispark utanför Milans straffområde. Men Messi sköt högt över arbetslöse Abbiati.
Milan fortsatte att skapa hyfsade målchanser, Pazzini var ytterst nära att springa sig fri då Puyol olyckligt skallade ner honom då han var på väg att ta ner bollen. Domaren blåste av matchen pga Pazzinis skada och då passade även Puyol på att söka vård från bänken. Efter ett par minuter satte Barcelona bollen i spel igen, men istället för att som brukligt är spela bollen tillbaka till Milan behöll de bollen och inledde ännu en period med kortpassningar strax nedanför mitten. Buropen ekade på San Siro pga osportsligheten men Barca kände sig pressade och vågade inte följa den oskrivna lagen.
Med en kvart kvar att spela skapade Barcelona den enda farligheten man hade under matchen. Iniesta drev in från vänster och avlossade ett bra skott utifrån strax utanför Abbiatis vänstra stolpe. Ett sus gick igenom San Siro som kunde andas ut.
Fem minuter senare punkterades matchen då Ambrosini stod för en av sina otaliga brytningar denna kväll. Inbytte Niang fick bollen till höger i offensivt straffområde, spelade bollen förbi tre Barcaförsvarare fram till El Shaarawy som först jonglerade med bollen och sedan spelade ut till vänster mot en framstörtande Muntari. Muntari klippte till och Valdes i Barcelonas mål tittade chanslöst på när bollen for förbi honom till vänster, 2-0 till Milan.
Inte ens efter tvåmålsledningen ändrades matchbilden, Barcelona fortsatte med det enda spel de kan och Milan bevakade högt för att kunna göra fler mål. Milan var närmare 3-0 än Barcelona var att reducera till 2-1, men det blev inga fler mål. Barcelona kallade (som goda förlorade får man förmoda) San Siro för potatisåker, men det som skördades på San Siro var katalaner, det som krossades var historiens mest entoniga fotboll och det som vanns var en seger både för Milan och för fotbollen.
Just inställningen att fortsätta med samma spel och att försöka göra fler mål även efter 2-0 är en egenskap som sällan skådats hos Milan och som kan bli väldigt värdefull i returen. Om Milan fortsätter med den inställningen går det alldeles säkert vägen. Men om man gör som tidigare år mot t.ex Arsenal och Tottenham, där Milan var mer rädda att förlora än hungriga att vinna kommer Barcelona att ha tagit ifatt underläget efter 20 minuter. Avgörandet ligger i Milans händer och det känns skönt att det faktiskt är så och inte tvärtom, hos den katalanska sekten. Barcelona får hoppas på ännu en psykologisk blunder från Milans sida, annars är storfavoriterna borta från turneringen.
Jag avslutar med Mäster Allegris ord om returmötet:
“We’re not facing a different Barcelona in Spain, as this is their approach and they always play the same way.”…
