Införkrönika: Kanonrök över Firenze
– en försmak av infernot i Istanbul
Det långa uppehåll som tvingat oss fotbollstörstande fanatiker till alternativa tidsfördriv är nu äntligen över. Avverkad är träningsveckan på det gemytliga Milanello innan helgens examensuppgift nu står på agendan. Mister Carlo Ancelotti har denna vecka utöver den skadade Max Ambrosini (vars comeback för övrigt dröjer ytterligare en månad) haft fullt manskap till sitt förfogande inför den delikata uppgiften på seriens för närvarande mest infernaliska bortaplan, Artemio Franchi i Firenze.
Formen hos ’La Viola’ är rasande hög och tabellplaceringen likaså. Under Cesare Prandellis ledning har laget gått från den ena vinsten till den andra och ligger blott 3 poäng bakom Milan och imponerande 5 poäng framför Inter trots att man dessutom kostade på sig lyxen att förlora mot våra kusiner på San Siro.
Gazzettan är dag ut och dag in proppfull med hyllningskörer inte minst till lagets huvudsakliga stjärna Luca Toni vars målproduktion inte längre häpnar folk. Killen är fenomenal och dessutom kontinuerlig som ett urverk. Så värst mycket mer behöver knappast tilläggas. ’FiorenToni’ är dock mer än bara den gänglige anfallaren.
Vad hittar man då ur kvalitativ aspekt bakom den gänglige anfallaren egentligen? För oss Milanisti så handlar det om en hel del bekanta ansikten såsom Donadel, Brocchi och Pancaro som tillsammans utgör ett hattrick i Milan-rejects som fått börja om på lägre nivå då karriären stannat upp en smula. Skickliga spelare har de dock visat sig vara för de violetta och naturligtvis så är det enklare att prestera under regelbundna former där förtroendet ges.
Brocchi har till exempel varit alldeles strålande för Fiorentina och uppges nu även vara på jakt efter en VM-biljett till sommaren. Visst, man kan säga vad man vill om hans chanser att uppnå den drömmen men nog är chansen till det trots allt större på grönskande gräsplaner än på Milanbänken? Den inpräntade entusiasmen i sig är ett av Fiorentinas viktigaste vapen i jakten på svunna tiders ära efter ett flertal år av problematik modell gigantisk, en ingrediens som med tydlighet vittnar om Prandellis prägel på sina mannar.
I övrigt så är det intressant att se att den unge Montolivo nu verkar konkurrera om en plats i startelvan på allvar. Den forne Bergamasken gjorde som sin lagkamrat Pazzini slag i saken och bytte Atalanta mot det storsatsande Fiorentina, en flytt som inneburit en lång väntan på den ’nye Andrea Pirlos’ genombrott som mittfältskreatör. Med spelare som Donadel och Brocchi bredvid sig så krävs det även känsliga fötter och ett skarpt spelsinne för att såra Milans defensiv. Håll därför ögonen på nummer 18, killen är ohyggligt skicklig och lär visa det om tillfälle ges.
Många undrar nog hur bra Fiorentina egentligen är sett till prestationerna hittills. Frågeställningen är befogad och svaret lär med stor sannolikhet anlända under de kommande omgångarna i november månad. Milan gästar på söndag eftermiddag innan det därefter är bortamatch mot Roma som gäller. Inom loppet av 4 dagar välkomnar man (nåja, räkna inte med några vänskapligheter) dessutom sina bittra rivaler Juventus som skall mötas i såväl liga- som cupspelet.
Den pudelkloke Cesare Prandelli har redan varnat sina spelare för det svåra som nu står för dörren och att man först nu mot tufft motstånd blir införstådda i sitt eget lags verkliga kapacitet den här säsongen. Vi har genom åren inledningsvis sett flera obskyra lag dansa med jättarna i toppen bara för att sedan falla tungt när skador, avstängningar och andra moraldämpare nöter på kollektivet. Det är upp till bevis för Fiorentina och hur det skall sluta står skrivet i stjärnorna.
Milan är för närvarande ligans formstarkaste lag tillsammans med Toscanas stolthet så varken hemma- eller bortalaget bör känna sig alltför favorittippat när matchen inleds på söndag eftermiddag. Det lär bli en jämn match mellan två av ligans mer anfallsglada klubbar men med tanke på de senaste mötenas utfall (2-1 och inte minst 6-0 till de rödsvarta ifjol) så måste ändå Milanolaget gälla som knapp favorit trots den ofördelaktiga lotten som bortalag.
Sedan förlusten mot Sampdoria så har Milan uppvisat en imponerande vinstsvit i ligan som inneburit 8 stycken konsekutiva vinster, ofta med hjälp av en bred marginal och en positiv fotboll. Gilardino har börjat finna sig väl tillrätta i gänget och hans målproduktion är numera lika kontinuerlig som vi är vana att se den. Den evigt unge Serginho har dessutom visat att övergången till vänsterallt (han är varken back eller mittfältare, han är ALLT) gått minst sagt smärtfritt.
En frekvent nyttjad rotation har gett våra spelare nödvändigt andrum under de inledande månaderna och Carlettos järnhand (Carlo och järnhand i samma mening låter fånigt, jag vet) har givit samtliga spelare chansen att imponera. Med detta sagt så råder det dock få, om ens några, tvivel kring vilka det är som formar det livsnödvändiga mittfältsnav som Milans maskineri lutar sig tillbaka emot.
Andrea Pirlo och Gennaro Gattuso är båda vid god vigör och dominerar nu återigen spelet med hjälp av spelskicklighet och entusiasm att prestera väl för de rödsvarta färgerna. En annan som varit orolig och frustrerad vid sidan av är den främste kanonjären av dom alla; Andriy Shevchenko. Den enda värk som numera plågar Ukrainarens vrister är det kliande suget efter att med övervåld dunka bollar förbi målvakter och in i mål precis som brukligt. Gilardino och Shevchenko i målform, ja herre Gud hur ska detta sluta?
Tendenserna är goda och frågan är om min kära kollega Henrik Landström på Interredaktionen med senap och ketchup i högsta hugg är ödmjuk nog att inmundiga sina ord om Milans ringa sexighet och konkurrenskraft i årets seriespel? Det är ju snart derbydags så tillfället känns väl valt om man säger så…
* * *
Allt annat än sexiga har vi däremot varit ute på kontinenten. Situationen är nu måttligt roande och ytterligare ett snedsteg kan innebära ett rekordtidigt uttåg ur Europas finaste klubbturnering. Vad har vi då kvar på spelschemat? Ja kära vänner, en resa ner till det brinnande infernot i Istanbul är väl i princip det sista vi behöver i det här läget…
En som inte var med i den där försmädliga finalmatchen förra säsongen är vår schweiziske vän Johann Vogel. Tillsammans med sina landsmän säkrade man avancemanget till VM nästa år efter en sammanlagd vinst med hjälp av bortamålsregeln efter en heroisk men inadekvat insats av hemmalaget. Frustrationen tog sig uttryck i scener som vi gärna slipper se i framtiden.
’Jag har aldrig varit så rädd på en fotbollsplan som jag var då. En sådan upplevelse hade jag gladeligen velat vara utan. Att måsta springa av planen och samtidigt värja sig för våldsamheter och föremål inkastade från läktarna var inte riktigt det sätt som vi hade tänkt oss att fira VM-avancemanget på.’
Allt annat än varma servetter är knappast att vänta när Milan reser tillbaka till skådeplatsen där klubbens senaste fatala misslyckande inträffade.
* * *
Är det möjligt för spelarna av att lägga den enorma tristessen bakom sig en gång för alla eller är de själsliga såren ännu oläkta? Det återstår att se. Vad vi däremot med fasthet kan konstatera är att Milan inom loppet av 4 dagar tvingas att bekänna färg mot riktigt kvalificerade antagonister och först ut är Fiorentina, en uppgift svår som vilken som helst annan.
