Anfall är bästa försvar – mot sig själv
En tanke tillägnad minnet av barrikaden som blåste bort.
Paolo Maldini, 37.
Alessandro Nesta, 29.
Jaap Stam, 33.
Marcos Cafu, 35.
Utgör dessa herrar världens bästa backlinje? Ja mina damer och herrar en gång i tiden var det så, länge och väl bör också tilläggas även om enheten numera börjar se slutet på sitt lyckade samarbete. Imorgon är dessutom två av herrarna entledigade medan den kvarstående duon under den senaste veckan ägnat tiden åt att imponera ungefär lika mycket som Washington Tabarez gjorde under sin plågsamma sejour på den rödsvarta tränarbänken.
Imorgon möter vi Inter i Milanoderbyt och läget känns allt annat än idealiskt.
______________
Roberto Mancini. Smaka på det namnet. Här har vi mannen som det är tänkt ska leda det stolta Internazionale mot nya titlar. Ja ni vet såna som folk faktiskt uppmärksammar (coppa dei perdenti och dylikt fångar inte utomståendes intresse). Jag syftar på stunder av ära där heroiska prestationer förevigas och nedtecknas för kommande generationer; triumfer i Serie A eller Champions League.
Föreställ er att ni ska leda en armé i krig. Motståndet har knappt hunnit torka ren den leriga och blodnedstänkta uniformen i efterdyningarna till flertal utkämpade slag mot holländare, turkar och tyskar och är desarmerat på en rad kritiska punkter. Att plocka fram det tunga artilleriet (två anfallare samt en löpvilja utav bara helskotta) och göra processen kort förefaller som den mest logiska handlingen.
Vad gör fältmarskalk Mancini då? I sann kärringen mot strömmen-anda väljer han att sätta sig på arslet och bygga ett ramstarkt fort (C Zanetti och Cambiasso) i hjärtat av de egna ägorna. Är det lagligt att ens tänka i de banorna? Only in Italia.
Antingen så är han ett missförstått geni på väg att genomföra det omöjliga eller så är han helt enkelt inkompetent. En sak är dock säker: ju längre tid den välekiperade tränaren tillåts leda Inter och pröva på sina misslyckade experiment, desto närmare kommer ’Mancio’ en lösning.
Allt detta förutsätter dock att karl’n lärt sig av sina misstag vilket är en femma som vi säkerligen lär få anledning att återkomma till…
______________
Samuel Langhorne Clemens, mera känd som Mark Twain, myntade en gång följande klassiska uttryck:
’Det finns tre slags lögner: lögn, förbannad lögn och statistik’.
Med djupt veckad panna måste jag tyvärr gå emot det påståendet via konstaterandet att Milans defensiva halvårsrapport indikerar motsatsen. Någon osanning far siffrorna sannerligen inte med hur mycket jag än önskade att så vore fallet. Milan har såhär långt fått plocka bollen ur det egna nätet 21 gånger i liga- och europacupspelet och fördelningen ser ut som följer:
13 stycken (62%) av baljorna är insläppta i öppet spel och det frapperande antalet 8 (38%) av (dum)strutarna är insläppta i anslutning till fasta situationer (frisparkar, hörnor och straffsparkar).
Man behöver ingen högre akademisk utbildning för att inse vad det är som luktar surströmming i detta mindre förtjusande potpurri av rödsvart fasa. Milans försök till zonförsvarsspel på de defensiva fasta situationerna fungerar inte och tillstymmelse till bättring lyser med sin nonexistens. En gråtmild Gennaro Gattuso sade direkt efter mötet med Schalke 04 att spelarna helt enkelt fick offra ytterligare en timme om träningsdagen åt att styra upp de evidenta problemen.
Perfekt. Mer snack istället för någon som helst verkstad är precis vad vi behövde i det här läget...
______________
Faktum är att Milan är fullständigt bedrövligt på fasta situationer såväl defensivt som offensivt. Tack vare Andrea Pirlos renässans som frisparksinnovatör har vi på sistone kunnat hosta upp oss på en anständig nivå avseende antalet frisparksmål. Hörnorna och de externa leveranssekvenserna är dock ännu kantade av idiotiska korta varianter som generellt sett utmynnar i noll och intet.
Vem är det då som basar över dessa detaljer? Vissa vill mena att det är spelarna i samråd med tränarstaben som går igenom möjliga och omöjliga lösningar på dessa fotbollens återkommande moment. Vissa trivs med zonförsvar, vissa trivs med man-man-markering.
Att alla vantrivs med insläppta skitmål bakåt utom våra motståndare är dock ruta ett att börja ifrån för detta problem kan inte negligeras längre.
______________
För de som bevittnade Milans segermatch mot Brescia (3-1) i den italienska cupen så var den positiva överraskningen Dario Simic en av matchens behållningar. Med beslutsamhet och listiga lösningar fick han försvarsspel att se både enklare och mer avslappnat ut än vad han tidigare någonsin gjort.
När sedan Paolo Maldini gick sönder mot Schalke 04 så fanns det heller absolut inget att anmärka på kroatens agerande som inhoppare. Tvärtom så utstrålade han säkerhet och pondus som jag (och säkerligen även andra) inte trodde existerade i den 180 centimeter långa kroppen.
Enligt de senaste rapporterna så kommer Dario Simic därför att kliva in i Marcos Cafus och Paolo Maldinis frånvaro vilket framtvingar säsongens femtioelfte defensiva rockad. In i mitten tillsammans med Alessandro Nesta kliver Jaap Stam som får kroaten samt Serginho som försvarskollegor. Inte världens mest samspelta backlinje direkt.
Med tanke på att derbyt endast är timmar iväg så ser jag ingen annan lösning än att hålla bollen så långt borta från vårt eget straffområde som det går. Mittfältets roll som avlastare och samarbetspartner till dessa fyra herrar är heller inte att förringa, tvärtom så kommer den att vara en förutsättning för ett positivt resultat.
___________________________________
Devisen 'anfall är bästa försvar' ter sig därför denna gång vara bästa möjliga exorcism mot våra egna onda andar. Speciellt när man för stunden inte ser ut att ha några som helst andra lösningar att luta sig tillbaka emot.
