Inter – Milan 3-2

Derbysviten är bruten för denna gången.

Efter tisdagens mödosamma och något ängsliga batalj så fick Ancelottis mannar fem dygn på sig att återhämta sig till en av höstens höjdpunkter, derbyt.

Mancini hade skickat ut vibbar om att han minsann skulle stänga igen på mitten med två defensiva mittfältare och låta Adriano kämpa ensam på topp. När så lagen släpptes så var det en mer normal 4-4-2 som han ändå hade valt att satsa på.

Ancelotti å sin sida hade ingenting överraskade att bidra med. Möjligen kunde man höja på ögonbrynen åt att Kaladze fick starta som mittback och att Simic fick inleda matchen på bänken. Eventuellt ansåg man att Simic huvudskada från Schalke-matchen var i vägen för en startposition. Serginho och Stam startade som ytterbackar och Nesta spelade bredvid Kakhaber.

På mitten var det idel bekanta ansikten och Gilardino fick platsen bredvid Sheva på topp före Inzaghi som också var med i förhandsspekulationerna.

Det hettade till omgående och inte helt oväntat var det Kaladze som stod i händelsernas centrum. Inter skickade en lång boll mot Milans backlinje och Kaladze nickade rakt på en framrusande Martins. Domare Messina blåste dock av nigerianens friläge då han ansåg att denne fått med sig bollen med armen.

Det fortsatte att hända saker kring paret Kaladze – Martins. Nigerianen försökte slita sig loss från bevakning och slängde ut en armbåge mot Milan-backen. Resultatet var blodvite på kinden men ingen åtgärd från den genomgående totalusle Domenico Messina.

Stankovic var förste man att komma till avslut men skottet gick utanför och kort därefter rönte en nick från Martins samma öde.

Kakhaber Kaladzes pinsamma ingripanden, del 2, uppenbarade sig efter 12 minuter. Georgierna tappade helt kollen på Adriano som turligt nog inte fick någon vidare träff på sitt avslut.

Milan spelade många och långa bollar och fick inget som helst grepp om matchen. Det såg håg- och viljelöst ut, och över huvud taget verkade det finns få genomtänkta aktioner när halva halvleken var spelad.

Nu var det dags för Messina att kliva in i rollen som huvudrollsinnehavare på allvar. Martins och Nesta hamnade i löpduell mot Milans mål och strax innanför straffområdet faller Sandro efter att ha viss kontakt med nigerianen. Nesta faller mot bollen och träffar den med bröstet/armhålan. Armen håller han så gott han kan från bollen.

Domare Messina är av en annan åsikt och pekar helt oförklarligt mot straffpunkten. Inte ens om han HADE träffat bollen med handen kan jag se hur det hade kunnat ses som avsiktligt, nu var han inte ens på den. Men Messina kände kanske att han behövde lite uppmärksamhet denna kväll. Som lök på laxen tilldelades Nesta ett gult kort.

Adriano gjorde hur som helst inget misstag utan tog tillvara på att Dida sålde sig tidigt och ganska billigt.

Efter målet försökte Milan reagera men lyckades inte särskilt väl. Inter kändes hela tiden som det lite vassare och lite mer motiverade laget.

Milan skulle få en chans att komma in i matchen igen. Tack vare Gilardino och ett av få lite mer snabba anfall kunde man skaffa sig en frispark strax utanför Inters straffområde (jo, denna gång såg Messina ut att ha rätt!).

Troligen hade Messina insett att han kanske inte gjorde helt rätt för sig när Inter fick straff och bestämde sig för att kompensera vid första bästa tillfälle. Pirlos frispark träffar huvudet på Cambiasso och bollen studsar vidare till Stankovic. Messina pekar återigen på straffpunkten och kvällens andra inexistenta straff var ett faktum.

Visserligen kan man se det som en god tanke från Messinas sida att kompensera, men i ärlighetens namn så blir det inte bättre ju fler fel man gör. Man ska kunna vara man nog och inse sina misstag utan att själv försöka rätta till dem genom fler konstiga beslut.

Hur som helst så placerade Sheva in straffen säkert bakom Julio Cesar och målet i sig var en karbonkopia av Adrianos.

Strax innan halvtid var det återigen blodvite hos en Rossoneri. Denna gång var det Gilardino som fick smaka på Samuels vässade armbåge. Behöver jag ens tillägga att Messina inte åtgärdade detta.

När klockan stod på 45 minuter fick Inter en frispark strax utanför Milans straffområde. Återigen, ett diskutabelt beslut av Signor Messina med tanke på att Adriano föll oerhört enkelt.

Strax efteråt gick Nesta in onödigt hårt i en närkamp mot Adriano. I normala fall ett gult, något som skulle ha betytt rött för Sandro. Men återigen verkade Messina kompensera för sitt tidigare misstag, men som jag sa, fler fel gör inte saker och ting mer rätt.

1-1 i halvtid i en match som Milan inte varit med i, Messinas agerande har dessutom skapat en ganska irriterad stämning på plan.

Någon synbar förbättring i Milans spel kunde man inte urskönja när andra halvlek drog igång. Efter åtta minuter tog Nestas match slut, inte p.g.a. utvisning, men orken tröt efter att han legat nerbäddad i veckan med influensa.

In med Simic och en backlinje som såg ut så här: Simic – Stam – Kaladze – Serginho. Med andra inte en helt samspelt kombination.

Kaladze pratade till sig, en knapp kvart in i andra halvlek, ett gult kort. Förståeligt i och för sig med tanke på att Messina blåst frispark i en situation där Kaladze var solklart på bollen, men ändå dömdes han för att ha gjort ner Adriano. Messina fortsatte alltså sin kväll på den katastrofalt inslagna linjen.

Inter-frispark således som såg ut att vara i ett ganska bra Adriano-läge, lite till höger c:a 30 meter från mål.

En kanon som Dida med möda räddar, men inte bättre än att returen går rakt ut till Martins som är snabbast fram på returen och slår in bollen i tomt mål. Man kan ställa ett stort frågetecken till om Dida gjorde allt han kunde i den situationen eller om han helt enkelt tabbade sig och misslyckades med att styra ut bollen. Ancelotti var i alla fall av den senare åsikten efter matchen.

Med tanke på hur Milans spelat fram tills nu så kändes matchen mer eller mindre förlorad om nu inte Messina hade fler gåvor i bakfickan.

Till slut så verkade i alla fall det rödsvarta maskineriet komma igång och spelat började flyta lite bättre. Möjligen blev Inter-spelarna lite spända över det faktum att de nu var ganska nära en efterlängtad derbyseger.

Några riktigt klara chanser kom Milan inte till, samtidigt som försvaret höll emot Inters kontringar ganska bra. Kaladze lyckades med några bättre ingripanden arbeta upp sitt betyg aningen.

Jankulovski fick göra derbydebut på Gattusos bekostnad när Ancelotti ville få mer fart på vänsterkanten. Seedorf fick därmed flytta över till höger.

Simic hamnade efter en knapp halvtimmes spel i domarens bok efter en onödig och ful armbåge på Figo. Tredje gången gillt för Messina således.

Strax därefter fick en tämligen osynlig Gilardino ge plats åt Vieri till ”hemmapublikens” stora missnöje. Visselkonserten fick nästan hårsvallen på spelarna att svaja.

Kaká var en av de bättre i Milan denna kväll och var ytterst nära mål när hans skott gick via Cordoba i den bortre stolpen.

Inter började känna av Milans press och Figo byttes ut mot den betydligt mer defensive Burdisso.

37 minuter var spelade när Milan vann en frispark på högerkanten. Pirlo lyfte in och högst nådde Jaap Stam i kamp med två spelare och nickade ner bollen i Julio Cesars vänstra hörn. Stams första Serie A-mål för Milan och hans andra totalt. Det första kom ju mot, just det, Inter. Fast den gången handlade det om Champions League.

Kaladze kom än en gång helt fel in i en situation som gav Adriano ett gyllene läge, men inte heller denna gång fick Adriano någon ordning på sina ben.

Adriano var ändå den som skulle få sista ordet denna kväll. På övertid får Inter en hörna som Adriano når högst på och Dida är utan chans. Repriserna visar att det är Christian Vieri som förlorar höjdduellen (eller ja, han hoppade inte ens), något som säkerligen fullbordade alla Inter-fans kväll.

Matchen var då definitivt förlorad för Milans del.

Vi kan nu summera Milans senaste matchfacit till 3 förluster på de fyra senaste Serie A-matcherna. Minus 2 har under tiden blivit minus 9 mot Juventus och inte ens en, två eller tre mirakel kan ta oss in i Scudetto-racet nu längre. Det är snarare så att Juve så sakteliga kan börja sy på sin tredje stjärna med tanke på att Scudetto nummer 29 nu mer eller mindre är klar.

Även om vi tvingas till otaliga ommöbleringar där bak så kan man inte annat än skämmas när man ser hur dåligt Milan spelar i den första halvleken. Den temporära uppryckningen, som vi visserligen inte fått se i andra matcher där vi legat under, var en svag tröst denna miserabla kväll.

Resultatet är inte så mycket att orda om då Inter hela tiden verkade ha den största viljan att vinna och det fällde avgörandet idag. Att vi släpper in tre nya mål på fasta situationer stärker bilden av det som min kollega Haile avhandlade redan innan matchen. Att någonting är allvarligt fel och att detta är någonting som absolut inte kan fortsätta om vi inte ska göra ett totalt fiasko denna säsong.

Det går snabbt i fotboll och även om man tenderar att kanske överdriva pessimistisk när man ser på framtiden så är det onekligen mycket som måste rättas till om vi ska kunna summera denna säsong som någorlunda positiv.

Spelarna måste ta sig i kragen och Ancelotti måste överge sin image som mysfarbror om detta skall kunna vändas. Det är två matcher kvar i år att spela och jag tror inte ens jag behöver tillägga att allt annat än sex poäng från dessa är tjänstefel. Allt annat än en storseger mot Messina nu på söndag är till att börja med tjänstefel.

Chansen till upprättelse denna säsong är nu väldigt liten, men spelarna kan så sakteliga försöka börja bygga upp vårat förtroende för dem igen, första chansen ges som sagt på söndag.

Jag vill avsluta denna rapport med att ge en ironisk applåd till Domenico Messina och hoppas att denna pajas gjort sitt i sammanhang av denna dignitet. Hans pinsamheter lämnar en bitter eftersmak. Jag anser inte att det påverkade matchens slutresultat, men däremot så blev spelet lidande och hans agerande skapade irritation på planen. Låt oss och toppmatcherna slippa dig hädanefter, tack.

markowarheart@bredband.net

0 kommentarer