Söner av en mindre Gud: hur en Milanista skapades under 70-talet
Signaturen HejaMilan bjuder oss läsare på en första inblick i hur det var att bära de rödsvarta färgerna förr i tiden.
Att vara Milanista under 70-talet var inte lätt. Att BLI en var ännu svårare. Farfar var Milanista, farsan är Milanista och brorsan är det också. Inte så svårt kan man tycka. Men om andras idoler heter Bettega, Scirea eller Altobelli och dina heter Calloni och Chiodi, när man är 7 år gammal så börjar man att ifrågasätta saker...
Mitt första minne av Milan har datum 20:e maj 1973. Jag var 3 år då och jag kan bara komma ihåg att jag satt på golvet med mina bilar och en radio skrek i bakgrunden att Verona gjort ett mål till. Kopplat till detta så fick jag en dålig känsla, någonting som jag inte riktigt kunde förklara. Först många år senare har jag lärt mig vad som hände och att det var den värsta dagen i Milans historia (sen kom Istanbul...). Verona-Milan 5-3 och Scudetton till Juventus.
Under 70-talet, var naturligtvis Juventus det starkaste laget nånsin. De vann 7 Scudetti ut av 10, hade 10 spelare i landslaget (det fanns inga utländska spelare då) och massa pengar från Agnelli familjen. Nästan alla mina kompisar var Juventini. Det fanns en viss stolthet att säga att "jag håller på Milan", för att det bevisade en riktig kärlek oberoende av seger eller förlust. Men det var mest milanisti emellan, de andra hade ju deras scudetto och cuper att fira och struntade i stoltheten…
Så, medan "de andra" kollade på "Coppa dei Campioni", där bara de riktiga ligamästarna fick spela, nöjde vi oss med UEFA Cupen. Jag kommer ihåg en match som de visade på TV; Milan - Lokomotiv Kosice. De FÖRSÖKTE faktiskt visa det på TV men det var så dimmigt att man bara kunde se en grå skärm och plötsligt så kommer en jublande Chiodi ut ur dimman och kommentatorn säger "Det måste vara mål för Milan...".
Äntligen kom 1978/79, min första Scudetto. Milans 10:e, ”La Stella” (stjärnan). Milan vann och Perugia kom tvåa efter 0 förluster i ligaspelet. Jag var faktiskt på San Siro när Milan spelade 1-1 mot Perugia. Min stora idol var Albertosi, målvakten, och jag struntade i matchen och kollade honom under 90 minuter...
Men det var trots allt den där Scudetton som fick rött och svart att fastna på min hud så att säga. Jag kommer ihåg min bror som kom tillbaka från San Siro efter sista matchen och glädjen som fanns hemma. Skulle det ha varit det samma varje år om vi hade varit Juventini? Jag tror inte det. När man inte är van att vinna blir det roligare när det väl händer.
Av de 8 Scudetti som jag har sett Milan vinna så var det kanske bara Sacchis 1987 som skapade starkare känslor. Men återigen, det var efter 10 hårda år och det var min första under "vuxen ålder". Men det är en helt annan historia…
daniele.cassani@telia.com
