Inför CL-krönika: Den tunna linjen mellan en positiv självbild och narcissism
Klarar hemmalaget återigen av att manifestera sin överhöghet inför fotbollskontinenten eller finner man sin överman i fenomenet från Pernambuco?
Stade Gerland i Lyon. Klockan har tickat sig fram till strax innan klockan elva denna onsdagskväll och omgångens stora begivenhet har precis avslutats. Matchen mellan Lyon och Milan har slutat 0-0 och den riktiga smällen som hela Europa väntat sig resulterade blott i en kärringfis som knappt ens en gång hade orkat blåsa ut ett tårtljus.
Milan är nöjda med 0-0 men hade helst velat göra ett bortamål. Lyon är nöjda med 0-0 men ville helst göra ett mål de också på sin hemmaplan. Publiken är tvehågsen precis som Signore Ancelotti, Monsieur Houllier och alla andra inblandade TV-betraktare. Explosionen saknade helt enkelt sin detonator.
Männen med bomberna heter Kaká respektive Juninho och herrarna kommer att ha med sig alla elddon som krävs för att sätta hela San Siro, Milano och Italien i brand. Det kommer att smälla jävligt hårt. Frågorna vi kan ställa oss är var och när?
* * *
I Brasiliens nordöstra hörn ligger staden Recife i delstaten Pernambuco. Staden, vars namn betyder fiskenät på portugisiska, är landets fjärde största men för en oglamorös tillvaro i skuggan av jättarna Sao Paolo, Brasilia och Rio de Janeiro. I slutet av januari månad 1975 föddes här Antonio Augusto Ribeiro Reis Junior.
Precis som de flesta andra brasilianare så fastnade han för fotbollen och skördade likt en slåttermaskin stora framgångar som ung talang i den lokala klubben Sport Recife. En flytt till ett lag av större nationell dignitet var bara en tidsfråga.
Efter triumfen med Brasilien i den prestigefyllda sommarturneringen för ungdomslandslag i Toulon så stod scouterna formligen på rad för att säkra rättigheterna till Brasiliens senaste supertalang som för enkelhetens skull hade bytt till artistnamnet Juninho Pernambucano, ett medvetet val för att hylla sitt ursprung.
Lotten föll på Vasco da Gama som under 6 år kunde njuta av speldirigentens konster innan locktonerna från Europa blev allt för starka. Jean-Michel Aulas hade med sitt Olympique Lyonnais en uttalad målsättning att bygga ett lag för den absoluta toppen och till sin hjälp hade han vikt tränarposten till PSG:s gamla vänsterback och storspelare Paul Le Guen. Klasspelare inhandlades, däribland Juninho, och titlarna har sedan 2001 avlöst varandra i strid ström.
Den femte raka franska ligatiteln är så gott som ’in the bag’ men lagets stora stjärna vill liksom befolkningen i Lyon få den uppmärksamhet man anser sig själva förtjäna. För att nå dit krävs en bragd i Champions League mot AC Milan.
Nästa kapitel i Lyons historia är ett oskrivet blad och imorgon kväll vet vi om Juninho med anhang lyckats slå igenom på allvar som en europeisk supermakt att räkna med i framtiden.
* * *
På Milanello råder det sedvanliga lugnet och laget är färskt hemkommet från Via del Mare efter en slarvig förlust mot nästjumbon Lecce. I tidningarna är det knappt någon som orkar ägna tid eller ork åt resultatet annat än Adriano Galliani som ännu inte riktigt begravt drömmarna om en ny ligatitel. Milans seriespel innebär endast en halvhjärtad jakt efter längre semester (andraplatsen) och den enorma prestige det innebär att som vanligt sluta före Inter i tabellen.
Fokus återfinns på Champions League, säsongens stora målsättning.
Snacket från Milanhåll gör gällande att man precis som vanligt tror på sig själva och den egna förmågan. Stor tilltro sätts till det rutinerade gardet där Shevchenko, Seedorf och Nesta förväntas göra storartade ting. Pippo Inzaghi som vilade senast är mannen som hemmafansen kräver mål utav. Underbarnet Kaka väntas dessutom kliva fram och göra stora saker redan från start.
Det är lugnt, Milan höjer sig alltid när det gäller, sägs det. Då kanske vi alla kan luta oss tillbaka och njuta av showen imorgon när Lyon körs över av ett frenetiskt hemmalag som gett sig fan på att visa sig från sin vackraste sida inför alla blanka kameralinser. Eller?
Tre faktorer gör att undertecknad är en smula oroad inför morgondagen:
* Juninhos återkomst
Brassen har en livsfarlig fot och ett tillslag som får mig att må dåligt. Milan har en benägenhet att ge bort frisparkar väl frikostigt i närheten av straffområdet. Tillsammans utgör de en fruktansvärd kombination som kan innebära skillnaden mellan liv eller död imorgon. Dida blev uppvärmd av Pedretti senast men nu får han verkligen sträcka ut.
* Hemmaplansfavören
Stödet från hemmapubliken är värdefullt. Ett mål på bortaplan för Lyon är än mer värdefullt. Klarar Milan av att prestera trots det allvar som situationen innebär? Vilket för oss in på den sista punkten...
* Statistiken
...Ingen hemmaförlust i årets seriespel för Milan. Ingen hemmaförlust i CL på en herrans massa år (senast mot Celta Vigo i en för Milan betydelselös match) och idel goda indikationer hur man än vrider och vänder på siffrorna. Bör nämnas: Lyon har heller inte förlorat i CL iår och gjorde mål i alla tre gruppspelsmatcher på bortaplan. Blir det ett nytt trendbrott imorgon och vem drabbas utav det?
* * *
På förhand så känns det här helt omöjligt att tippa. Att Milan är en nivå ovanför Lyon i kvalitet kan få ifrågasätta men å andra sidan så saknar man den jämnhet och stabilitet som fransmännen visat upp under flera års tid.
Flörtar man med ödet tillräckligt många gånger så kommer man till slut att trilla dit. Ett felsteg kan innebära uttåg ur Champions League, en händelse som under några som helst omständigheter inte får inträffa. Risken finns men även möjligheterna.
Kaká har gått och dragit fötterna efter sig tillräckligt länge nu och det är läge att göra skäl för alla lovord som 'Smoking Bianco' omges av.
Den tunna linjen mellan en positiv självbild och narcissism är en balansgång som vi inte får misslyckas med. Imorgon finns inga skyddsnät utan bara storfiskaren Juninho som tillsammans med sitt Lyon är redo att håva in den storfångst som man så hett eftertraktar.
