Ändamålen helgar inte medlen
Inom en snar framtid faller domen som hela Italien väntar på. Vilka åker ner och vilka blir kvar i Serie A? Ett par rader om oliktänkande och att våga säga stopp.
Månader av spekulationer, pajkastning och suspekta rykten är på väg att komma till ända. Calciopoli har troligtvis gjort mer skada än nytta, detta trots att den riktiga syndaren på något vis avlett skammen från sig själv och dragit med sig andra i dekadens.
Meningen med hela processen var att rensa upp det träsk av fiffel och båg som präglat seriefotbollen i åratal, kosta vad det kosta vill. Tyvärr så ser det ut som att hyckleriet och dubbelmoralen är oundviklig även från lagens långa arm.
Dessbättre ser det dock ut som så att kollisionen från de fina kontoren några våningar upp ned till källarvåningen förblir en singelolycka. En gammal dam kommer att dö och ingen kommer att sörja henne.*
Desperation, avundsjuka och bitterhet, kännetecknande egenskaper för varje sann tjänare av laget från Turin när vinden väl byter riktning.
Detta har lett till att bittra journalister med juvesympatier och övrigt pro-juve folk (och för all del även antimilanisternas dogmatiska skara) med hjärtat i halsgropen tagit varje tillfälle i akt att smutskasta och påpeka allt som sätter de rödsvartas trovärdighet i paritet med de svartvitas smutsiga byk.
Ni förstår vänner, juventino är ingenting man blir. Det handlar inte om ett genetiskt betingat sjukdomstillstånd utan istället så är det av sociokulturell karaktär. Från fader till son i generationer efter år av förnekelse och ett udda synsätt på allt som har med rent spel och sportsmannaanda att göra.
För att låna en fras tagen från två stycken banderoller på Stadio San Nicola i våras då Juventus säkrade vad som i dagsläget är att betrakta som en ligatitel.
“La Juve è un’ idea” och “il fine giustifica i mezzi, grazie triade”.
Juventus är en idé. Att vinna till varje pris är målsättningen och fusk är per definition ingenting man skyr, skammen ligger snarare i att åka fast. Åtminstone om man får tro dessa talande skrivelser.
Ändamålen helgar medlen, tack triaden. Trevliga grabbar det där. Hur går tongångarna nu? Är helgonen Moggi och Giraudo ännu önskade i klubben? Skulle inte tro det. Men tack för kaffet ändå, ni vann ju åtminstone.
Bevisningen mot Milan har visat sig vara tunnare än en deffad Malin Ewerlöv och det spelar ingen roll hur många skellett Silvio Berlusconi har i garderoben.
Folk måste skilja på fotbollsklubben AC Milan och privatpersonen Silvio Berlusconi men tyvärr så är Italien ett land där man (utöver ett par fläckar på kartan) indoktrineras i juventustänkandet redan med bröstmjölken.
Åklagarnas främsta bevismaterial, en telefonupptagning från den 19 april 2005 där Leonardo Meani och Adriano Galliani beklagar domarinsatsen i samband med mötet Siena-Milan som slutade 2-1 till hemmalaget efter ett antal domarmissar till Milans nackdel.
Ta er en titt här och lyssna med era egna öron. Varför är vissa bitar borttagna? Detta är alltså samma version av ”sanningen” som cirkulerat i all massmedia under dessa veckor av kaos. En skandal mina vänner, det är vad detta är.
Antingen så har transkriberingsprocessen utförts av en imbecill individ eller så har man helt enkelt givit någon fria händer att sammanställa den på ett så fördelaktigt sätt man så önskar för att kunna använda det emot Milan.
Nu återstår det bara att se vad de lallare som utger sig för att vara rättvisa domare gör.
Ska den folkliga opinionen och blodtörsten fälla avgörandet eller väljer man att se till vad som faktiskt finns på bordet till vår nackdel? Nämligen just bara indicier och andra långskott som inte ens borde räcka för att utfärda ett sketet bötesbelopp.
Vissa resonerar som så att det är helt OK att undkomma med fortsatt spel i Serie A om det räcker med att inleda säsongen med några poängs avdrag. ”Soft, några poäng minus på Inter tar vi igen inom ett par veckor ändå, typ”, har kunnat utläsas på diverse chattsidor på Internet.
I helvete heller säger jag.
Skulle vi mot all förmodan vara skyldiga, ja då är det bara att rusta för spel i den lägre divisionen. Är vi det inte, ja är det då inte fullständigt logiskt att vi går fria? Vad fan hände med ”innocent until proven guilty”?
Ett par frågetecken är således resta för det italienska rättssystemet…
Oavsett vad som händer så kommer det ta åratal för Milan att reparera de skador som naggat klubbens ära i kanten ur en ren PR-synpunkt. Folk har velat se oss betala. Är de redo att betala tillbaka nu när de fått fel?
Om grisar kunde flyga, ja.
Någon kom med förlaget att bevilja toppklubbarna amnesti utifall att VM-guldet säkras. För att låna en sliten italiensk fras: Ma vaffanculo va. Enligt min och troligen alla andras uppfostran så skall lagöverträdelser rendera i bestraffning i enighet med de uppsatta normer man förrättat samhället efter.
Frågan är vilka lag som egentligen drabbats av hela den här skandalen och för vem konsekvenserna egentligen blivit värst? En ettårig sejour i Serie B vore kanske paradoxalt nog inte är så illa.
Om det bara vore för faktumet att ändamålen, åtminstone i min värld, faktiskt inte helgar medlen.
_________________________________
* = liknelsen är på intet sätt att jämföras med det tragiska människoöde som drabbat Gianluca Pessotto. Forza Gianluca, hoppas att du snart är tillbaka på benen igen!
