Funderingar kring mercaton
Sommaren är slut, transfer fönstret har stängt och truppen för säsongen 2006/2007 är spikad. Vad blev resultatet för Milans del? Här är lite funderingar kring våra transfer aktiviteter sommaren 2006.
Många är besvikna och klagar på ledningen. De menar att Berlusconi lovat en stor present, som sedan aldrig kom. Som att julafton i år skulle vara den 31 augusti. Sanningen är att Milan är en klubb, ett företag, som måste drivas baserat på rationella beslut. Visst, vi har en president som är en av världens rikaste män. Men efter 20 år vid makten kan han inte ständigt punga ut pengar bara för att folk vill det. Berlusconi är en affärsman, dessutom en extremt framgångsrik sådan, och han bygger sina framgångar på smarta ekonomiska beslut. Passionen för fotboll och för Milan gjorde att han köpte Milan. Tack vare denna passion har han ibland låtit sig spendera mer än vad som är rationellt riktigt. Jag är säker på att de flesta är tacksamma för detta, men att Berlusconi kommer att fortsätta på samma sätt är inget vi skall räkna med. Om man tittar på de senaste fem åren (före den här sommaren) så har Milan agerat på följande sätt:
Större investeringar:
2001: ca 100 miljoner Euro - Pirlo, Inzaghi, Rui Costa, Brocchi
2002: ca 30 miljoner Euro - Nesta + Seedorf (byte mot Coco), Rivaldo (gratis), Simic (gratis), Jon Dahl Tomason (gratis)
2003: ca 10 miljoner Euro - Kaka + Cafu (gratis), Pancaro (gratis)
2004: ca 10 miljoner Euro - Stam + Crespo (lån), Dhorasoo (gratis)
2005: ca 24 miljoner Euro - Gilardino, Jankulovski + Vieri (gratis), Vogel (gratis), Amoroso (gratis)
Totalt (2001- 2005) har Milan spenderat ca 180 miljoner Euro på nya spelare. Under samma period har bara en spelare (JDT) sålts för en stor summa pengar (ca 10 miljoner Euro).
Jag redogör för detta för att visa att Milan, de senaste åren, har spenderat en hel del pengar. Under rekordåret 2001 spenderades nästan en miljard kronor. Inkomsterna var knappa följande säsong då Milan inte nådde framgångar i Champions League säsongen 2001/2002. Sommaren 2002 spenderades återigen en hel del pengar. Nu nådde man dock framgångar i CL vilket gav stora inkomster. I och med att jag inte har någon vidare bra insyn i Milans ekonomi, kan jag inte avgöra exakt hur det står till. Klart är dock att Milan, med all sannolikhet, skulle ha gått med stora förluster om det inte var för il presidente. Bakom varje Inzaghi och varje Gilardino ligger det en otroligt stor ekonomisk uppoffring från Berlusconis sida och Galliani brukar ofta påpeka detta.
Jag tolkar Berlusconis senaste uttalanden om att "De stor-spenderande-presidenternas tid är förbi", som att han vill se ett Milan som är mer självförsörjande än vad det är idag. Jag tycker Berlusconi har all rätt i att planera för ett mer självförsörjande Milan. Klubbar som Real Madrid och Manchester United har ingen president som går in med pengar hela tiden, de lyckas ändå bra ekonomiskt tack vare att de har ledningar som är otroligt skickliga på att generera pengar på andra sätt. Sedan kan man tycka vad man vill om dessa "andra sätt", men faktum är att framtidens toppfotboll handlar om pengar. Vi lever inte på 50-talet längre.
Jag tycker att Real Madrids sätt att ta en andel (ofta 50%) av spelarnas image rights är en mycket bra idé. De bästa spelarna tjänar idag otroligt mycket pengar på reklam. Samtidigt är spelarlönerna den största delen av klubbarnas utgifter. När Real Madrid får 50% av Beckhams image rights så får de in otroligt mycket pengar på det, samtidigt som de kan erbjuda Beckham en hög lön. Det är en win-win situation. Spelaren avsäger sig intäkter mot att få en topplön och att få spela för en storklubb.
Det gäller för klubben att ha skickliga marknadsförare som då kan utnyttja dessa image rights och få ut maximalt med intäkter från det. Där ligger en stor del av förklaringen till att Real Madrid åkt så mycket till Asien och USA de senaste åren. De har maximerat marknadsföringen, för att få in så mycket pengar som möjligt. Lyckas man bra med det så blir det ett ännu större plus för klubben än för spelaren. På så sätt blir äran att få spela för en stor klubb en del av paketet som spelaren får från klubben. I och med att image rights pengarna potentiellt sätt är större än löneökningen så blir äran mellanskillnaden som spelare får för att avsäga sig image right pengarna.
Det är så verkligheten ser ut mina vänner. Det är den hårda vägen till att kunna lyckas ekonomiskt. Vi har gått en enklare väg genom att vi har en rik president som älskar klubben. Men Berlusconi kommer inte alltid att finnas där, i framtiden måste Milan kunna stå på egna fötter.
***
Tillbaka till årets mercato. Shevchenko såldes och det skruvade automatiskt upp förväntningarna. Folk gillar att se spektakulära nyförvärv, problemet är att spelare som är spektakulära kostar väldigt mycket. Som tur är finns det fortfarande en hel del så kallade "diamonds in the dirt" kvar. Vi milanisti har ju med otroligt stor glädje sett Kaká utvecklas till en av världens absolut bästa spelare sedan Milan köpte honom för drygt 8 miljoner Euro sommaren 2003. Det är ett perfekt exempel på att det inte alltid är spelaren som kostar mest som kommer att bli mest lyckosam. Milan har på ett bra sätt kompletterat truppen de senaste åren med spelare som vi fått billigt. Även om inte alla lyckats fullt ut så har de i alla fall bidragit till att höja konkurrensen om platserna på ett positivt sätt.
Vid årets mercato har vi bytt ut Stam mot Favalli och Bonera, Vogel mot Brocchi, Rui Costa mot Gourcuff, Amoroso mot Borriello och Shevchenko mot Oliveira. Som jag ser det, har Milan gjort det bra. En hel del pengar sparas, de nya spelarna är yngre (förutom Favalli) plus att vi har fått fler italienare. En spelare som Gourcuff har en otroligt stor potential. Bonera är redan etablerad. Borriello är bättre än Amoroso. Brocchi övertygade i Fiorentina. Favalli kan bli en ny Pancaro. Den stora frågan är hur mycket betyder Shevchenkos flytt till Chelsea? Det är otroligt svårt att svara på. Shevchenko är en riktig kanonanfallare, självklart är det otroligt svårt att ersätta honom. MEN. Shevchenko fyller snart 30 år, han börjar komma till åren. Dessutom var han given i startelvan vilket gjorde att konkurrens situationen blev snedvriden.
Missförstå mig inte, jag hade absolut haft Sheva kvar karriären ut, om han velat det, men 50 miljoner Euro för en 30 åring år 2006 är en otroligt bra avkastning. Jag tror inte ledningen var beredda på att Shevchenko plötsligt ville börja plugga engelska. Milan säljer inte sina bästa spelare, men i det här fallet var de tvungna. Att ingen officiell transfersumma avslöjats betyder troligen att Chelsea inte vill avslöja att man betalat så otroligt mycket för en så pass gammal spelare. Nu skulle Milan börja leta ersättare. Tyvärr kom andra saker i vägen...Calciopoli. Det viktigaste var nu överlevnad, inte en ny anfallare. Hade Milan inte dragits in i Calciopoli så tror jag inte vår mercato 2006 hade sett ut som den gör idag. Faktum är dock att vi drogs in, och att en hel del energi las på det.
Den nya anfallaren blev tillslut Oliveira. Jag är väldigt förväntansfull. När jag var på Råsunda och såg AIK spela mot Valencia för tre år sedan blev jag imponerad av en spelare på planen, han hade nr 12 och hette Oliveira. Den matchen var lite av ett genombrott för honom, efter den matchen fick han mer speltid och han började göra mål. Efter flytten till Betis blev han skyttekung i La liga, vilket är en stor prestation. Oliveira har snabbheten, målskyttet och tekniken för att ta över Shevas roll i laget. Han kommer också att komplettera box spelarna Gilardino och Inzaghi på ett bra sätt.
***
Många undrar säkert varför spelare som Buffon, Zambrotta, och Ronaldo inte kom till Milan den här sommaren. I dagens Gazzetta Dello Sport svarar transferexperten Carlo Laudisa på dessa funderingar.
1 Varför föredrog Milan Oliveira framför Suazo som redan bevisat sin storhet i Serie A?
"Suazo ses som en kontringsspelare, medan Oliveira är mer en straffområdesspelare. Milan letade efter en skyttekung. Sedan måste man också tänka på beundran för Ronaldinho. Det är ju faktiskt Roberto Assis, Guldbollen vinnarens bror, som tog Oliveira till Milan. Vi får se...".
2 Varför valde Buffon att stanna i Juve efter att ha varit lovad till Milan?
"Som i fallet med Zambrotta, var Buffon smickrad av Milans intresse. Men när Abbiati såldes till Torino istället för till Juventus, försämrades relationen mellan Milan och Juventus och det satte stopp för en affär. Men Buffon tänkte länge på en transfer till Milan".
3 Milan tänkte på Ronaldo men inget hände. Inter provade också, men inget blev klart: vad hände?
"Inter och Milan var rädda för att den andra klubben skulle ta Ronaldo. Därför pågick det till slutet. Men i slutändan visade det sig att ingen av de båda verkligen ville ha Ronaldo".
***
Personligen tror jag att Milan kom in på ett nytt spår när Real Madrid krävde för mycket pengar för Ronaldo. Oliveira visade sig vara ett bättre alternativ, rent ekonomiskt och åldersmässigt. Den goda relationen med Roberto Assis kan dessutom visa sig vara mycket värdefull i framtiden, om en viss Ronaldinho känner sig redo att lämna Spanien nästa sommar. Jag tror att Milan frågade efter Ronaldinho men att de ganska snabbt insåg att tiden inte var mogen för en transfer. Roberto Assis har gett en del indikationer på att en transfer i framtiden är möjlig, men att det krävs tid. Troligen kommer Milan att försöka igen nästa sommar, med förhoppningsvis ett bättre resultat.
Tittar man på hemsidor världen över så får Milans mercato 2006 medelmåttiga betyg. Oliveira är inte tillräckligt spektakulär för att dra upp betyget. Men kom ihåg att det inte alltid är de dyraste investeringarna som blir mest lyckosamma. Milan har spenderat ytterst lite pengar för att få Gourcuff och Bonera, och fått in otroligt mycket pengar för Shevchenko. Ekonomiskt har årets mercato gått mycket bra, bara spelet på planen kan sedan avgöra om den var lyckad rent sportsligt.
