Gästkrönika: "The Milan Way of Losing"
Alla lag arbetar efter en egen metod i sin strävan att vinna matcher. Forumaliaset "Bobani" ger oss en inblick i hur det oftast ser ut när de italienska storklubbarna, i synnerhet Milan, förlorar sina matcher.
Alla har vi varit med om det förut, Milan förlorar. Man mår illa, man kräks lite och vissa blir till och med lite aggressiva.
På Svenskafans.com har vi ett härligt forum: efter en Milanförlust så kommer folk in och gapar om vilka vi bör värva. Vissa gapar om vilka som är kassa, vissa kommer från andra forum och bara gapar om ingenting. Mitt i allt sitter oftast jag och gör mitt bästa för och koppla allt till min egna toahumor.
Men det är inte om förlusterna eller reaktionerna som denna text ska handla om. Det är Om "The Milan way of losing" som jag har tänkt att skriva om.
För att jämföra med andra klubbar kommer jag även ta upp min egen syn på hur det ser ut när andra klubbar förlorar matcher. De klubbar jag kommer att ta upp är såklart våra härliga rivaler Juventus och Inter.
Ni förstår kära vänner, medan jag satt och tittade på derbyt häromdagen så slog det mig. Alla klubbar har ett sätt som de vinner sina matcher på och det sättet känner man allt som ofta till.
Men hur ser det ut när dessa multimiljonärer kommer till jobbet bakfulla, sjuka, utpumpade (jävla frugor) osv osv? Ja, det är ju faktiskt det som jag har tänkt att skriva om! Först ut är Juventus, klubben vi alla älskar att hata!
* * *
Att Juventus ibland förlorar fotbollsmatcher är inget chockerande. Alla som har följt Serie A de senaste åren vet att Juventus suger! De spelar dålig fotboll, de har tråkig spelstil och de är dåliga förlorare. De har till och med fula tröjor och klubbfärger.
Det går till och med så djupt att man kan säga att de inte har några snygga spelare i laget. Och fruarna, ja dem ska vi inte ens gå in på! Nej, att Juventus ibland förlorar är inget chockerande, att de däremot VINNER matcher i Serie A är mer än vad jag kan förstå.
Som jag ser det så är smålagen otroligt naiva när det vankas match mot Juventus. Man ställer upp som vanligt med laget och ibland kanske någon mediakåt liten syditaliensk tränare vill skaka om lite i laget och starta OFFENSIVARE än vanligt.
Men inte fan har vi någonsin sett ett lag komma till Delle Alpi och slänga in 11 man i det egna målområdet med hopsydda anus och bara stå där och knipa igen i 90 minuter så som det sker varannan lördag/söndag när Milan spelare hemma. Varför är det så?
En teori är ju självklart att Lagen som möter Juventus VET att det är ett jävla skräpgäng man möter. Man försöker passa på att ta chansen när man har den men oftast innebär det att man får den upptryckt ganska långt upp i mumindalen och likt förbannat får åka hem utan några poäng att stolt visa upp på bytorget.
Juventus i sin tur lyckats med bedriften att göra mål på sitt enda skapliga anfall som man lyckats knåpa ihop under matchen. Ofta mycket tack vare Trezeguet, killen kan ju tamejfan sniffa upp ett mål i djupaste Uganda medan han käkar sina morgonbaguetter!
Nej, att Juventus förlorar är inget som vi blir förvånade över, för när de väl gör det så ser man att det är för att man helt enkelt inte är bättre än mediokra lag.
Inter då, hur ser det ut för dem? Ja, det man kan säga om Inter är ju att de verkligen gör skäl för namnet "Pazza Inter". De är helt galna!
* * *
Faktum är att jag ofta undrat hur grav hjärnskada man måste ha för att stå vid presskonferensen och yttra orden "jag har kommit hit för att vinna titlar!" Men oh fan Sherlock, be om att bli utlånad till BK Badbrallan för de kommer fanimej att lyckas knipa ett ligaguld innan Inter gör det!
Inter kan ibland spela vad som kan se ut som "bra fotboll", men låt er inte luras.
Oftast så är det motståndarna som springer runt och tänker "Pazza Inter, Pazza Inter, Pazza Inter, Ni kan inte vinna, ni kan inte vinna" och vips så ligger de under med två-noll. Inter har en stor skara bra(?) fotbollspelare och det enda som egentligen förvånar mig är hur så mycket kvalitet kan spela som ett gäng sönderdrogade och blinda höns.
När Inter spelar sin bästa fotboll ser man att det är disciplinen som vinner kampen om spelarnas få hjärnceller. Spelet flyter på och man skapar en hel del chanser. För Inters skull får man ju hoppas att Mancini är klok nog att spela med Cruz och Crespo så ofta det bara går.
Inte fan vinner man några fotbollsmatcher genom att skapa 456 supechanser när det finns två superlosers i Adriano och Zlatan som till skillnad från Trezeguet inte skulle kunna hitta ett mål om så någon försökte att penetrera dessa herrars ändalykt med målramen! Hur ser det då ut när inter förlorar?
Ja, fy fan så det kan gå brukar jag säga. Att kolla på Inters matcher är bland det roligaste man kan se på dumburken, så länge som laget förlorar det vill säga. För att se ett gäng fotbollsmiljonärer springa runt på plan utan någon som helst aning om vad som ska göras och varför är helt enkelt så mycket kul som man kan ha utan att ha tillgång till billig finsk sprit och lite puertoricanska glädjeflickor!
Kollar man på spelarnas individuella prestationer är det oftast ganska bra men sammansättningen av dessa är ofta katastrofal. Båda mittbackarna stöter, båda mittbackarna står och petar sig i näsan, ytterbackarna står och lirar luftgura med hörnflaggorna medan Vieira övar tacklingar på stackars Figos smalben.
Zlatans står och sjunger folksånger med Mihajlovic istället för att göra mål och Adriano, ja han ligger på gräsmattan och fyller i sin Nalle Puh-bilderbok och planerar in hur han ska raka in nya "ghettoränder" i frillan efter matchen.
Det går helt enkelt inte att vinna matcher när dessa herrar står och gör tusen andra saker istället för att försöka spela fotboll för fansens skull! Men jävligt kul att se på som sagt var.
* * *
Ja, vi alla vet hur Milan vinner sina matcher när vi spelar bra, ofta genom total dominans! Våra snygga spelare spelar så snygg fotboll att landets övriga Quasimodos endast kan stå bredvid med tårar i ögonen och spela fickpingis när de ser våra hjältar spela sin vackra fotboll.
Att se Milan spela sin bästa fotboll gör ofta att jag väljer bort klockan 12-filmen på Canal+ och istället tittar på reprisen av matchen som spelats, det är ju trots allt lika mycket porrvarning över det!
Dock är det ju inte om Milans underbara spel som jag ska skriva, det kan en poet, en sångare eller en målare porträttera bättre än jag, ja till och med en liten finnig 15 års pojke som tänder till i tid och otid lär kunna beskriva något så vackert bättre än jag kan!
Nej, det jag ska beskriva är Milans dåliga sidor, det är min styrka! Okej... Here we go.
När Milan förlorar matcher kan jag ofta se en röd tråd, den röda tråden är nonchalans! Det måste vara svårt för våra snygga, sexiga och eftertraktade primadonnor att tända till när man ser ett gäng losers med Ascolitröjor på andra sidan plan. Det kan jag köpa, jag menar ett hopplock av FC Z:s manskap skulle förmodligen spela jämt med Ascoli.
Så varför spelar Milan så jävla kasst mot smålagen? Som jag ser det är det väldigt enkelt. När smålagen spelar mot Milan är det ungefär som när Amishflickor ska på collegefester, de behåller trosorna på jääääääääävligt länge!
Ofta ser man att San Siros matta bara slits på ena halvan i vardera halvleken när Milan spelar. Man har sån dominans i bollinnehavet så att det är löjligt.
Men om Inter inte vinner matcher för att Adriano och Zlatan sumpar alla deras skapade chanser, så vinner inte Milan sina matcher för att försvarande laget ofta försöker sig på någon slags gruppvåldtäkt på våra stackars forward. Inzaghi och Gilardino får sån uppvaktning att man undrar ju om inte försvararna redan stuckit ner boan i byxorna på dem!
När våra anfallare inte lyckas göra mål på de chanserna som ändå dyker upp kan man ju ge sig fan på att motståndarna på något sätt kommer att sätta den enda halvchansen som dyker upp. Dida är dock inte alltid den som ska ta smällen. Så som jag ser det finns ett par givna alternativ på hur det brukar gå till när Milan släpper in mål.
Det brukar börja med att Gattuso missar en 1-2 meters passning till Pirlo. Gattuso har vid det här laget vunnit ligan, CL och till och med VM, men likt förbannat fattar han ibland inte att bollen INTE KAN GÅ IGENOM FOLK!
.jpg)
Han passar Pirlo även om någon står framför och hånler. När denna galenskap utspelar sig på mittplan så står ofta Cafu 25-30 meter offside och ser sådär glad ut som bara Cafu kan göra. Han ler lite charmigt mot linjedomaren, spelar oförstående och ber linjedomaren om ett nytt tuggummi på hemfärden.
Pirlo? Ja han skulle teoretiskt sett kunna jobba ikapp och sno tillbaka bollen men seriöst, har ni sett hur han ser ut? Han ser ju så påtänd ut under matcherna att man börjar förstå hur han kan se såna passningsvägar men kan samtidigt vara så seg i steget ibland. Med Cafu borta ur bilden har vi ju fortfarande 3 backar kvar. Vad gör dessa?
Nesta står väl och spanar in sig själv på jumbotronen. Jag kan förstå honom, han är så snygg att man skulle kunna bli gay bara för att få glida runt med honom på stan!
Ibland sätter han sig själv i trubbel av den enkla anledningen att han är så grym, så för att underhålla sig själv under de få tillfällena han får hugga in, så måste han spexa till det. Och ibland funkar det bara inte.
Maldini. Ja här kan man ju förstå att han inte alltid hänger med i svängarna, karl’n är 400 år gammal med spelar fortfarande som om han vore 20 ända tills klockan passerat 60 minuter, då orkar man inte med längre.
Kaladze? Ja vår gode diskoturk har redan börjat värma inför utgången efter matchen. Klackskorna har åkt på, silversjortan har knäppts upp och i de utsvänga 70-talsjeansen har strumpan i skrevet redan hunnit bli lite svettig. Dessutom har han ju diskofrillan att tänka på! Klart är iallafall att han kan tappa koncentrationen ibland med så mycket 70-talsdiscomoves att hålla reda på.
Vår vänsterback då, kan inte han täcka upp? Jo, klart han kan det, men det beror jo på vem som spelar. Favalli har inte alltid tillräckligt med luft i rullstolshjulen för att hinna ikapp, ibland lirar han ju med en käpp vid sidlinjen för att kunna ta lite vila.
Spelar Serghino så har vi ju ungefär samma problem som på Cafus kant, fast då har vi två stycken brassar som försöker utmana och ett all-time high rekord i antal offsides. Spelar Jankulosvki, ja, då kan vi förvänta och en snygg backslick, men kanske inte alltid så mycket mer är så!
* * *
Eftersom det vore lite orättvist att utelämna San Siros nye gunstling Bonera så får ja väl skriva något om honom också. Bonera är härlig att skåda!
Han har en sådan ungdomlig entusiasm som inte finns hos någon annan i vår backlinje! Denna entusiasm har dock lite svårt att träda fram på rätt sätt. Vi har sett entusiasmen i hans ögon när en anfallare kommit stormandes emot honom, man ser glöden, passionen i blicken...
Han är helt enkelt så jävla tänd att han bara måste springa upp på läktaren och fixa lite korv och kalla drickor till killarna på plan! Hey Daniele, när du ändå är vid korvkiosken, fixar du en kokt med bröd, senap ketchup och räksallad till mig?! PAJAS!
Vid sällsynta tillfällen får vi se hans entusiasm på offensiv planhalva, det brukar sluta med att han likt Forrest Gump bara fortsätter att springa rakt fram, skiter i boll, motståndare, medspelare och allt annat som ingår i en fotbollsmatch!
Vid tillfällen då han provar att slå inlägg så kommer hans mer sadomasochistiska drag fram. Han sparkar in bollarna i midjehöjd, ofta så hårt att man undrar ifall det är en passning eller en skott med avsikt att skada med/motspelare och gormar "take it like a slut you BIIIIAAAATCHEZ!!!!".
Stackars Dida blir kvar där bak ensam och bortglömd. Och när han stått och varit så inaktiv så länge är det svårt att tända till när väl bollskrället kommer inom greppavstånd, därav de många tavlorna! För Guds skull, försök själva att hoppa höjd efter att ha stått och väntat på bättre tider i en timme!
* * *
Summa summarum blir ju egentligen att Milan har för mycket tryck på motståndarna för sitt eget bästa. Våra försvarare har ofta så lite att göra att när väl bollen dyker upp så vill som också passa på att spexa till det lite så som Seedorf och Kaká ska göra så fort de får bollen!
Nonchalansen lyser så ofta igenom när Milan spelar fotboll att det blir nästan löjligt, alla räknar med att någon annan ska göra det där magiska eftersom alla vet att alla andra KAN göra det!
Det blir som en ond cirkel till slut, och enda gången vi får chansen att se den där fotbollsporren som vi alla vill se, det är när Milan åker på en tidig utvisning, eller ett 3-0 i baken i ett derby, ja det krävs helt enkelt en riktigt jävla tilltrasslad situation för att våra primadonnor ska börja röra på sina tighta små stjärtar mot risigt motstånd.
Ibland är det dock tyvärr försent, och det är då man förlorar, man förlorar "The Milan Way".
