Il Caso: Utilism eller Narcissism?
Don Silvio är tillbaka och överväger den stora kuppen. Siktet är inställt på den bästa, kosta vad det kosta vill. Men vem främjar han egentligen, sin klubb eller sig själv?
Redan inledningsvis så känns det av mycket stort värde att påpeka en detalj:
Huruvida sanningshalten är hög eller låg gällande Ronaldinhos påstådda flytt till Milan är ett ämne som inte kommer att avhandlas i denna krönika. Det enda undertecknad är intresserad av är att beakta de olika aspekter som affären skulle kunna innebära utifrån ett rent hypotetiskt perspektiv.
Eftersom att Il Dentone (jättetanden) inte är någon vanlig spelare så kan man inte endast se till de sportsliga aspekterna. Följderna av en sådan värvning skulle vara många och av olika slag.
* * *
När man snackar Top of the Pops bland fotbollsklubbar så snackar vi indirekt även om pengar. Europas Big Dogs skäller högt och ofta, utan att bry sig nämnvärt om sin omgivning.
Till dessa lag räknas AC Milan, en klubb som tack vare patriarken Silvio Berlusconi drivit en verksamhet utan särskilt många orosmoln på himlen. Milans ekonomiska situation likställs ofta med Berlusconis privata dito, ett antagande som är både rätt och fel på samma gång.
Naturligtvis så har Adriano Galliani och Areido Braida fått ligga i för att få ihop intäkter och utgifter under varje kalenderår men det hela har mest varit spel för galleriet. När skulderna hopat sig så har han alltid varit där för att betala notan.
Silvio Berlusconi är som en rik pappa till en slarver som inte klarar av att hantera sina egna slantar. Just denna relation till klubben gör att värvningarna (Bosmanfynd och billiga lösningar exkluderade) i stor utsträckning blir de som Silvio ger sitt godkännande till.
Men med sin fallenhet för det extravaganta hellre än det nödvändiga så är vett och reson inte alltid premisser för beslutsfattande i sådana frågor.
Låt oss ta ett praktiskt exempel för att bevisa denna hypotes:
Milan kommer inför kommande säsong att behöva förstärka på en rad positioner. Det handlar om 3-4 nya spelare som absolut måste in och leverera när Billy Costacurta (40) och Paolo Maldini (38) avslutar sina aktiva karriärer. Milans ordinarie ytterbackspar Cafu och Serginho kommer dessutom att få 37 respektive 36 ljus på sina födelsedagstårtor.
Sådana spelare ersätts inte i en handvändning och för att dessutom finna kvalitativa lösningar så krävs det en hel del pengar.
Med det sagt så framstår en 90€M-satsning på en lyxvärvning som väldigt ansvarslös. Skulle Berlusconi kunna finansiera en stjärnsmäll ur egen ficka så har jag dock ur den ekonomiska aspekten inga invändningar.
Men handen på hjärtat, är det inte befängt att förvänta sig ytterligare livsnödvändiga spelare när man lagt ut en världsrekordsumma på en stjärna?
Än konstigare och potentiellt problemskapande skulle Ronaldinhos lön på 12€M vara. Det är mer än dubbelt så mycket som vad exempelvis Kaka tjänar, en spelare som betraktas som en av världens allra bästa. Hur länge skulle det dröja innan löneförhöjningsanspråken trillar in på Via Turati? Hur sunt skulle det vara att bevilja eller förneka spelarna en mer egalitär lönepolitik?
En krutdurk är vad det är men minst lika explosiv lär publiktillströmmningen bli nästa säsong.
Stora spelare lockar storpublik, såväl Milanbaserade som från andra läger. Mer publik på San Siro genererar mer pengar and round and round we go. För att inte nämna intäkterna på all sidoförsäljning av merchandise och övrigt kassaklirr.
* * *
Gång efter annan har Milans (läs: Berlusconis) policy om att alltid spela med 2 renodlade anfallare ältats i pressen. Carlo Ancelotti har dock bevisat att laget är av godast vigör när de tillåts kampera med blott en måltjuv på topp. Taktiken och spelsättet i Milan kräver utstuderade spelartyper och en anpassning till modellen.
Demontränaren och fotbollstyckaren Arrigo Sacchi var för inte särskilt länge sedan ute och försvarade Ancelottis tankegång, förutsatt att man kan erbjuda ett dynamiskt mittfält med balans, snabbhet och rörlighet.
Berlusconi skulle därför skjuta sig själv i foten om han hämtade in världens dyraste pannband. Och är det någonting Silvio ogillar så är det väl ändå att ha fel.
Konstnärer som Kaká och Ronaldinho kan under inga omständigheter spela tillsammans i den nuvarande taktiken under förutsättningen att den inte modifieras.
En startuppställning med Kaká, Ronaldinho, Pirlo och två anfallsspelare (!) må fresta smaklökarna men är i grunden Real Madridistisk idioti. Det man kommer undan med i det sorglösa och tvåldoftande La Liga får man oftast äta upp mångfalt i det cyniska och fotbollsgrisande Serie A.
Därmed inte sagt att det skulle kunna falla väl ut med en ny taktik och framförallt en ny tränare. Milan behöver en skjuts in i framtiden utan nostalgiker och bakåtsträvare som Carletto Ancelotti.
Titta på Alberto Gilardino, ett levande fotbollsvrak. Spelaren som slog in 46 mål för Parma under två säsonger går just nu mest runt och undrar vart målsinnet tagit vägen.
Under Cesare Prandellis varma hand och det specialdesignade 4-2-3-1-systemet så skördade Aladino sina hittills bästa frukter som anfallare, en spelmodell som lämnar mycket tolkningsfrihet och flexibilitet till spelarna.
Senaste gången Carlo Ancelotti gav sina spelare möjlighet till improvisation lär ha varit i samband med en turnering i alfapet på Milanello kvällen före match...
* * *
Skulle Milan värva in Ronaldinho så skulle det manifestera en rad viktiga saker.
Dels så skulle klubben kliva upp ett pinnhål från dark horse till reell utmanare om titlar i Europa och Serie A efter ett antal blaserade transferkampanjer. En rödsvart Coup d'Etat, spektakulärt värre.
Framförallt så skulle det dock manifestera Berlusconis handlingskraft som en av världens mäktigaste presidenter och frågan är om han överhuvudtaget tänkt sig någonting annat.
