Krönika: Pojkar ska bli män
Det är dags att skilja agnarna från vetet. Det är dags för pojkar att bli män.
Milan har hittills den här hösten varit som en berg-och-dalbana, åtminstone resultatmässigt. Poäng har tagits här och tappats där samtidigt som den spelmässiga insatsen oftast har legat på en nivå under vad som får klassas som godkänt. Med andra ord har vi så smått fått vänja oss vid ett Milan som tar en del poäng men numera sällan imponerar spelmässigt.
Senaste besegrades visserligen Anderlecht komfortabelt med 4-1, men en match är för lite för att kunna fastslå att de rödsvarta är på rätt väg. Rossoneri har hittills den här säsongen haft oerhört svårt att få lagdelarna att fungera samtidigt. Inledningvis imponerade försvaret, defensiven var tät och få mål släpptes in. Men då gjordes det väldigt få framåt. Under de senaste matcherna har det varit tvärtom.
Mot Inter imponerade Milan offensivt under en halvlek. Före paus klaffade ingenting och under 90 minuter var försvarsspelet under all kritik. Tre nätrassel bakom Julio Cesar hjälpte föga och helt plötsligt hade Ancelotti fått än mer att fundera på. Förutom en tidigare närmast provocerande uddlös offensiv fanns nu ett raserat försvarsspel att oroa sig över. Det finns klara brister i säsongens lagbygge, något som vi kommer att få leva med, och den gode Carlo kan inte ha sovit gott natten till i måndags.
Pessimistiskt tänkande i överkant? Kanske det, men nog så nyttigt ibland. Minns att jag sågade min lysande kollega Michael Haile för några år sedan på forumet för att han ständigt var så negativ. Nu har undertecknad insett hur klok denne Haile faktiskt är och att lite självinsikt inte skadar.
I onsdags fick vi jubla då Anderlecht tämligen enkelt slogs tillbaka. Nu är det dock dags att stanna upp och reflektera lite. Betyder den segern egentligen så oehört mycket? Svar ja. Den betyder mycket för det stukade självförtroendet och det var viktigt att spelarna fick visa fansen att det finns hopp. En lirare som Gilardino har hittat målformen och för honom känns det säkert extra skönt.
Förändrar segern så mycket då? Nej, det förändrar i princip ingenting. En seger förändrar sällan någonting, det är när segrarna börjar radas upp och spelet imponerar fullt ut som man kan dra större växlar av det hela. Att Milan torskar mot Inter för att sedan besegra Anderlecht följer egentligen bara mönstret. En dålig insats följd av en bättre, precis som det har sett ut hittills. Dessutom somnade Milanförsvaret återigen in stundtals mot belgarna och det var, enligt rapporterna, långt ifrån någon perfekt genomförd match. Därför är det för tidigt att ropa hej, vi är inte mer än halvvägs över bäcken än.
Helgens drabbning mot Atalanta blir extra intressant. I mina ögon står Milan vid ett vägskäl. Ska man återigen ta fel väg och göra fansen besvikna. Eller blir det rätt val den här gången? Först efter Bergamoresan har vi fått en hint om vart säsongen är på väg. Om berg-och-dalbane-turen fortsätter eller om vi tas med på en stabilare resa. En trend kommer vi att kunna se först om ytterligare ett par, tre omgångar.
Visst drömmer vi nog alla då och då om stora nyförvärv och förbannar när det känns som tyngst att Berlusconi och co inte öppnade plånboken mer i somras. Det kanske hade löst en del problem, men samtidigt vinner man ingenting utan spelare som verkligen vill vinna. Utan inställning kommer man ingenstans och ett mellanår kanske får många av Milanspelarna att tända till lite extra inför nästa säsong.
Det är i motgång som männen skiljs från pojkarna. Såväl på planen som utanför den.
Även vi yngre Milansupportrar har fått uppleva ett antal mer eller mindre misslyckade säsonger. Minns till exempel 97/98 då laget slutade på en tionde plats i ligan, för att säsongen därefter vinna ligan. Hade vi känt samma enorma glädje över ligaguldet våren 99 om Rossoneri även hade vunnit säsongen innan? Undertecknad tror inte det. Misslyckanden behövs, dels för att skapa rätt motiviation hos spelarna och dels för att vi supportrar vid framgångarna ska kunna känna den där äkta glädjen.
I motgångens stund syns det så tydligt vilka som har hjärta för vår älskade klubb. Det är de som stöttar laget även efter ett nederlag som är de riktiga supportrarna. Och det är spelarna som reser sig, knyter näven och visar att de inte tänker tåla att bli förlöjligade och hånade som i längden blir riktiga vinnare. Det är dessa spelare som blir legender för oss fans och som kan känna stolthet när skorna läggs på hyllan. Förhoppningsvis innehåller dagens Milan att stort antal sådana.
Om så är fallet kommer vi att få se nu. Det har blivit dags för pojkar att bli män.
En mindre lyckad säsong kan ändå leda till något bra. Inget ont utan att det för något gott med sig lyder som bekant ordspråket, och kanske stämmer det in på Milan 2006/2007.
Mycket är kvar av säsongen och visst kan framgång fortfarande nås. Men om inga bucklor får höjas av en Milankapten till våren så ska vi inte gräva ner oss. Riktiga män gör inte det, riktiga män reser sig igen och ser fram emot nästa säsong.
"Det är med ens fotbollslag precis som med frugan. Det är ju inte varje dag hon är snygg och sexig", för att avsluta med att citat från den utmärkta filmen Capricciosa.
