Union Berlin - Erzgebirge Aue 0 - 1
Empoli – Milan 0-0
Kvicksandsfotboll på Castellani gav Milan en poäng. Fortsatt motigt framåt.
Skador och flitigt matchande gav vissa ommöbleringar i startelvan till kvällens batalj. Främst backlinjen fick ett nytt utseende där ålderherrarna Maldini och Costacurta tog plats i försvaret. Cafu och Jankulovski ockuperade kanterna.
Framåt var det intet nytt och man ställde sig aningen frågande till vari nyheterna i Carlo Ancelottis spel skulle ligga. Han flaggade ju för förändringar innan matchen.
När så matchen drog igång kunde vi skönja ett aningen mer kompakt Milan som höll ihop lagdelarna, men däremot så var fortfarande fartbristen i spelet markant.
Brocchi var tidigt framme och avlossade med nyvunnen entusiasm, efter två raka mål, ett par skott från distans som dock inte gav Empoli-fansen några kalla kårar.
Passningsspelet var under all kritik och det är lätt att förstå att det inte blir något flyt i spelet när samtliga spelare uppträdde med träben på den sista fjärdedelen av planen.
Efter de inledande artigheterna började det i alla fall hända saker offensivt för Milan. Ricardo Oliveira försökte sig på ett liknande skott som han hade i första halvlek mot Roma, som då träffade ribban. Trots att han denna gång inte fick en lika bra träff, så touchade en Empoli-back bollen så att den fick en otrevlig båge över Balli och hittade, så klart, ribban igen.
Några ögonblick senare kom Oliveira högst på en hörna, men oturen grinade ånyo honom rakt i ansiktet när Moro stod rätt placerade på mållinjen och kunde därmed freda sitt mål.
Hemmalaget kom i sporadiska attacker, främst anförda av kapten Vannucchi. Några farligare chanser lyckades man inte skapa framför Dida som hade en relativt lugn första halvlek. Ett par gula kort kan vi notera från denna första halva av matchen. Dels till Billy som gick in alldeles för våldsamt i en tackling, samt till Andrea Pirlo som ”belönades” efter en tröjdragning när han blev bortgjord.
Efter hand så drogs också Milans lag ut och avståndet mellan lagdelarna återgick till de milslånga som vi har varit vana vid att se.
Innan domare Tagliavento blåste av för halvtidsvila så hann Oliveira med att träffa trävirket igen. Ett inte alltför märkvärdig skott hittade den bortre stolpen när han fick yta och tid till vänster i straffområdet.
Den andra halvleken blev ingen vacker historia. Led man inte av höstdepression innan så kan man nog räkna med att antidepressiva läkemedel krävs för att muntra upp åskådarna till denna match den närmaste veckan.
Kakás avslut tidigt i andra halvlek var hårt, men alldeles för okoncentrerat då det gick rakt på Balli. Därefter var det en enda stor sörja av misslyckade passningar, dribblingar och enstaka försök till avslut. Empoli kastade med jämna mellanrum upp bollen på offensiv planhalva, men så länge Milan-försvararna inte förivrade sig så hände ingenting där heller.
Ancelotti försökte introducera lite nytta blod, men varken Inzaghi, Gourcuff eller Borriello lyckades sätta någon som helst prägel på matchen.
Det uppstod en gyllene chans mot slutet när hemmaförsvaret rensade ut en hörna till Il Capitano Maldini, som inte tvekade på att dra till. Målvaktsveteranen Balli lyckades dock på ett något oortodoxt sätt flänga ut foten och rädda på mållinjen. Symtomatiskt för Milan just nu.
Till slut blåste Tagliavento av den miserabla föreställningen och lät publiken gå hem.
Efter tre raka förluster så var det här på pappret i alla fall ett fall framåt. Däremot så fanns det inga positiva signaler rent spelmässigt att skönja. Försvarsmässigt kan det tyckas som en framgång att vi håller nollan med Milanos PRO-sektion på planen, men tyvärr så var det snarare frukten av Empolis ovilja och oförmåga att anfalla, än ett briljant backspel. Det ska dock påpekas att både Cafú och Maldini gör hyfsade insatser och tillhör de bättre bland dagens deltagare.
Mittfältets spel däremot är under all kritik. Statiskt, långsamt och idéfattigt. Det enda som bröt mönstret var några enstaka egna initiativ av Kaká och Cafús mer eller mindre frekventa löpande på sin kant.
När mittfältet fallerar så finns det inte så mycket att förvänta sig av anfallarna heller. Personligen hade jag velat se Oliveira spela lite bredare, som han gjorde mot Roma, men hade tyvärr nog inte gjort någon märkbar skillnad idag. Gilardino lever fortsatt i exil i straffområdet och hade nog inte ens en handfull bollkontakter idag.
Förhoppningarna ställer jag istället till att vi kanske kan få med oss lite positiva vibbar veckan som kommer OM vi lyckas kvalificera oss för vidare spel i Champions League. Annars finns det inte mycket som tyder på att vi ska höja oss spelmässigt den närmaste tiden. Det finns alldeles för få spelare som kan bryta mönstret just nu.
Av de skadade spelarna är det inte heller någon som har den potentialen. Möjligen skulle Serginho kunna vara en frisk fläkt, men han har nog en lång väg att gå innan han är i form. Truppens smalhet visar sig nu med märkbar tydlighet och det är ganska oroande att ledningen inte öppnat ögonen, vad det verkar, för några köp i januari.
En eller ett par nya spelare skulle knappast göra någon revolutionerande skillnad. Men det skulle kunna ge lite fler alternativ till ett lag som just nu står och trampar vatten.
Det finns dock ett glädjeämne att se fram emot. Om den gamla tesen om att tur och otur jämnar ut sig i längden så kanske vi kan få lite medgång framöver. Men det kommer vara föga till nytta om inte samtliga inblandade tar sig i kragen och försöker förbättra sig.
Primavera-laget går briljant fram i sin serie just nu och frågan är om inte lite ungdomlig entusiasm nerifrån skulle kunna liva upp ett gäng livströtta mångmiljonärer…
