AEK Aten – Milan 1-0 (1-0)

Förlust i Aten efter sumpade frilägen, stolpträff, skador och misstag i försvaret. Mitt i allt elände så säkrades också avancemang till åttondelsfinalen som gruppsegrare.

Efter misären i Serie A så väntade det som hittills varit någorlunda glädjande denna säsong, nämligen Champions League (och nej, den riktiga upphetsningen över Coppa Italia har inte infunnit sig ännu).

Redan innan matchen hann starta så började problemen för I Rossoneri. Försvaret som redan är kraftigt brandskattat fick ett nytt återbud sent innan matchen. Dario Simic kunde inte deltaga trots att han så sent som 45 minuter innan matchstart stod med i laguppställningen. Ancelotti fick göra en rockad och kasta ner Brocchi som högerback, medan backlinjen i övrigt var som planerad innan match med samma mittbackspar som mot Empoli och Bonera som högst provisorisk vänsterback.

Brocchis nedflyttning gav därmed Gourcuff en oväntad start i höger på tremannamittfältet. Annars väntat lag med idel kända namn och Inza-Oli som dagens anfallsduo.

Det var kul att se Milans frejdiga start på matchen med någonting som faktiskt kunde liknas vid spelglädje. Seedorf fick tidigt ett volleyläge men kroppsvinkeln var för avancerad för att han skulle ha någon chans att få till ett bra avslut. Strax därefter var det Oliveiras tur att pröva på ett avslut men inte heller han fick till det.

Det var en öppen inledning på matchen där inget av lagen brydde sig om att dutta boll på mittfältet. Också hemmalaget provade på ett avslut från distans men kvalitén på avsluten i matchens inledning var inte imponerande.

Imponerande var inte heller den miss som Pippo Inzaghi lyckades prestera när matchens första stora chans tillföll honom. Inlägg från Bonera, snygg nedtagning men ett avslut som gick rakt på den utrusande Sorrentino. Lite mer kyla och öppna ögon hade behövts från Pippo i det läget.

Inza var även inblandad i nästa chans för Milans del när han väggade fram Kaká som kom ett par tiondelar för sent till bollen och istället träffade han bara Sorrentino som efter en stund kunde resa sig och fortsätta matchen.

Inzaghi skulle bjudas på ett nytt läge efter att en hemmaförsvarare missbedömt en höjdboll. Friläge på nytt och än en gång ett katastrofalt avslut rakt på Sorrentino. Och som om inte detta vore nog så lyckades Pippo vrida sig runt sin försvarare i nästa anfall bara för att fullborda sitt hat-trick med pinsamma avslut i friläge.

Tre jättechanser som en Pippo i normal form hade satt med ögonbindel och bakbundna händer. Men i den kollektiva misär som råder i laget just nu så kanske man inte ska vara förvånad över vad som händer…

AEK repade nytt mod efter att ha rett ut den storm som Milan åsamkade dem, men deras anfallsförsök slutade ofta med fruktlösa distansskott.

I nästa Milan-anfall signalerade Gourcuff för straff när hans inlägg tog på armen på en hemmaback efter att ha studsat upp från låret. Visst hade en petig domare kunnat få för sig att blåsa där, men hela läget bör nog sorteras under ”ofrivilligt” i arkivet.

Till slut så fick matchen den vändning som matcherna vi spelat på slutet ofta fått. Ett läge för motståndarna, ett misstag och efterföljande mål. Denna gång var det först Seedorf som onödigt gav bort bollen på egen planhalva för att sedan misslyckas med sin brytning. Frispark till AEK, ett par, tre meter utanför straffområdet.

Det stora misstaget stod dock Dida för. Han chansade att ta ett par steg åt vänster när han inte såg bollen, dvs. han gick mot ”murens” hörn. Varför kan nog inte ens han själv förklara. Bollen skruvade sig hur som helst retfullt enkelt in i hans eget hörn.

Fram till halvtid försökte Milan förgäves komma ikapp mot ett betydligt beskedligare AEK som såg till att i första hand inte gå bort sig. Milans jakt gav två gula kort till hemmalaget, men inget mer. Istället stack Liberopoulos upp och nickade rakt i famnen på Dida i ett av hemmalagets få organiserade anfall efter målet.

Ancelotti försökte få mer fart på kantspelet i och med att Billy gav plats åt Jankulovski inför andra halvlek. Bonera steg således in på mittbacksplatsen.

Milans spel nådde dock inga högre höjder och grekerna uppträdde disciplinerat och samlat i försvar hela tiden. Ett ögonblicks ouppmärksamhet räcker dock oftast för Pippo Inzaghi för att slita sig fri. Det var precis vad som skedde när Jankulovski tittade upp efter tio minuters spel och Pippo touchade inspelet lite lätt. Men som vanligt så fattades det några centimeter och bollen studsade i insidan av stolpen…och ut.

Det känns som om senast där så gick luften ur de rödsvarta. De insåg antagligen att det var kört redan nu, i alla fall såg det ut som det.

AEK började istället nosa på de stora ytor som fanns på andra sidan planen. Det var dock snarare Boneras inkompetens som gav dem det första stora läget. Tveksamt agerande av förvärvet från Parma gav Liberopoulos en chans, men Didas alerta utrusning räddade Milan den gången, returen till samme man smet någon decimeter utanför när han misslyckades med att ta med sig bollen förbi Maldini.

Minuten senare hittade målskytten Julio Cesar yta på Milans vänsterkant. En lång boll och en lätt touch med yttersidan av foten överlistade sånär Dida. Men denne presterade en räddning i yppersta världsklass och det var inte för inte man undrade om inte det stack ut en teleskoparm á la kommissarie Gadget när man såg läget i slow motion.

Inte gott som inte har något ont med sig dock. På något sätt lyckades han i samband med räddningen göra sig illa i sitt vänsterknä. Han behandlades och spelade ytterligare en kvart, men till slut så var han tvungen och kapitulera. In med tvålhandlarens son, Kalac och trygghetskänslan ökade inte direkt.

Även Borriello fick chansen mot slutet på Oliveiras bekostnad och visade ganska pigga takter. Bästa läget föll dock till Kaká, vars avslut från 16 meter höll närmast låg korpklass.

Inga fler chanser utan till den stora hemmapublikens jubel kunde de gulsvarta hålla undan.

Ännu en match, ännu en förlust och ännu fler misstag att skaka på huvudet åt. Visst kan sådant här hända i en match, kanske två t o m, men när det börjar bli ett genomgående tema för en hel säsong så kan man ju undra om inte någonting är allvarligt fel.

Mitt i all denna negativitet så kan vi i alla fall konstatera att vi med en match kvar i CL har säkrat vår plats i åttondelen, och dessutom som gruppsegrare. Allt annat i denna livets grupp (måste väl vara motsatsen till dödens grupp?), hade dock varit ett smärre fiasko.

Men jag tror laget hade behövt en seger trots allt för att känna att man kanske skulle kunna börja vända på den negativa trenden. Istället så blir det en match i mängden där vi kommer få höra från officiellt håll om vår otur, om ytterligare en stolpträff, om ytterligare en utebliven straff och om ytterligare en otroligt duktigt motståndarmålvakt.

Men det är fortfarande oss det är fel på. Messina kommer på lördag och de är nog mycket medvetna om att de kan bygga på vårt dystra facit.