Celtic, Valencia halsdukar och il derby – tankar från Milano
Tankar från Henri Nekmouche.
Inför matchen mot Celtic räknade de flesta med att Milan skulle gå vidare. Stämningen före matchen var därför ganska avslappnad.
Skottarna sågs till redan i Skavsta under tisdagen, då de satte igång med drickandet vid en provisorisk Heinekenbar. För mig känns det lite konstigt att dagen före matchen, precis före en flygning, sitta och dricka en massa öl och sjunga, i SKAVSTA av alla ställen, men dessa skottar är lite speciella.
Det finns en sportslighet och en lojalitet som jag beundrar hos skottarna. De stöttar sitt lag fullt ut. Relationen med spelarna är ömsesidig. Vid slutet av uppvärmningen passade Celticspelarna på att skjuta upp nästan varenda boll till sina fans. Milanspelarna gör liksom inte riktigt samma sak.
Italienarna är mycket hårdare och mer kritiska. Det hördes en hel del cazzo före Kakás drömmål. Men när målet väl kom var glädjen otrolig, vi alla hoppade upp från våra platser och från sektionerna över oss kastades en massa tidningar. Siam’ venuti fin qua, siam’ venuti fin qua per vedere segnare Kaka oh oh oh oh var öronbedövande och helt underbar.
Efter matchen stannade skottarna kvar och tackade sitt lag och Milanpubliken svarade med att applådera skottarna. Stämningen var verkligen god.
Visst satt målet långt inne, men det var fullt välförtjänt och skottarna var aldrig riktigt nära att hota Milan.
San Siros nya säkerhetssystem har det pratats mycket om de senaste veckorna. Det har blivit mer avancerat och bättre, även tjejer, precis som under VM, kommer igenom utan visitering.
Men det är fortfarande Italien. Det är fortfarande lika lätt att tränga sig förbi 200 personer och bortförklara det med några snabba gester med händerna, och det är fortfarande lika svårt att se en trappuppgång i curva sud (dvs det står fler människor där än antalet platser). Apropå italienare och kroppsspråk, en rolig historia:
Det var tre tillfångatagna spioner från Italien, Tyskland och England. Alla tre blev fastbundna och förhörda. En efter en började de att prata och avslöja vad de visste, förutom italienaren som satt tyst hela tiden. Efter en massa försök att få italienaren att prata gav kidnapparna upp och släppte honom. Efteråt undrade tysken och engelsmannen hur italienaren bar sig åt för att hålla tyst. Då sa italienaren: Hur ska jag kunna prata när mina händer är fastbundna?
En expert på kroppsspråk är Pippo Inzaghi. Det är värt entrépengen bara att få studera den mannens rörelser. Vet inte vad man såg i TV men det var framförallt tre sekvenser som var hur roliga som helst. När en spelare misslyckas med en passning eller en dribbling är det vanligt att medspelarna försöker att uppmuntra spelaren genom att till exempel säga bra eller god tanke, eller varför inte en uppsträckt arm med ”tummen upp”.
Inzaghi däremot är inte som alla andra. När han väl känner sig tvingad att ge ”tummen upp” gör han det diskret längs höften, och när Kaká misslyckades med en passning kunde Inzaghis kroppsspråk jämföras med en person i chocktillstånd.
Det var också väldigt roligt när Inzaghi försökte skarva till Kaká. Ingen annan uppfattade tanken, så den enda som sprang var han själv medan alla andra stod helt stilla, sedan när han upptäckte att ingen annan fattade hur han hade tänkt, började han gestikulera vilt som om att passningen var perfekt.
En annan observation är att Gattuso vill ha väldigt mycket boll, vilket man kanske inte tror när man ser matcherna på TV.
Det jag tycker om med Milanoderbyt är ironin, och inte hatet, som finns mellan supportrarna. Utanför San Siro säljs det alltid en massa saker. Före Celticmatchen kunde man köpa Valencia och Villareal halsdukar. Vi såg en hel del människor som hade Valencia halsdukar på sig sjungandes på milano siamo noi.
Efter matchen kunde alla gå hem glada och nöjda med, med vetskapen om att återigen är det vi som förverkligar det de drömmer om. För inte drömmer någon om att vinna årets scudetto della vergogna?
Känns oerhört skönt att Milan återigen är vidare till kvartsfinal i Champions League. Det enda laget från förra årets kvartsfinaler, som återigen är bland de åtta bästa.
Enligt statistiken har Milan under de senaste fem åren varit Europas bästa lag. Detta är något Galliani stolt brukar påpeka, och det gör han helt rätt i. Inget annat lag har nått lika långt som Milan i Champions League, så inte ska Interfansen känna sig ensamma i sin avundsjuka.
Är det inte typiskt att när Inter äntligen får ihop ett bra lag, troligen deras bästa lag på flera decennier, så är det ändå Milan som når längst i CL. Milan är fortfarande Milan och Inter är fortfarande Inter.
Derbyts huvudperson kommer oundvikligen att vara Ronaldo. Det talas om en storprotest från curva nord. Bara bra för oss, för Ronaldo är nästan alltid som bäst när pressen är som störst (bortsett från VM finalen 98).
Av det vi har sett hittills, verkar det som att Ronaldo har goda möjligheter att gå samma väg som Pirlo och Seedorf - dvs in i fansens hjärtan. Han är ett stort affischnamn, det säljs mycket Ronaldo grejer utanför San Siro. Men det är upp till Ronaldo själv att bevisa att han fortfarande är il fenomeno på planen.
Personligen bryr jag mig lika lite om hans förflutna i Inter som jag bryr mig om hans förflutna i PSV, Barca eller Real. Jag beundrade honom före han gick till Inter och även efter han lämnade Inter.
Inter köpte honom som världens bästa spelare och han var dessutom världens dyraste spelare. Varför skulle han ha ett speciellt Interhjärta när anledningen till att han gick dit var pengar och ett bråk med Barcas ledning. Det var inte så att Inter upptäckte honom precis. Så fungerar fotbollen, spelarna är professionella och många va dem kommer från fattiga förhållanden, så det gäller att tjäna pengar när det fortfarande går. Det finns ytterst få riktiga bandieras kvar.
Ronaldo är nu en av oss – ”Ronaldo Milano ti amo, LIFE IS NOW” som det stod på en t-shirt utanför San Siro.
Forza Milan!
