Tränarduellen: Kampen på bänken
Två olika skolor, två vitt skilda spelmodeller och två fotbollsfilosofier. Vad är det som skiljer fotbollstänkarna Luciano och Carletto åt? Vi synar duellen på tränarbänken inför helgens klassiska toppmöte i Serie A – Roma mot Milan.
Den välansade Luciano Spalletti är på många sätt en man som fått gå den långa vägen till framgång. Efter en modest karriär som aktiv i de lägre nationella divisionerna (Spezia och Empoli i Serie C) valde han efter säsongen 1992/93 att lägga skorna på hyllan för att inleda sin bana som tränare.
Toscanas idylliska lilla Empoli, vars dåvarande tränare Francesco Guidolin lockats bort av Atalantas locktoner, led helvetets alla kval och var under Luciano Donatis tränarskap så gott som klara för spel i C2.
Med döden stirrandes i ansiktet valde klubben dock att vaska om på tränarsidan i hopp om en positiv reaktion. Med blott 6 matcher kvar av serien så valde man därför att på bästa Las Vegasmanér satsa allt på den orutinerade Spalletti och resten är som man säger - historia.
Med fortsatt säkrad existens efter en remarkabel upphämtning krönt av ett dramatiskt men lyckosamt kvalspel mot Alessandria stod Empoli nu inför ett vägskäl. Hur skulle man gå vidare? Fortsatt skadebegränsning i hopp om fortlevnad eller en nysatsning uppåt?
Många av svaren, närmare bestämt 17 stycken, kom från en anfallare som precis börjat pröva sina flygplansvingar.
1994/95 blev nämligen en succésäsong för Empoli som skapade ett rykte som ett hemvävt, fartfyllt, välspelande och offensivglatt lag – ett rykte man bär med sig än idag.
Vincenzo Montella, mannen med kanonen i vänsterfoten, valde dock att gå vidare i karriären och flyttade sina pinaler till Genoa. Huruvida Spalletti och Montella tog farväl av varandra framgår inte men deras vägar skulle dock komma att korsas ett flertal gånger.
De två kommande säsongerna fortsatte uppåt: vinst av Coppa Italia för lag i Serie C samt uppflyttning till Serie B det ena året följt av det som skapade fullständig extas och hysteri i Toscana.
Anfallsparet bestående av Massimiliano Cappellini och Carmine Esposito (för övrigt med de 19-åriga ungtupparna Luca Toni och Antonio Di Natale på bänken) orkade nämligen med att hänga 31 baljor vilket säkrade spel i Serie A.
Målmaskinerna fortsatte på det inslagna spåret (24 mål) även året efter vilket gjorde att Empoli med en match kvar att spela säkrade kontraktet i den högsta serien. Sex framgångsrika säsonger i det blåvita laget kom till ett slut och Luciano valde att gå vidare mot nya målsättningar. Nästa anhalt blev Genoa, dock inte i form av ”Grifone” utan de bittra rivalerna ”Doria”.
Ett bedrövligt Sampdoria hade året innan blivit av med hemmahjälten Roberto Mancini och var på många sätt en klubb i obalans men hade ändå en trupp med hyfsad potential. Spalletti misslyckades dock med uppgiften att få ut det bästa av herrar som Ariel Ortega, Fabio Pecchia och just det: Vincenzo Montella.
Avskedet blev säkerligen en nyttig påminnelse om Cretaldosonens dödlighet men inledde tyvärr också början på en mycket turbulent period i hans dittills hänryckande tränarkarriär.
En kort misslyckad sejour i Venezia gjordes innan det slutligen bar iväg mot nordöst till Udine och Stadio Friuli.
En ren deja vu-upplevelse kom våren 2001 då tränaren Luigi De Canio fick sparken efter att ha fört Udinese mot riktigt farliga vatten. Men Spalletti gjorde sin vana trogen en “Spalletti”, det vill säga vände på en stek som såg ut att ha bränt fast i stekpannan och säkrade fortsatt existens i den högsta serien.
Fortsättningen i Udinese är en modern legend. Till sitt förfogande hade Spalletti ett mycket starkt mannskap att laborera med bestående av spelare som Sensini, Bertotto, Pinzi och Muntari i det defensiva men även offensiva lösningar som Jankulovski, Pizarro, Jörgensen och Iaquinta.
Sedermera skulle anfallare som Di Michele och Di Natale införskaffas för att ytterligare hjälpa “I Bianconeri” i sin utveckling till ett storlag. Inte minst i spelet på bortaplan lyckades man skapa en framgångsrik metod för att ta många betydelsefulla poäng genom att kontraslå hårt, snabbt och effektivt på typiskt Spallettianskt vis.
Framgången med stort F kom 2005 då Udinese högst sensationellt kvalificerade sig för spel i Champions League, en uppgift som Spalletti inte skulle komma att ta sig an efter interna problem med ledningen.
Spallettis betydelse för laget var inte sällan föremål för diskussioner: var det spelarmaterialet och Andrea Carnevales goda öga för talang eller tränaren som skapade monstret Udinese?
Med facit i hand så märktes hans betydelse först efter hans avgång, en vändpunkt som föga överraskande sammanföll med Friulianarnas nedåtgående trend allt sedan dess. Arbetslösheten blev heller inte särskilt lång.
Efter två Uri Geller-böjningar av Empolis och Udineses utvecklingskurvor så valde den gode Luciano att acceptera en invit till helvetet: "La Cittá Eterna", den eviga staden - Rom.
De heta torgen i huvudstaden hade lätt kunnat missuppfattas för gatorna i Paris under slutet av 1700-talet - giljotinen gick nämligen osedvanligt varm då varken Gigi Del Neri, Rudi Völler eller Brunetto Conti klarat av att hantera den press som världens hetaste roder innebär (Prandelli hann aldrig börja sitt uppdrag av privata skäl).
Inte ens Antonio Cassanos spritt språngande galenskap kunde dock hindra Spalletti från ett hattrick i mirakelkurer för klubblag. En enkelresa till Madrid under vintermercaton för "Toto di Bari Vecchia" sammanföll (surprise, surprise?) med Romas remarkabla återhämtning efter en trevande höst.
Med ett gryende självförtroende, stort hjärta och ännu större syreupptagningsförmåga mäktade ett på pappret ganska modest Roma med att rada upp 11 raka segrar - nytt rekord i Serie A.
Sedan dess har "I Giallorossi" mer eller mindre befäst sin position som ett av landets främsta klubblag. Att överhuvudtaget skapa lugn och ro i Roma är i sig en bedrift. Att därefter skapa kontinuitet och utveckling, för sådant finns nästan inte ord.
Det vi idag skådar i Roma är en bas för ett långtidsprojekt som växer för varje dag som går. Nytillskotten är varken extravaganta eller uppseendeväckande men de är handplockade att fylla en roll för att kunna lyfta ett redan fungerande kollektiv. Ungdomsverksamheten fortsätter att bära frukt och supportrarna står enade bakom laget.
Spelarna underordnar sig Luciano Spalletti, ett tränarämne som lär fortsätta att dominera den nationella fotbollen i många år framöver.
Carlo Ancelotti har till skillnad från sin kollega i Roma en betydligt mycket längre spelarkarriär bakom sig. Upptäckt av Nils Liedholm fick han chansen i Parma innan det bar av till Roma där han i egenskap av lagkapten dominerade på mittfältet mellan 1979-87 och kunde fylla prisskåpet med 1 Scudetto och 4 vinster i Coppa Italia.
Om prisskåpet var trångt så lär det ha spruckit när han året därpå bytte klubb. Tiden i Milan innebar nämligen ytterligare 3 ligavinster, 2 vinster i Europacupen och att han 2 gånger kunde titulera sig världsmästare för klubblag.
"Carletto" avslutade 1992 sin enastående spelarkarriär blott 33 år gammal, av många experter ansedd som en av landets främsta mittfältare genom alla tider. Men suget efter segrar hade inte försvunnit - långt ifrån.
Utbildningen som tränare fick han genom att följa sin forne läromästare Arrigo Sacchi under hans tid som boss för det italienska landslaget, en tid som definitivt formade Ancelottis sätt att se på fotbollen ur en tränares ögon.
En gammal skröna är att Roberto Baggio, under Arrigo Sacchis andra vända i Milan, vid ett flertal tillfällen vaknade av att telefonen ringde. I andra änden återfanns just den skallige demontränaren som hade synpunkter på "Il Divin Codinos" plats i Milans taktik. Ett minst sagt dedikerat tränarskap.
Sacchis envetenhet, där spelarna åt, drack och levde med taktisk utbildning, lär dock ha bidragit till faktumet att profiler som Rijkaard (Barcelona), Galli (Milans Primaveralag), Gullit och van Basten (Hollands landslag) antingen prövat på eller idag verkar som tränare runt om på kontinenten.
Ett faktum som säkerligen kan och bör tillskrivas just Arrigo Sacchi.
Det viktiga läroåret för den färske tränaren slutade i dur. Reggina lyckades med sin målsättning i och med en fjärdeplacering vilket innebar uppflyttning från Serie B. Men inför 1996/97 kunde Carlo inte säga nej när Parma, i behov av en ny tränare, erbjöd honom jobbet som "Mister".
Säsongen dessförinnan hade "I Gialloblu" under tränarlegendaren Nevio Scala stått för en jätteskräll genom att sänka självaste Juventus i UEFA-cupfinalen. Man hade dessutom ett lag av mycket högt snitt vilket gjorde att ett stort ansvar och en ännu större press vilade på den nytillträdde tränarens axlar.
Under Ancelottis tid i Parma kom och gick spelare som Bucci, Buffon, Sensini, Benarrivo, Mussi, Cannavaro, Thuram, D.Baggio, Fuser, Stoichkov, Crespo, Chiesa, Zola och Asprilla. Inte direkt dussinlirare med andra ord.
Tyvärr för Parma skulle säsongen sluta med en bitter andraplats endast en poäng bakom Juventus. Klubbens bästa tabellplacering genom tiderna innebar dock spel i Champions League, någonting man misslyckades med att mobilisera kraft inför säsongen därefter.
Tiden i Parma var på det stora hela lyckosam. Laget presterade en underhållande fotboll och klubben skapade sig själv ett namn nationellt såväl som internationellt. Men mycket vill ofta ha mer och i Carlo Ancelottis fall skulle något undantag inte bli fallet.
Karriären som tränare hade gått spikrakt uppåt och nästa utmaning (1998/99) blev de mesta mästarna från Turin - "La Vecchia Signora" - Juventus.
Marcelo Lippi hade tillsammans med laget misslyckats och hamnade än mer skrynkligt till när lagets ess Alessandro Del Piero skadade knät allvarligt tre månader in på säsongen. Den sjunde februari fick Lippi gå efter hemmaförlusten mot Parma och i hans ställe kom Carlo Ancelotti som ersättare.
Den första säsongen gick inte alls bra och man slutade sjua men än mer förnedrande var faktumet att man förlorade den efterföljande kvalmatchen till Intertotocupen mot Udinese.
Manchester Unitedtrion Roy Keane, Andy Cole och Dwight Yorke hjälpte till att hälla ett par hekto salt i såren när man i Champions Leagues semifinalreturmöte kunde vända ett underläge på totalt 1-3 till vinst 4-3 - en klassisk förlust som fick italienarna att förbanna Ancelotti som en olyckskorp under hans första säsong i klubben.
Fansen krävde revansch efter en med svartvita mått mätt skamlig säsong. Så blev det inte utan istället cementerade "Carletto" ryktet om sig att vara den eviga tvåan.
1999/00 lyckades man skaffa sig ett försprång på 9 poäng endast en handfull omgångar från slutet. Ändå lyckades man med konsstycket att på Renato Curi mot Perugia sjabbla bort ligasegern till Lazio efter ett mytiskt målskott av Andrea Calori på en regnsjuk plan där domaren Pierluigi Collina vägrade skjuta upp matchen.
2000/01 skuggade man ett miljardförstärkt Roma som dock till skillnad från sina rivaler orkade löpa linan ut för att säkra ligasegern med en minimal marginal.
Klassiska väggmålningar på byggnader i Turin förkunnade kallt: "un maiale non puo allenare", en gris kan inte träna, med anspelning på tränarens tilltagande midjemått och runda hakkonturer. Fansen hade fått mer än nog av andraplatser och mycket riktigt så återvände Marcelo Lippi till sitt jobb 2001.
Bränd och utskrattad så fick Carlo ta en time-out från tränarskapet. Ett kort tag.
Fatih Terims Milan hade under hösten bjudit på en underhållande men defensivt sett naiv fotboll, den för italienska experter mest svårsmälta varianten på spelet. Rykten om grupperingar i truppen för respektive emot turken bidrog ytterligare till att skapa osäker mark under den före detta Galatasaraytränarens fötter.
En rad negativa resultat senare följdes av kulmen, 0-1 borta mot Torino, innan det att avskedet kom i november. Ancelottis efterföljande ankomst till Milan var även den föga överraskande i och med sin framgångsrika tid som spelare i klubben.
Den första tiden haltade Milan vidare i ungefär samma takt som man gjort innan Ancelottis ankomst och det skulle dröja fram till våren innan Milan blommade ut i sin fulla prakt.
Vackrast av alla var Andrea Pirlo, en spelare som misshandlats av i princip alla de som haft att göra med honom. Med mer speltid (på Albertinis bekostnad) och större ansvar fick "Trilli Campanellino" chansen att visa vad han var gjord av - ett genidrag av Ancelotti som var en starkt bidragande faktor till att man i slutändan kunde säkra den sista kvalplatsen till Champions League följande år.
.jpg)
Sommaren 2002 bjöd Milan på två riktiga stjärnsmällar på transfermarknaden - Rivaldo plockades in liksom Alessandro Nesta vars Lazio befann sig på ruinens brant. För Ancelottis del innebar detta ett ordentligt pusslande: hur gör jag för att få ut det bästa av Milan?
Andrea Pirlo fick en skräddarsydd roll som regissör på mittfältet - en defensiv grundposition för en spelare med oerhört begränsad defensiv förmåga - ett beslut som experterna ställde sig oerhört tveksamma inför.
Resultatet blev en räcka positiva matcher i seriespelet och en oförglömlig vinst i Champions League efter straffsparksdramatik mot Juventus på Old Trafford. Den tidigare av experterna idiotförklarade Carlo Ancelotti blev geniförklarad och alla stämde in i hyllningskörerna - Milan spelade en attraktiv fotboll igen.
2003/04 blev en säsongslång slagväxling mellan två lag: Milan och Roma. Det var dock Milan som skulle dra det längsta strået efter en direkt avgörande seriefinal på San Siro där Shevchenko kunde nicka in matchens enda mål serverat av säsongens överraskning - Kaká.
Den fotboll med rörelse, precisa passningar och snabba kreativa anfall som laget presterade under den säsongen får ur kvalitativ synvinkel anses vara den allra bästa under Ancelottis tid i klubben.
Allt eftersom spelarna byggde upp sin status som bland de främsta på kontinenten så sjönk nivån på spelet sakta men säkert. Milans sönderfall hade börjat.
De följande två säsongerna resulterade i två andraplatser i ligaspelet bakom Juventus och en mardrömslik förlust mot Liverpool i Champions Leaguefinalen 2005.
Utvecklingen av Ancelottis tid i Milan var skrämmande lik tiden i Juventus med skillnaden att han utåt sett fortfarande åtnjöt ledningens fulla förtroende. Calciopoliskandalen sommaren 2006 kom som ytterligare en prestigeförlust för en klubb som redan innan var på väg nedåt.
Det är i den nedåtgående spiralen som vi befinner oss i dagsläget - en tid där Milans och framförallt Carlo Ancelottis framtid står höljd i dunkel.
Två tränare med otroligt olika bakgrund och erfarenhet således, parametrar som undertecknad tror påverkat herrarna att gå i så olika riktning i fråga om tränarskap.
Luciano Spalletti och 4-3-3 är i princip synonymt med varandra: en enkel och rak fotboll med inövade anfallsmönster och löpvägar. För att kunna bedriva fotboll på det viset krävs spelare med fart, ett element som Roma sett till att bygga laget på. Det handlar naturligtvis också om att vara välorganiserad i det defensiva först och främst men att därifrån kunna ställa om snabbt via kantlöpande ytterforwards.
Med tre centrala mittfältare erbjuds en mängd olika alternativa lösningar beroende på motstånd och önskad offensiv/defensiv karaktär. Nyckelspelare för Romas balans återfinns just i mittfältstriangeln bestående av Perrotta, De Rossi och Pizarro: tre oerhört skickliga, löpstarka och mångsidiga fotbollsspelare.
Spallettis har en stor fingertoppskänsla och är på många sätt en ödmjuk människa som lär sig av misstag och utvecklas, någonting som resultaten ute i Europa den här hösten vittnar om. Spelare tillåts att misslyckas och spelare nummer 25 i truppen har lika stor chans på speltid som Francesco Totti, under förutsättning att prestationen är tillräcklig.
Det man kan säga om Spallettis sätt att hantera stora egon är att laget till varje pris måste få gå före jaget. Cassano visades dörren vilket underströk faktumet att hårt arbete i längden lönar sig mer än att vara en loj supertalang.
Carlo Ancelotti har som röd tråd genom sin karriär haft 4-4-2-tänkandet, om än i olika utföranden, i samtliga klubblag han verkat i (enstaka försök med trebackslinjer har förekommit).
Den dominerande taktiska modellen som vi sett i Juventus och Milan har varit 4-3-1-2, en taktik som ger plats för väldigt stor tolkningsfrihet på vissa roller (bland andra Pirlo, Zidane och Kaká), en förutsättning för att storspelare ska få ut maximalt ur sin prestation.
Detta gör att resultat och kontinuitet i stor utsträckning blir en konsekvens av dagsform och individuella prestationer hos just dessa spelare istället för att i högre grad involvera laget som helhet och resurs.
Istället för mångsidiga spelartyper på mittfältet så har destruktiva spelare fått stor plats för att täcka upp bakom ovanstående kreatörer (bland andra Dino Baggio, Tacchinardi och Gattuso).
Med tanke på att han med omsorg haft förmånen att disponera många skickliga spelare och haft deltagande på flera fronter att tänka på så har han inte sällan använt sig av ett rotationssystem - en modell där de ordinarie spelarna växlar med sekundära spelare för att minska överbelastning på vissa positioner.
De flesta som följt Milan kan säkerligen intyga att Ancelotti på inget sätt är nyskapande eller öppen för speciellt mycket rubbande av invanda cirklar. Istället för att utveckla laget offensivt så har man gått mer i riktning mot att stärka upp mittfältet med fler defensiva spelare.
Ancelottis ledarstil bygger mycket på tanken om Laissez-Faire - frihet under ansvar, någonting som i inledningen fungerade alldeles utmärkt för Milan.
Efter snart 6 år i klubben kan man dock konstatera att ett alldeles för stort antal spelare stagnerat i sin utveckling och att de kanske mår bättre av en annan typ av ledarskap alternativt av en ny ledare.
