2 dagar kvar: Il Caso: Den här gången
"Men Milan lämnade den kvällen också ett blad i historieböckerna oskrivet. Nu är vi Aten och den här gången ska berättelsen avslutas. Tillsammans."
Varje gång Istanbul förs på tal ler jag bara. Någon debriefing eller återkoppling på upplevelsen har jag aldrig bemödat mig att eftersöka. Jag orkade och ville inte. Mitt undermedvetna valde att ta den enkla vägen ut i förnekelsens och apatins mörker.
Än idag vägrar jag att konfronteras med bilderna av den kollaps som drabbade ett fullständigt överlägset kollektiv av spelare som i sin hand hade segern inpaketerad och redo att ge till sina supportrar.
Ett enda stort ärr omger minnesbanken, fylld av traumatiska bilder och ångestfyllda tankar. Det enda sättet att fördriva den djävulska smärta som bultar innanför våra rödsvarta hjärtan är att ta kål på den.
Det handlar inte bara om en titel kära vänner.
Milan är i Aten för att gå vidare mot någonting bättre och mer värdigt än den där kvällen, den infernaliska, där allt hopp förvandlades till stoff och intet. Milan fick vad man förtjänade, och mer därtill har det sagts. Liverpool triumferade. Idrotten och det rena spelet fick återigen stå i blickfånget.
Steven Gerrard och Djimi Traoré bland många andra har till offentligheten kastat händelseskildringar ifrån finalmötet 2005 som får varje sportsmannapuritan att vilja avskaffa allt som kan sammankopplas med en Milanlogga.
Men Milan lämnade den kvällen också ett blad i historieböckerna oskrivet. Nu är vi Aten och den här gången ska berättelsen avslutas. Tillsammans.
* * *
Har ni någonsin stannat upp och reflekterat över vilka små egentligheter vi människor har för oss? Jag talar om ritualer, allt som på Robbie Fowler-vis ligger och sniffar på linjen till besatthet.
I Italien kallas det inte för besatthet. Man kallar det "scaramanzia", vidskeplighet upphöjt till en rätt stor siffra som gemene svensk lär ha svårt att greppa.
I Italien är detta fullt normalt och i många umgängen är det till och med ett krav att försaka en del av det fria jaget åt dessa ticks, ty annars går det naturligtvis åt helvetet.
Fullt lika extrem är inte undertecknad även om man utan större bekymmer kan klassificera mig i excentriker light-facket.
Men mina egna upplevelser såväl bekräftar som dementerar konsekvenserna av ett regelbundet utförande inför, under och efter viktiga matcher. Allt ifrån platser till amuletter har både fungerat och fallerat.
Den stora frågan är hur fan man ska göra nu egentligen? Det enkla och simpla vore förmodligen att bara låta det bli som det blir. Che será, será liksom. Men tänk om...
Poängen jag försöker förmedla är att ödet eller vad man nu vill kalla det är någonting relativt.
Pseudofilosofen i mig vill mena att predestination eller förutbestämda ting är frukten av en livslång strävan, direkt eller indirekt påverkad av inre och yttre krav och förväntningar på att infria det som förutspåtts.
Lika logiskt som att man förväntas förlora i samma ögonblick som man tar på sig den blåsvarta Interskruden. Det står liksom skrivet i stjärnorna.
Vad som dock är essentiellt är görandet i sig. Att få gå in i sin egen lilla minipsykos och bara glömma allt vad normalitet heter. Mönster skapar trygghet och trygghet skapar välmående. Alla vill ju må bra.
Även om vänner, flickvänner och andra utomstående betraktare förmodligen anser att psykvården har många timmars terapi framför sig med oss...
* * *
Istanbulkatastrofen har nu snart två år på nacken och mycket har hänt sedan dess. Kärleken till Milan har dock inte förändrats. Tvärtom har den konsoliderats och slagit än djupare rötter i hjärtat.
Vändningen i München och styrkedemonstrationen mot Manchester framkallade känslor som fick undertecknad att titta ut ur den kokong som skyddat mig från ytterligare lidande. Apati och förnekelse har förbytts till värme och entusiasm.
Och oavsett hur det slutar så tar jag med mig kärleken till Milan. "Il Cuore Rossonero", det rödsvarta hjärtat, stort och taktfast, bultar nämligen starkare än någonsin.
Mitt Milan, ditt Milan. Vår besatthet och drog.
"History is a relentless master. It has no present, only the past rushing into the future. To try to hold fast is to be swept aside."
/John F Kennedy (1917-63)
Den här gången är annorlunda. Den här gången är vi enade och starka. Den här gången vill jag vara med hur det än slutar av kärleken till färgerna - de röda och svarta.
Är du redo?
